2015-12-01, Big Game, Ceausescu

 

 

 

I ett kvarts sekel styrde Nicolae Ceausescu Rumänien med järnhand. Under diktaturen behandlade han landets brunbjörnar lika groteskt som befolkningen. Big Game berättar historien om en jaktgalen tyrann – som dog i en björnskinnsrock.

 

I östra Rumänien, sex mil norr om huvudstaden Bukarest, ligger ett praktfullt stenslott med olivgrönt tak. Boningen är som tagen ur en blodisande Stephen King-roman. Alldeles bredvid det här spökhuset hittas en annan byggnad i stål och glas – som känns apart placerad: "Muzeul Cinegetic al Carpatilor". Enkelt översatt blir det ungefär "Karpaternas jaktmuseum". Det är ingen turistmagnet. Platsen ligger i Karpaternas bergsmassiv och omnämns inte i några guideböcker. När det amerikanska samhällsmagasinet The Atlantic skickade dit en reporter för några år sedan inledde han med att beskriva hur krångligt det var att hitta dit. Men skenet bedrar. För den som är det minsta intresserad av historia, jakt och en av Europas mest fruktade diktatorer – Nicolae Ceausescu – så är museet en veritabel guldgruva. Här ryms nämligen ett stort antal spektakulära jaktfynd, som en gång tillhörde den maktfullkomlige kommunistledaren. Lätt malätna vildsvinstroféer, antika vapen, näverlurar och jaktknivar med handtag av rådjurstassar, är en del av utbudet. Resten upptas av något som hade samma betydelse för Ceausescu som Härskarringen har för Gollum: brunbjörnen. Enorma, Bigfootlika björnskinn spänner över museiväggarna. En slags medelpunkt på museet är just en sådan trofé. Björnens monstruösa käft gapar mot besökaren. Framklorna är nästan åtta centimeter långa. Enligt företrädare för museet rör det sig om världens största björnskinn (640 cic-poäng). Det 650 kilo tunga djuret ska ha skjutits av Ceausescu. Karpaternas jaktmuseum är inte det enda i sitt slag. En bit norrut, i staden Sibiu i Transylvanien, finns ett liknande museum som även det rymmer många av Ceausescus troféer. Den rumänske diktatorn var besatt av björnjakt. Hur många brunbjörnar han tog kol på är det ingen som vet. Någon källa hävdar 400. En annan 3 000. Säkert är att jaktmetoderna var både förnuftsvidriga och sinnesförvirrade. Och under regimen var det enbart diktatorn som fick jaga björn. Han tog nämligen det superpraktiska beslutet att förbjuda björnjakt – för alla utom sig själv. När tyrannen inte var upptagen med att svälta sitt eget folk drog han ut i skogen med sitt entourage och pangade som om det inte fanns någon morgondag. Som om det var ett paintballkrig på svensexan. Vi ska återkomma till det.

 

I ett avsnitt av SVT-programmet Mitt i naturen i fjol fick tittarna följa med när programledaren Yvette Hermundstad reste till den rumänska bergsbyn Baile Tusnad. Med ett avstånd på bara sju meter fick hon se när två björnar vandrade längs vägen ned mot staden.

 

– Jag tittade åt höger upp mot vägen och där kommer det en björn vandrandes ner och inte bara en utan två! Det är en bild som etsat sig fast i mitt huvud som jag aldrig kommer att glömma, beskrev programledaren efteråt.

 

Den här typen av scener är kött och potatis för många rumäner. Att vilda brunbjörnar rotar i soptunnor eller går in på restauranger och letar mat, är ingen ovanlig syn. Landet är Europas björnrikaste. Runt hälften av Europas samlade population brunbjörnar (bortsett från de som finns i Ryssland) finns i Rumänien. Cirka 5 000 vilda brunbjörnar lufsar idag runt på en yta på knappt 70 000 kvadratkilometer (motsvarande två Jämtland). Även varg och lo räknas i tusental och bidrar till att  rovdjurs- och jaktturismen växer stadigt i Rumänien. Den svindlande björnpopulationen har gjort att det stora rovdjuret fått en tydlig roll i rumänernas kollektiva medvetande. Landets kändaste ölsort heter Ursus, som betyder björn på latin. Ingen rumänsk fåraherde skulle någonsin drömma om att lämna sina djur obevakade. Och hos de som lever i björntäta områden finns en nedärvd försiktighet. På trädstammar och fjällstugeväggar i Karpaterna är det inte ovanligt med dramatiska affischer som påminner om de talrika allätarna; turister uppmanas att vandra i grupp och prata högt. I snitt dör tio rumäner per år i björnattacker (när en amerikansk turist dödades av en björnhona i Bucegibergen i centrala Rumänien, 2007, blev det en världsnyhet). Det finns två orsaker till den stora björnstammen. Den ena är naturgiven; Rumänien har helt enkelt goda ekologiska förutsättningar: bördiga slätter och ändlösa lövträdskogar fulla av ekollon, svamp och bär. Den andra är orsaken är mer komplex och kräver en djupare titt i backspegeln. För att förstå måste man veta något om Rumäniens historia. För att förstå måste man också veta mer om ”Conducator” – rumänska för "ledaren".

 

Nicolae Ceausescu föddes 1918 i en fattig bondfamilj. Elva år gammal lämnade han skolan för att bli skomakarlärling i Bukarest. Under 1930-talets svåra ekonomiska depression lockade klasskampsretoriken Ceausescu. Femton år gammal arresterades han för första gången efter att ha delat ut kommunistiska flygblad. Men han fortsatte enträget att engagera sig i kommunisternas ungdomsförbund. När han greps igen 1936 dömdes han till två år i det ökända Doftanafängelset (kallat "Rumäniens Bastiljen"). När han släpptes utnämndes han till generalsekreterare för ungkommunisterna. Friheten varade till 1940, då han fängslades på nytt. När Ceausescu flydde 1944 hade Rumänien bytt sida i kriget och anslutit sig till Ryssland. Monarkin avskaffades och i det rurala Rumänien startade nu en kommunistisk massindustrialisering. Den nya politiska eran banade väg för Ceausescu. När premiärministern Gheorghiu-Dej, som Ceausescu hade lärt känna i fängeslet och som gav honom ett stort politiskt inflytande, avled 1965, så var  Ceausescu den naturliga efterföljaren. Den nye ledaren sågs som en frälsare. Efter ett patriotiskt tal 1968, där han satte sig upp mot Sovjet och försvarade Rumäniens suveränitet, blev han nationalhjälte. Men i takt med att den nye ledarens storhetsvansinne stegrades så började landet ruttna inifrån. Det gamla politiska gardet rensades ut. All opposition ströps. Med tiden blev Rumänien en allt mer skoningslös polisstat. Mot slutet av 1980-talet rådde elransonering i hela landet. Bukarest låg svart på kvällarna. Det enda som lyste var Ceausescus nya palats. I livsmedelsaffärerna gapade hyllplanen tomma eftersom diktatorn, i ett desperat försök att bli kvitt landets enorma statsskuld, började exportera livsmedel. Men redan i slutet av sexitiotalet, långt innan han hade kört landet alldeles i botten, gjorde Ceausescu sig själv till jaktchef över Rumäniens skogar. Han förfogade personligen över hundratals jaktområden. Detta ledde i sin tur till att skogsförvaltare för landets distrikt, samt de jaktföreståndare och lokala skogvaktare som rapporterade uppåt, började tävla om despotens uppmärksamhet. Undersåtarna hade mycket att vinna politiskt och personligt genom att underblåsa Ceausescus blodtörst och giriga sug efter jakttroféer. Det distrikt som kunde erbjuda den största brunbjörnen låg bra till. Under en typisk jaktsession valde Ceausescu ut ett distrikt och flög in med helikopter. Från en specialbyggd helikopterplatta, ofta mitt i en björntät skog, hämtades han med terrängbil. Därifrån färdades han längs skakiga skogsvägar till en strategiskt utvald plats där hungriga björnar eller brunstiga kronhjortar väntade. I regel hade han sällskap av minst en säkerhetsofficer, som bar vapen och ammunition. Från sitt jakttorn hade Ceausescu mycket lite tålamod. Han gillade inte att vänta. Hans koncentrationsförmåga, enligt ett vittne, sträckte sig inte längre än en kaffepaus. Men för den här typen av jakt fodrades praktiskt nog ingen uthållighet. Brunbjörnarna lockades till stora mattråg, som fjärilar till en nattlampa. Om inget hände började björn och vildsvin att drivas, i organiserade framstötningar, mot jakttornet där Ceausescu väntade. När diktatorn fick syn på ett vilt höjde han sitt importerade gevär, och började peppra. Rapporten om Ceausescus dåliga tålamod kommer från Vasile Crisan, en rumänsk skogvaktare som gett ut memoaren Ceausescu: Jägare eller slaktare?. I boken beskriver Crisan hur hans koleriske chef brukade skjuta vilt omkring sig och om bytet skadades beordrades Crisan att söka upp djuret och döda det, så att Ceausescu kunde hämta hem sin trofé. Om Conducator missade helt informerades han ändå om att djuret var skadat och att det skulle uppsökas; sedan dödades det djuret, eller ett liknande, och förde det till honom. I boken skriver Crisan:

 

"Ibland 'hittades' fler hjortar än antalet som sköts. Vid ett tillfälle, efter en jakt, ringde man upp Ceausescu upp och berättade att sex kronhjortar hade hittats. 'Vad i helvete', hade han svarat, hur kan ni ha hittat sex, om jag bara sköt fyra?'"

 

Ceausescu ordnade ofta jaktfester – eller kanske snarare slaktfester – vid vilka han bjöd in särskilda gäster. Under en enda jaktdag 1974 sköt diktatorn 22 björnar. Crisan beskriver i sin bok hur jaktresorna var nogsamt orkestrerade. Jakttornen renoverades. Skogsvägarna förbättrades. Björnarna matades generöst.  Det lokala kommunistpartiet rekryterade – förutom lokal polis och annan säkerhetspersonal som hjälpte till – hundratals drevkarlar. Många var beväpnade. Vissa med halvautomatiska gevär, som användes för att driva björnarna i rätt riktning: mot den paranoide envåldshärskaren, som väntade i sitt torn. Ingenting fick lämnas åt slumpen. Det finns många fruktansvärda historier om Ceausescus jaktmetoder, den ena snurrigare än den andra. Men de är inte helt lätt att belägga. Under arbetet med det här reportaget har jag stött på uppgifter om att diktatorns medarbetare före jakten matade björnarna med sömnpillerpimpad honung. Allt för att deras chef skulle kunna skjuta så många som möjligt. Misstankar finns även att Ceausescu ska ha exporterat björnar för att bibehålla bra relationer med andra länder.

 

När Nicolae Ceausescu kom till makten 1965 fanns det 4 000 björnar i Rumänien. Under det kommande decenniet, under den tidiga fasen av diktatorns björnjaktsmani, sjönk stammen något, för att sedan stiga igen. 1978 var siffran 5 200. Ceausescu hade vid det här laget beordrat skogsdepartementet att föda upp björnar i fångenskap; björnungar fångades och matades rikligt, varpå de släpptes ut. Födan som björnarna fick var bättre än den mat som befolkningen hade tillgång till. Ofta dog björnarna, när de släpptes ut, eftersom de aldrig lärt sig att fånga mat på egen hand. När Ceausescu fick reda på det beordrade han att björnarna skulle misshandlas med käppar, allt för att de inte skulle fästa sig vid människorna. Metoden resulterade i aggressiva björnar som ofta attackerade människor och bilar. Under diktatorns näst sista år vid makten, 1988, uppgick björnpopulationen till nästan 8 000. Jämför detta med den amerikanska nationalparken Yellowstone (som är geografiskt likvärdig till sin storlek), med sina 450 till 550 grizzlybjörnar. Enbart under sina sista sex år sköt Ceausescu 130 brunbjörnar. Daniel Rydén, reporter på Sydsvenskan sedan 1980, är aktuell med boken Historiens tyrannerf, där han studerat några av historiens värsta diktatorer. Jag frågar honom vad det som kickar igång den här typen av beteenden hos tyranner – likt Ceausescus galna jaktupptåg?

 

– Det är väl just det att det inte finns någon som sätter stopp, hur galna de än är. Om du bara träffar människor som fjäskar för dig och tycker att du är ett snille vad du än säger, och om du dessutom har makt att bestämma allt, då löper du stor risk att förr eller senare hamna i ett beteende som för vanligt folk är alldeles galet, vansinnigt. Det kan även vara ett skruvat sätt att testa gränser.

 

Att makt korrumperar är också en bidragande orsak, menar Daniel Rydén.

 

– Till och med Niccolò Machiavelli, som 1513 skrev en bok som skulle bli alla diktatorers handbok, Fursten, inskärper att en härskare måste ha medarbetare som säger honom sanningen, annars förlorar han kontakten med verkligheten. Det vi kallar storhetsvansinne beror nog ofta på att man haft för mycket makt för länge.

 

Vintern 1989 – efter Berlinmurens fall – började hela östblocket rasa samman. Trots Rumäniens isolering visste stora delar av befolkningen vad som hänt i grannländerna. Men Ceausescu höll ut i det längsta. Men den 21 december hade han kallat till en stor manifestation framför sitt palats i centrala Bukarest. Och istället för jubel möttes den 71-årige diktatorn av en visslande och buande folkmassa. Han flydde i en helikopter från taket men greps strax därpå. Tre dagar senare dömde en militärdomstol Ceausescu och hans fru Elena till döden. Rättegången var ett farsartad – den var avklarad på en dryg timme. Domaren avkunnade dödsdomen och tillade:

 

– Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart.

 

Dagen då Ceausescu avrättades, juldagen 1989, var en ovanligt mild vinterdag. Platsen var en militärbas i Targoviste, nordväst om Bukarest. Åtta elitsoldater från det 64:e fallskärmsjägarregementet handplockades till uppdraget.

 

– Död åt förrädarna! Leve det socialistiska Rumänien! Historien kommer att hämnas mig!

 

Ceausescu stirrade glasartat framför sig. Sedan började han sjunga ”Internationalen”, arbetarrörelsens kampsång, samtidigt som han och Elena fördes ut och ställdes upp. Skotten tryckte upp paret mot muren bakom dem, sedan föll de ihop. På korniga filmklipp som jag hittar på nätet ser Ceausescu inte ut som en människa där han ligger. Trots alla skott trasades diktatorns kropp inte sönder. Den hölls ihop av hans rock, som var fodrad med björnskinn.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014