2016-03-01, Big Game, Björn Ferry




OS-guldmedaljören Björn Ferry siktar numera bara på rörliga mål. Drömmen är att skjuta en älg från jaktstugefönstret. Big Game hängde på skidskyttekungen under en toppfågeljakt hemma i Storuman.


Storuman, Lappland, 22 december.


Björn Ferry går inte att känna igen. Istället för skidglasögon, hörselkåpor. Istället för djupblå trikåer och nummerlapp, kraftiga kamouflagefärgade täckkläder. Den gängse bilden av honom, som under tio år kablades ut på bästa sändningstid, känns fjärran. Men den urstarka skidåkningen är bekant. Skogskidorna gräver sig framåt i djupsnön. Vi är så nära man kan komma en perfekt dag i Björn Ferrys liv. Himlen är låg, luften klar.


– Minus femton grader. Allt är stilla. Snön knirrar. Det blir aldrig så fint som en smällkall decemberdag. Det är den mörkaste månaden, men också den vackraste.


Dessutom är vi ute på en toppfågeljakt, Björns favorit.


– Jag gillar toppfågeljakten eftersom jag då kan styra helt själv. Åka hem när det passar. Skjuter man en orre är det bara att stoppa den i ryggsäcken. Skjuter man en älg vet man aldrig när det blir klart.


Björn spanar i topparna, men har ingen lycka. Dagen är kort. Det skymmer fort.


– För mig handlar jakten framförallt om att få komma ut. Jag gillar att tänka. Och jag tänker alltid bättre i rörelse. Att ligga i en soffa och filosofera känns mer depressivt.


Arlanda, Stockholm, 9 december.


Två veckor tidigare har vi just satt oss i en grafitgrå loungesoffa på flygplatshotellet – Björn Ferry har haft möten i Stockholm under dagen och ska efter intervjun flyga hem till Lappland – när ett äldre par kommer fram. Mannen börjar skoja ledigt med Björn, som om de var goda vänner. Skidskyttekungen kavlar upp ärmarna på sin skogshuggarskjorta. Svarar vänligt. Paret skyndar vidare mot sin flight.


Var det någon du kände?


– Nej, inte vad jag vet. Men många reagerar ju så där, de känner igen en, och så börjar de prata. Framförallt här nere i Stockholm. Jag vänjer mig aldrig. Hemma i Storuman är det aldrig någon som kommer fram, där är ju alla kändisar. Det är inte så att grannarna tar autografer på Ica.


Sannolikt finns det bara en mjölkdisk i Sverige där Björn Ferry inte är påpassad. Det har gått fem år sedan OS i Vancouver – fem år sedan den reslige tandläkarsonen skidade sig in i folkets hjärta. Björn Ferry krossade allt motstånd i jaktstarten. Ett enormt ryck i en uppförsbacke efter den sista stående skjutningen knäckte tvåan, fransmannen Vincent Jay. OS-guldet var Sveriges första i skidskytte på herrsidan sedan 1960. Men Björn Ferry var redan innan Vancouver kollosalt populär. Han gick hem i stugorna, inte enbart tack vare sina presationer på skjutvallen, utan också på grund av sitt ogenerade, flärdfria sätt. I intervjuer kallas han ofta för frispråkig. "Inte så förbannat tillrättalagt", löd undertiteln till den uppmärksammade självbiografin som kom 2014. Saknar han rampljuset?


– Jag får den frågan hela tiden, om det uppstått ett tomrum, men nej, jag känner inte det. Jag pratade med hockeyspelaren Jörgen Jönsson och han berättade att han saknade det där oerhört, att få sätta pucken i krysset i en överfull hall. Många idrottsmän köper en porsche efter karriären, eller börjar klättra i berg. Man vill åt kicken. För mig handlar det om att sätta upp nya, långsiktiga mål. Just nu är det skogen.  


Skogen löper som en röd tråd genom vårt samtal. Skidskyttehjälten har blivit skogstokig, nämligen. Vid sidan om ett par styrelseuppdrag och jobbet att kommentera skidskytte i SVT, är det skogsbruk som gäller. När Björn Ferry pratar om gran och tall låter han som en frikyrkopastor som just knäckt bibelkoden. När han presenterar sig på sin hemsida skriver han att ”det bästa med att åldras är att skogen växer”. Där står också att han drömmer om att en dag kunna köra sin bil på flytande bränsle från skogsråvara. Björn och frun Heidi Andersson, den exempellöst framgångsrika armbryterskan, är nyblivna – eller ska vi säga nyfrälsta – skogsägare. Jag får det inte riktigt att gå ihop. Han har ju varit i skogen, tränat där, i hela sitt liv? Han förklarar att han tidigare inte sett skogen för alla träd, bokstavligt talat.


– När vi köpte vår första skogsfastighet 2009 började jag läsa på. Plötsligt såg jag skogen på ett nytt helt nytt sätt. Liksom, 'vad fan, står det contartatall här, och här behöver det gallras, och här är det ju en fångstgrop'. Det blev en ögonöppnare.


Björn Ferrys relativt nyvunna intresse för jakt – han tog jägarexamen 2009 – bottnar även det i ett intresse för det gröna guldet. Det hör förstås också ihop understryker han, för skogsbruket är jakten jätteviktig. Hustrun Heidi, som han träffade över ett glas kaktuscider på hotell Toppen i Storuman 2002, har också bidragit.


– Hennes familj har jagat i generationer. Det är en del av deras DNA.


Ska man kunna bo i Storuman och umgås med folk då ska man jaga, förklarar han. Det är en del av kulturen; livsstilen. Han slår ut med armarna.


– Vad ska man annars prata om?


OS-guld i Vancouver 2010. VM-medaljer i Antholz och Ruhpolding. Över ett halvdussin världscupvinster. Mer än 20 gånger på prispallen. Hur blev det så här egentligen? Svaret är enkelt, åtminstone i teorin. Björn Ferry har tränat obegripligt hårt i hela sitt liv. För vanligt folk är träningsdosen svår att ta in. Den framstår som vanvettig. Två benhårda pass om dagen, året runt, var standard under karriären. Dessutom ett antal timmar skytte i veckan. I perioder prioriterade Björn träningen så hårt att han inte träffade Dante om sonen var förkyld. Då sov han hos sina föräldrar istället. Idrotten var alltid nummer ett.


– Jag har investerat hela mitt liv i det här. Jag är väl den enda i släkten som inte har en universitetsexamen.


Björn Ferry föddes i Storuman 1978 och var yngst i en syskonskara av tre. 1986, när han var sju år, tävlade han i längdskidor första gången.


– Det var inget jag kom på när jag var femton år utan tävlandet och tränadet var det som gällde direkt. Skidåkaren Ferry, det var hela min identitet. Jag hade Fisherkeps på skolan. Gunde Svahn var idolen. Jag var aldrig på disco. Första gången jag smakade alkohol var jag 19 år.


I lumpen kom Björn i kontakt med skyttet. Han upptäckte snabbt att han hade talang. 2001 kom han med i skidskyttelandslaget, som var i stort behov av en påläggskalv. Det mesta kretsade kring Magdalena Forsberg, den stora fixstjärnan som gjort skidskyttet till en folkkär tv-sport. I OS i Salt Lake City 2002 krigade Björn till sig en 17:e plats i sprinten. Nu kände han för första gången, på allvar, att skidskyttet var hans sport. Demontränaren Wolfgang Pichler styrde landslaget och gav direkt Björn ett stort förtroende. Kunde det lika gärna ha blivit någon annan sport? Nja, Björn förklarar att individuella idrotter passar honom bäst. Det upptäckte han tidigt.


– Om man vill dubbelt så mycket som de andra så är det ganska frustrerande att spela ishockey med någon som inte ens vill lära sig vad en offside är. Nej, jag värnar det individuella. Att vara chef över mitt eget liv. Så har det alltid varit. Jag kanske inte är någon lagmänniska egentligen.


Björn, Heidi och sonen Dante, 4, bor i en lägenhet i Storuman i södra Lappland. När man kör in i det lilla samhället, kommunen har knappt 6 000 invånare, hälsar Björn Ferry med ett leende. Bygdens store son hänger på ett gigantiskt foto längs vägen. Paret Ferry Andersson har köpt skog intill byn Ensamheten, en mil nordväst om hemorten. I och med att Björn och Heidi började köpa skog 2009 (deras största sammahängande skogsskifte är 450 hektar, målet är 1000) fick de också jakträtt. Björn bestämde sig för att ta jägarexamen.


– Jag for och lånade kurslitteraturen en torsdag på vuxenskolan. Plöjde böckerna på helgen. Det där är som körkortet, det ska bara nötas in. Alla änder och vad fan det kunde vara. Ba-ba-ba-ba. Sen skrev jag upp på måndagen. Klara det, och sen for jag och sköt upp en vecka senare.


Björn Ferry försäkrar att för honom handlar inte jakten om en kick, om själva dödandet. Det rör sig om mycket större frågor. Vad är ett hållbart liv, hur kan man leva vettigt?


–Troféer på väggen? Nej, det hamnar långt ner på önskelistan. Jag drömmer inte heller om att skjuta buffel utomlands. För mig handlar det om ett kretslopptänk, från skogen till bordet. Jag äter mycket hellre viltkött än nån processad kyckling.


Jag frågar om likheterna mellan skidskytte och Björns nyvunna jaktintresse. Han har efter karriären fortsatt med samma sak egentligen, fast i den ursprunliga formen?


– Just innan skottögonblicket ... det är väldigt likt, det är sant. Det är samma typ av adrenalinpåslag. Synfältet går ihop delvis. Och när hormonerna rusar förbättras reaktionsförmågan, hjärtat börjar slå. Det är de ursprungliga känslorna av kamp och flykt. Det blir en oerhörd nerv. Och så får man inte vara för ivrig. Mycket handlar om tålamod.


Snart kommer en till osökt jämförelse mellan skidskytte och viltjakt.


– Det är viktigt att det inte är för tillrättalagt. Man måste jobba lite för det. Lyckan står alltid i proportion till insatsen. Så är det inom idrotten också. Man skjuter snett, man blir förkyld, man är i dålig form, man har fel valla. Men så plötsligt lyckas man prestera på den nivå som man hoppats.


Som på OS-jaktstarten i Whistler.


– Precis. Det var mitt livs framgång, men jag hade kämpat för det länge. Tränat på elitnivå i tio år. Då känns det ännu bättre. Det är samma med jakt. Det vore inte så kul att skjuta en 25-taggare på första jaktdagen. Jaha, det var väl inte så svårt? Liksom. Man ska ha några motgångar – och sen lyckas mot slutet.


Om du skulle måla upp en scen från en perfekt jaktdag?


– Då är det en toppfågeljakt. Jag är ensam och har skidat ganska länge. Precis innan jag börjar bli less får jag syn på en svart silhuett på lagom avstånd. 100 meter bort kanske. Jag kryper en bit. Siktar. Pang. Så faller orren ner.


På den första skogsfastigheten som Björn och Heidi köpte står ett falurött torp. Efter den pågående renoveringen vill Björn kunna kalla det för en jaktstuga. Eller som han säger, ett jaktfort. Han får något glimmande i blicken när han talar om det. Från fågelpremiären till sommaren ska det vara beboeligt.


– Efter att jag skjutit den där orren så skidar jag till jaktstugan. Sover över där. Vaknar frusen, gör upp en eld och äter nån form av matsäck. Och så skjuter jag en älg från köksfönstret. Det kanske inte vore helt lagligt (stort skratt) men det är en sån där tanke som jag kan få.


Den som följer Björn Ferry i media kan lätt få uppfattningen att han är en van jägare. I ett avsnitt av TV4:s trivselprogramserie "Tina i Fjällen" i höstas fick tittarna se Björn skjuta en älg i jämtlandsfjällen. I ett reportage för en skogstidning nyligen sköt han två orrar. I själva verket, om man bortser från en vildsvinsjakt i ett hägn i södra Sverige, så stannar den erkänt slipade skyttens jaktcv där.


– Utanför de här uppstyrda sammanhangen så har jag inte lyckats så väl, ännu. Men det gör inte så mycket. Jag värderar det sociala högst. När jag har jagat älg så har det varit med Heidis pappa och hennes farbror. Vi rör oss över ett ganska litet område. Har med oss en halvdålig hund och sover över i en koja i skogen. De jagar som förr i tiden. Det är verkligen kultur! När de har skjutit en en älg så grovstyckar man på skottplatsen och gör hässjar där man hänger upp köttet. Sen tar man hand om det efter nån dag.


Vi befinner oss ganska långt ifrån det där nu. Hur trivs du i Stockholm?


– Jag gillar det. Människorna, pulsen. Man märker att det är en snabbare utveckling här. Livet i Storuman är mer ... det är inte där kreativiteten och utvecklingen finns. Samtidigt märker man hur folk här nere lever i sina ekorrhjul, stressen, stressen, och pratar sina kvadratmeterpriser och vad fan det är. Och så köpte jag en bostadsrätt i Storuman på 123 kvadrat för 15 000. Varför flyttar du inte till Stockholm brukar folk fråga. Varför flyttar inte du till New York brukar jag svara. Stockholm är ju bara en lite håla i den stora världen.


– Jag tycker att jag har hittat den perfekta kombinationen. Jag känner mig som Fantomen ibland, som åker in till stan som Mr Walker. Att kunna åka hem till min trygghet ser jag som ett privilegium.


Till skogen?


– Precis. Jag ser det som en lyx, att jag har fått röja med röjsågen 30 dagar i år. Det är ett jobb som få svenskar kan tänka sig att befatta sig med eftersom det är tungt arbete och dåligt betalt. Det är sånt som baltar, ryssar och rumäner gör idag. Men det är jäkligt kul om du gör det åt dig själv. Du ser resultatet direkt och gör en insats för klimatet och världen. Dessutom skapar du ett värde åt kommande generationer. Rent filosofiskt är det fantastiskt.






© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014