2017-05-01, Café, Karl Ove Knausgård

 

 

 

Karl Ove Knausgård är på ingång. Han ska bara röka först, hälsar kvinnan från kommunkationsavdelningen. Vi ses på den norske stjärnförfattarens svenska förlag på Riddarholmen i Stockholm. När han kommer in lägger han sin korpsvarta Ben Sherman-rock lite slarvigt i en ledig fåtölj. Ett paket röda Marlboro sticker upp ur innefickan; han röker 60 cigaretter om dagen. Knausgård häller upp kaffe ur en termos. Dricker i små munnar. Kakorna på bordet, dubbla chokladflarn, ligger orörda under vårt timslånga samtal. I långa perioder har han dragit sig undan från offentligheten. Vad tycker Knausgård om att göra intervjuer idag?

 

– Jag behandlar det som en del av mitt jobb och försöker att inte lägga för mycket kraft i det. Men min impuls är att inte göra det alls. Och hålla mig undan helt. Och det blir också mycket nej, jag prioriterar Tyskland, Frankriker och USA. Det känns alltid svårare att göra intervjuer i Sverige, här har jag ju mitt liv, min familj och mina vänner.

 

Har du standardsvar?

– Jag har många som jag kan växla mellan. Det finns en arsenal. Men jag provar alltid att svara så nytt som möjligt. Varför boken heter Min Kamp har jag ett standardsvar på, för den frågan har jag fått 20 000 gånger.

 

Kan du sakna tiden före offentlighetens skoningslösa ljus?

– Nej, nej. Det är en mycket bättre plats att vara på nu, som författare.

 

Dagen innan vi ses har jag sett honom framträda inför 500 personer i ett samtal på Kulturhuset i Stockholm. Det luktade kultursidestrycksvärta och mjälig tweed i lokalen. Anslaget var ansträngt som vid en katolsk högmässa. Samtalsledaren Anneli Dufva, utsänd från Sveriges Radios kulturredation, tog så lång sats på varje blytung fråga att hörsalen drabbades av akut syrebrist. När Dufva efter en halvtimme ville prata skuld och skam försökte Knausgård vänligt byta spår: "Jag vet inte hur kul det är att lyssna på mig prata om skam hela kvällen?" Jag frågar om han håller med mig. Stämingen blev onödigt trög och svårmodig?

– Du har rätt i det. Det var väldigt mörkt och tungt.

 

Jag ser ju mycket ljus i dina böcker. Och i stora drag är de enkelt skrivna, det är inte så tungrott, menar jag.

– Jag är helt enig. Det är enkelt och ganska lätt. Det är så jag ser på det själv.

Även om det finns mycket annat också där så klart.

 

En svensk kritiker skrev en gång i en recension av Min Kamp att han inte hade skrattat en enda gång på 3 600 sidor. Knausgård slår ut med armarna i en lätt uppgiven gest när jag tar upp det. Bok fyra i Min Kamp-sviten är ju en komedi, säger han.

 

– Det är en klassisk komedi om en ung man som inte får knulla. Men min erfarenhet är att om du håller en allvarlig ton så törs den som läser inte släppa in skrattet. Även del två, som är en äktenskapsroman, ser jag som en komedi. Och essän som jag skrivit om att bajsa (en av Knausgårds mest uppmärksammade texter, ur essäsamlingen Själens Amerika), den är också morsom, säger han och fnissar.

 

Fenomenet Karl Ove Knausgård anses ha format och omformat samtidens självbiografiska skrivande. Min Kamp har översatts till 18 språk. Enbart i Norge har sviten sålt i över en halv miljon exemplar. Vid sidan av hans Magnus opus har han också skrivit en essäsamling (Själens Amerika), en kontroversiell roman om en lärare som förälskar sig i sin trettonåriga elev (Ute ur världen) och nu, fyra nya böcker, en om varje årstid, riktade till hans yngsta dotter. Den avslutande delen, Om sommaren, publiceras på svenska i maj. Den bok som sticker ut i hans författarskap är Hemma– Borta som utkom på svenska 2014; en tegelstenstjock brevväxling med kompisen och författarkollegan Fredrik Ekelund. Ekelund befinner sig i Brasilien under fotbolls-VM. Karl Ove Knausgård ser matcherna hemma i tv-soffan på Österlen, alltjämt med en cigg i näven.

 

Allsvenskan har dragit igång. Följer du utvecklingen?

– När jag bodde i Malmö var jag och såg Malmö FF några gånger, men sedan jag flyttade ut på landet har det inte blivit av. Målet i år är att jag ska komma iväg och se några matcher. Det gäller bara om att hitta tid. Jag har gillat Malmö FF sedan jag flyttade till Sverige, de spelar en attraktiv fotboll. På tisdag ska jag faktiskt till Dortmund och se dem spela mot Monaco i Champions Leauge, eftersom jag fick en inbjudan från Borussia Dortmund. Det ska bli fantastiskt. Jag har en tysk kompis i Ystad som frågade om jag ville följa med till puben och kolla på matchen. "Jag har biljetter, så vi kan resa dit istället", svarade jag, säger han och ler blygsamt.

 

Skulle du hellre vara vänstermittfältare i favoritlaget Liverpool, än författare?

– Jag frågade faktiskt PO Enquist (författare och före detta höjdhoppare) om det där. Att vara på en så hög idrottslig nivå, det kanske håller i tio år, sen är det slut. Och det är förmodligen ganska tufft då. Det är nog svårt att vara Zlatan efter karriären. Men ... jag tror ändå att jag någonstans skulle välja det.

 

Karl Ove Knausgård blev istället litteraturens Ibrahimovic: tekniskt briljant, orädd, outröttlig. Karl Ove skulle snart fylla 40 år när han började hamra fram det som skulle landa i sex böcker och en av decenniets mest omtalade romaner. 3 622 sidor på tre år. Enbart produktionstakten var bragdguldsvärdig.

 

Hur ser dina skrivrutiner ut?

– När jag skrev de här nya årstidsböckerna så gick jag upp klockan fyra och skrev till sju. Då var dagens arbete gjort. Men nu går jag upp klockan sju istället, kör barnen till skolan, och skriver under dagen. Och är det så att jag inte har barnen, då jobbar jag hela tiden.

 

I november i fjol berättade Karl Oves dåvarande fru, författaren Linda Boström Knausgård, att paret skulle skilja sig. Enda gången under intervjun som Knausgård stannar upp och ger korta och avhuggna svar är när jag frågar om separationen.

 

Med Min Kamp ville du tömma ut allt, har du sagt. Men nu när du skiljt dig, uppstår då inte nya sår som du längtar till att tömma?

– Nej. Jag vill aldrig skriva om skilsmässan ... jag har inget intresse av det. Ska jag skriva om det så får det bli om många år.

 

Din frihetslängtan skildras ingående i Min Kamp. Medför ett varannan vecka– upplägg med barnen en större personlig frihet?

– Nej, än så länge har det varit ganska likt. Detta är ju ganska nytt.

 

Stämmer det att du har slutat dricka alkohol?

– Jag dricker, men väldigt lite. Dricker jag två tre öl så vill jag bara ha mer. Och jag mister lätt kontrollen. Det är för gott. Och så får jag sån extream fylleångest, jag kan vara ödelagd i två veckor efteråt. Men jag tycker mycket om att dricka och att vara full.

 

Jag har läst att du alltid lyssnar på specifika skivor när du skriver. Vilken musik har du lyssnat på när du skrivit de här nya böckerna?

– Under den sista boken, Om sommaren, så lyssnade jag Lambchop. Och så har jag spelat en coverskiva av Iron & Wine (Sing into my mouth). När jag skrev den tredje boken, Om våren, så lyssnade jag War on drugs senaste skiva (Lost in the dream).

 

Den första bländvita vårsolen glimmar till i det höga fönstret. Knausgård har i intervjuer under de senaste åren upprepat att han vaknar olycklig varje morgon. Undantagslöst. Men den nya Karl Ove – en frånskild fyrabarnsfar som dricker med måtta, lyssnar på amerikansk indierock och drömmer om att spela fotboll – framstår snarast som en man som valsat rakt ut ur en feelgoodroman. Han ger ett vänligt och uppsluppet intryck. Nästa år fyller han 50. Jag frågar hur han tycker att det har varit att skriva de här fyra nya böckerna, som avhandlar årstiderna. Han drar handen genom sitt försilvrade hår.

 

– Det har varit otroligt kul och lustfyllt. Vilket gör mig misstänksam, kan det verkligen vara så här enkelt?

 

Den 5 juni 2014 ringlade sig kön från bokhandeln McNally Books entré, på Prince Street i New York, och fortsatte runt hela kvarteret. Den verkade aldrig ta slut. Händelsen skildrades med stor precision i lokalapressen (läs New York Times). I flera timmar stod människorna och stampade på de solvarma, dammiga gatorna på nedre Manhattan. De väntade på en kedjerökande norsk författare. En nykläckt litterär sensation. “So, it's the Beatles, right?”, undrade en förvånad förbipasserande som fick syn på folksamlingen. Tredje volymen i Min Kamp-sviten hade just publicerats i USA.

 

– Jag hade ju varit i New York tidigare och signerat mina tidigare böcker, och visst, det hade kommit lite folk då med. Men det där var något helt annat. Lokalen var knökfull och stämningen elektrisk. Efteråt signerade jag böcker flera timmar. Det var helt märkvärdigt alltså. Jag kände bara: vad är det här? Där och då förstod jag att: "nu slår jag igenom". Det var ett sådant definitivt ögonblick. Det ändrade allt.

 

Hur då?

– Den litterära offentligheten i USA är ju inte så stor. Jag har sålt fler böcker i både Frankrike och Tyskland. Men när det skedde i USA ... det var det som startade en slags snöbollseffekt, som fick det att hända överallt.

 

"If you can make it here ...", och så vidare.

– Precis. Jag hade skämtat om det innan, när Min Kamp skulle ges ut i USA, att "hur dumt är inte det här?" En liten bok om Norge liksom. Jag hade aldrig trott att något skulle hända. Framförallt inte i USA.

 

Minns du hur det kändes?

– Det var ... eufori. Men det gav också känslan, jaha, vad gör jag nu då? Och känslorna som kommer med det. Men det är mitt sätt att hantera det, att vända det till något nästan negativt. Samma dag fick jag höra att boken hade kommit in på New York Times bestsellerlista. Det var en slags dröm, bokstavligt talat. Som om jag sov och drömde.

 

Att gå från att vara ingen, till att bli en litterär rockstjärna, hur har du hanterat det?

– Jag har delat upp det. Jag har ett liv som är mitt liv på landet i Skåne. Och så har jag ett annat liv där jag reser ut på arrangemang och gör intervjuer och så där.

 

Hur påpassad är du när du rör dig bland folk? Ställer du upp på selfie om någon stannar dig i mjölkdisken i Ystad?

– Självklart, men det händer aldrig! Det har hänt en enda gång i Ystad. Det händer när jag kommer till Stockholm och det händer när jag är i Norge. Och endast vid ett enda tillfälle under alla de här åren har det varit obehagligt.

 

Vad hände då?

– Jag var så dum en gång att jag var ute på krogen i Oslo. Och så kom det fram en man. Först var han väldigt trevlig, men sedan slog han om och blev otroligt aggresiv och skrek att jag hade hängt ut mina barn. Det var väldigt obehagligt. Sen var det en annan man som försökte bränna Min Kamp på en bokhandel i Malmö. Han var full och stod och skrek att mina böcker var det sämsta som har hänt. Och så har jag fått några psychobrev av instabila människor.

 

Att Karl Ove Knausgård inte finns på sociala medier, och därför får hot via papper, känns helt i samklang med hans person. Det finns en slags halvreaktionär vresighet över hans person, som osökt leder tankarna till hans Ulf Lundell (som han förresten är nästan-granne med på Österlen).

– Jag har inget intresse av sociala medier. Jag skulle bara känna mig som en idiot om jag fanns på Twitter. Och så skulle jag bli avslöjad direkt, om jag hade följare och så där ...

 

Du har tjänat tiotals miljoner på Min Kamp. Hur sätter du sprätt på alla pengar?

– Gud vet alltså! Det bara försvinner ut. Jag har köpt ett hus och en bil. Och ska jag beställa flygbiljetter till hela familjen så beställer jag dagen innan, för jag behöver inte tänka så mycket på vad det kostar. Men bortsett från det ... Jo, jag köpt konst också. Tidigare har jag inte ens fattat att man kunde köpa originalkonst.

 

Du har sysslat mycket med att avtäcka sådant som vi normalt inte pratar om. Som att det första du tänker när du träffar en kvinna är hur det vore att ligga med henne. Eller något av det kanske absolut mest privata: ett toalettbesök. I den tredje årstidsboken skriver du om psykisk ohälsa inom din egen familj. Varför är det viktigt för dig att göra detta, att peta på tabun?

– Jag är upptagen av motsatsen mellan verkligheten, så som den är, och så som vi låtsas om att den är. Det är bara läsa fem Facebook-profiler för att förstå vad jag menar. Det finns saker som vi tänker är bra att tänka, och som vi gärna visar upp att vi tänker. Och så finns det mindre bra tankar, som vi ändå tänker. Det fältet har jag velat skriva om, inte nödvändigtvis för att de är tabun, utan för att de finns där. Om man tänker sådana här tankar och håller de för sig själv, vilket alla gör, så är det en sak. Men när man gör dem offentliga, som jag har gjort i mina böcker, då blir det någonting annat. För mig är det en utforskning av det grundläggande mänskliga.

 

Min Kamp var i stora drag en uppgörelse med Karl Oves alkoholiserade pappa, en tyrann som tvingade honom att äta äpplen tills han kräktes. Knausgård har också varit öppen med sina egna tillkortakommanden som förälder. Han har fyra barn, och de tar stor plats i böckerna.

 

Spökar din far och hans övergrepp?

– Han är ett slags motbild. Det viktigaste för mig är att barnen inte ska vara rädda för mig, och det är de inte. Jag kan mista kontrollen och bli otroligt arg för ingenting, vilket skapar en enorm skuld, men jag tänker att det också är mänskligt.

 

Dina böcker kommer kanske läsas i hundratals år. Är det någonting du reflekterar över?

 

Knausgård lutar sin bredaxlade överkropp framåt, och knäpper händerna.

 

– Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att de är väldigt tidstypiska.

 

I maj 2015 gick Knausgård, i en interationellt uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter, till rasande attack mot Sverige. Han ville göra upp med den svenska kulturdebattens trångsynthet.

– Jag hade irriterat mig över en viss typ av hållning som betraktades som det sanna, det goda, och att allt som befann sig utanför det var ont eller dåligt eller fel. Och att det fanns en sådan oerhört moralisk dimension i det där. Man kunde till exempel inte tycka att man var för reglerad invandring – och det säger jag utan att säga något om min hållning – utan att bli demoniserad. Samma sak när det gällde det feministiska perspektivet, som var framhärskande. Det var inte de här perspektiven i sig som jag var emot – men att de stängde ute alla andra perspektiv.

 

– Man måste kunna vara öppen för andra tankar, utan att man är djupt enig. Utan att vara moralisk och utan att fördöma människan bakom. Jag har en kamrat som skrev om invandrardominerade skolor i Malmö en gång, och han blev helt utfryst och förlorade flera vänner på grund av det. Det var ju bara en åsikt!

 

Jonas Gardell skrev i en replik att han såg ett "djupt oroväckande försvar för högerextrema krafter" i din artikel. Hur tänker du när du hör sånt?

– Problemet i Sverige är att det har varit väldigt stor invandring på kort tid. Det skapar en vansklig situation. Och det måste man kunna vara öppen med: "Så här ser det ut nu och så här ska vi lösa det." Men att säga att det inte finns några problem – då växer missnöjet eftersom det är många som tänker: "det där är ju inte sant." Jag tror inte att 25 procent av Sveriges befolkning är rasister. Det vägrar jag tro. Men det finns ett missförhållande kring hur man pratar om världen, och hur världen är. Så Gardell tar fel. Det är inte högerradikalt. Det är meningsliberalism.

 

Just nu skriver Karl Ove Knausgård på en roman som är ren fiktion. Samtidigt som han har ett prestigekontrakt på några artiklar per år med New York Times. Han säger att det känns skönt att vända blicken bort från sig själv. Innan han förvsinner in i en väntande taxi tänder han en cigarett på förlagets gårdsplan. Det finns en gammal ovana som den nya Karl Ove inte vill släppa taget om.

 

– Hade det bara varit för nikotinet, då hade jag kunnat sluta imorgon. Men för mig fyller cigaretterna en funktion, att kunna dra sig undan. Och så röker jag hela tiden medan jag arbetar.

 

Han drar i sig två snabba bloss. Ciggpapperet frasar. Röken snor sig ett par varv innan den löses upp i ingenting.

 

– Mina barn vill att jag ska sluta röka. Och jag vill sluta. Men jag vill det ikke nokk.

 

 

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014