2015-02-01, Cap&Design, Charlie Hebdo

 

 

 

Hur påverkas svenska konstnärer av terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo – kan situationen leda till självcensur? Och vad är det med just tecknad satir som väcker så starka känslor? Cap & Design pratar med serietecknaren Nina Hemmingsson, chefredaktören Maina Arvas, Galago-förläggaren Johannes Klenell och illustratören Ancha Ahlbertz om tankar och känslor i attentatets svallvågor.

 

Morgonen den 8 januari, dagen efter massakern mot satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris, skrev tidningen Le Figaro på sin löpsedel: “LA LIBERTÉ ASSASSINÉE.” Även Le Parisien och L’Humanité använde ordet frihet – liberté – i sina rubriker. Tolv tecknare och journalister mördades. Men terroristerna hade inte bara riktat sina Kalasjnikovs mot en enskild tidningsredaktion, utan mot själva hjärtpunkten i alla öppna samhällen: den fria kulturen. Formgivaren och illustratören Ancha Ahlbertz arbetade mellan 1988 – 1996 i Nice på franska Rivieran. Vid sidan av sin anställning som formgivare på en reklambyrå så ritade hon även serier för ett satiriskt fanzine. Ancha Ahlbertz känner flera franska tecknare som hade personliga relationer med de mördade tecknarna i Paris. Den kanske mest erkända, Wolinski, som omkom i attentatet, var en av hennes stora förebilder. Även Ancha Ahlbertz talar om frihet.

 

– När det hände grät jag i två dagar och jag är fortfarande i sorg. Jag känner många tecknare som hade personliga relationer med de mördade. För mig är det en personlig katastrof samtidigt som det är en smäll mot allt mina kollegor och jag faktiskt tror på: att vi måste hålla kvar det fria ordet och de fria teckningarna.

 

Ancha Ahlbertz menar att skillnaderna mellan Frankrike och Sverige inte är oväsentliga, bland annat när det kommer till hur tecknare betraktas. Här finns kulturhistoriska avvikelser som kan vara viktiga att hålla i minnet.

 

– Jag hade aldrig börjat rita serier om det inte vore för den starka kulturscenen i Frankrike, där tecknare är väldigt respekterade och har ungefär lika hög ställning som författarna. Serier räknas som den nionde konstformen där. Det är inget man skrattar bort, säger Ancha Ahlbertz.

 

En tecknad satirisk bild. Detta var själva grundvalen till attacken mot Charlie Hebdo. Så om vi går till kärnan, vad är det med just bilden som väcker så starka känslor? Attacken mot Charlie Hebdo är unik i sitt slag. Men det är inte första gången en bild väcker förargelse – och leder till våld eller hot om våld. Tre exempel rörande svenska konstnärer: 2014 blev en av Sveriges mest kända graffitikonstnärer Carolina Falkholt attackerad av en man när hon målade en vagina i samband med kulturhuvudstadsåret Umeå. 2010 hamnade fotografen Elisabeth Ohlson Wallin i centrum (på nytt) när serbiska nationalister ville stoppa Pridefestivalen i Belgrad eftersom hon medverkade med fotoutställningen Ecce Homo. Och samma år överfölls konstnären Lars Vilks, känd för sina kontroversiella Muhammed-teckningar, i samband med en konstföreläsning på Uppsala universitet. Nina Hemmingsson – en av förgrundsgestalterna bland svenska serieskapare – pekar på bildens slagkraftighet.

 

– Det har hänt att jag illustrerat en text och mina bilder blivit censurerade men inte texten, trots att de säger ungefär samma sak. Dels är det själva teckningen som sådan – att det blir så direkt. Satir- och skämtteckningar är ofta roliga, eller skruvade, och tar en mer oväntad väg till betraktaren som gör det svårare att värja sig. Man hinner helt enkelt inte bygga upp ett försvar innan bilden gjort sitt.

 

Maina Arvas är chefredaktör för branschtidningen Tecknaren.

 

– Det finns något i tecknad satir som ligger nära teatern i den liksom fysiska påtagligheten. Kroppsligt, äckligt, löjligt, roligt – det väcker starka känslor. Skratt ger hopp och mod, och det är ju farligt för den makt som är föremål för motståndet.

 

Johannes Klenell, förläggare på Galago, håller med.

 

– Provokativ text verkar generellt sätt inte påverka på samma sätt. Jag tror att det har att göra med att man kan läsa in så mycket i en bild. Hjärnan skapar snabbt och lätt egna associationskedjor. Humor och satir är direkt på det sättet. Sen har det mycket att göra med att folk skrattar. Att skratta åt och skämta om makt och kontroll, är bland det mest provocerande du kan göra. En bild är också mycket enklare att dela och sprida vidare. Bildens roll har fått en enormt utökad betydelse tack vare internet.

 

Satiren har en lång tradition i Sverige. Den förekommer i dag i olika medier (exempelvis har tidningen Dagens Nyheter en heltidsanställd satirtecknare, Magnus Bard) och rymmer många stilar, från sofistikerat till vulgärt. Men i Sverige anses det vara lägre i tak än i många andra länder. Mycket av materialet i Charlie Hebdo – ofta hårt islamhäcklande – skulle sannolikt betecknas som hets mot folkgrupp i Sverige och därför anmälas och fällas. Frågan är: hur hantera pennans makt? Maina Arvas hänvisar till lagstiftningen.

 

– Yttrandefriheten har ju inskränkningar. Vi har lagstiftning mot förtal, hets mot folkgrupp till exempel. Men ingen ska dödas på grund av sitt tecknande och skrivande.

 

Nina Hemmingsson tycker att det är svårt att säga hur gränserna, förutom de rent juridiska, egentligen ser ut.

 

– Jag har alltid sagt att man ska sparka uppåt. Men min bild av uppåt och nedåt håller förstås inte alla med om. Jag har lovat mig själv att aldrig vara rädd för att fortsätta ett steg till även när det känns som att jag är på gränsen. Jag gillar inte politisk satir som hänger ut namngivna personer som fula och äckliga, oavsett hur mycket makt de har. Jag tycker också man kan ställa olika krav beroende på sammanhang.

 

Johannes Klenell tycker att man får skoja om vad som helst men även han återkommer till det som Nina Hemmingsson är inne på: kontexten. Att förstå vem man är som avsändare. Ancha Ahlbertz lyfter fram det som många anser vara satirens fundament:

 

– Jag skulle inte kunna respektera om någon gjorde satir över, exempelvis, ett barnamord. Eller om någon skojade om en våldtäkt. Satir handlar om att slå ur underläge. Det är inte offren som ska förlöjligas. Det är förövarna. Jag förstår att många, exempelvis politiker och religiösa ledare, blir förbannade när deras brister blottas.

 

När jag frågar Nina Hemmingsson om hon stött på några missuppfattningar i den senaste månadens debatt så svarar hon med ett skarpt: ”Det finns nästan inget annat än missuppfattningar om serietecknare.”

 

– Journalister vet ofta inte skillnad på en satirteckning och ”vanlig” serieteckning, eller mellan en strippserie och skämtteckning, eller mellan illustration och självständigt verk. När det gäller andra konstformer så är skribenter och andra mer kunniga. Det är väl därför som trycket på mig och andra serietecknare varit stort nu efter attentatet, alla vill ha ett uttalande.

 

Finns risk för att den satiriska friheten kommer att beskäras nu, av rädsla? När hotbilden ökar, minskar svängrummet för de skarpa pennstrecken? Blir bildbeställare, redaktörer, tecknare, illustratörer och andra som arbetar med bilder mer ängsliga? Ancha Ahlbertz tror inte att franska konstnärer skrämts till tystnad av attentatet.

 

– Tecknarfamiljen i Frankrike är stor och lojal och nästan hela befolkningen kommer alltid sluta upp. Att försöka tysta satiriker, tecknare eller författare har aldrig varit framgångsrikt. Jag är övertygad om att ingen tecknare kommer backa en millimeter. Tvärtom.

 

Johannes Klenell och Nina Hemmingsson understryker att hoten i Sverige i regel inte kommer från islamister, utan från mer eller mindre bruna falanger.

 

– Jag skulle tro att det är betydligt vanligare med hot från så kallade nationalister här. Och de har redan skrämts ett tag. Efter attentatet har jag snarare stärkts. Jag tillhör inte de som är hotade men jag känner en mer självklar övertygelse om att aktivt stå upp för de runt mig som blir det. Det är enda sättet, vi måste backa upp varandra, säger Nina Hemmingsson.

 

Maina Arvas menar att rädslan också kan fungera som bränsle.

 

– Jag har svårt att tro att det finns någon som inte har blivit skrämd. Jag tror nog att de flesta blev fullkomligt livrädda. Och att det hos många påminde om hur oskyddad man är som fri illustratör, bildsatiriker eller som liten tidskrift. Men att bli skrämd till tystnad är en annan sak. Rädslan och ilskan kan också bli en drivkraft, få illustratörer, tecknare och bildskapare att vilja teckna ännu mer, och att tala, träffas, organisera sig, skapa trygghet tillsammans med andra, värna bilden och demokratin.  

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014