2015-04-15, Cap&Design, Jane Bark

 

 

 

Jane Bark, 83, är en av Sveriges främsta illustratörer genom tiderna. Hon har synts med sina uttrycksfulla och realistiska teckningar i tidningar som Fokus, DN och Femina– men har även gjort djupa avtryck inom reklam och ställts ut på Nationalmuseum. Efter ett halvt sekel i branschen har hon lagt ifrån sig penseln. Cap & Design möter en ikon.

 

Drottningen av svensk illustration bor i ett rött tegelslott. Äldreboendet Danvikshem – en praktfull byggnad i nationalromantisk stil – ligger vid inloppet till Stockholm, mitt emot Prins Eugens Waldemarsudde. Vi gör intervjun i biblioteket. En raspig radio ute i korridoren spelar Miles Davis. Jane Bark tar två sockerbitar i kaffet. Sonen John, uppmärksammad formgivare FOTNOT 1, sitter med. Han flikar in när minnet sviker ”morsan”. Hon fyller snart 84. Framför oss på bordet ligger den digra memoarboken ”Jane Barks bilder: från femtiotalet till i dag”. Jane Bark står upp och skummar sidorna med obruten entusiasm; läser högt och skyndar ivrigt mellan olika minnen. När hon bläddrar fram till en av de mest berömda teckningarna – en högröd, vilt tjutande bebis som håller sin miniatyrmamma i handen, kramar musten ur henne – så spricker den illustra illustratören upp i ett leende. Barnet har skrikit i en stor mängd artiklar om spädbarnsvård och föräldraproblem genom åren, förekommit i boken Bildriket, varit omslag till tidningen Hertha och ställts ut på Nationalmuseum.

 

– Det är den mest sålda av mina bilder. Ungen som har överhanden och skriker som faan. Och morsan håller för öronen. Den blev populär, kanske för att den var så talande. Det är en riktigt bra idé faktiskt.

 

Vid sidan av den perfekta kompositionen, det humoristiska och expressiva tilltalet och de mjuka penseldragen så finns det något i den här ikoniska bilden som skulle kunna beskrivas som Jane Barks signum: människornas uttrycksfulla ansikten. Tittar man på exempel från Jane Barks livslånga gärning så har bilderna – oaktat tidsperiod eller stil – just detta gemensamt. Förmågan att levandegöra ett ansikte är en hörnsten i hennes konstnärskap. Halvvägs in i intervjun harklar sig Jane, skjuter upp glasögonen mot näsroten och säger något som går att tolka som helt avgörande för hennes framgångar.

 

– Jag har så länge jag kan minnas fascinerats av ansikten. Det är roligt med de olika uttrycken. Jag vet inte hur många gånger jag suttit på tunnelbanan och tänkt: den där människan skulle jag gärna teckna av. Att leta upp det karaktäristiska, utan att förstärka i onödan, har jag alltid dragits till. Om någon har en stor näsa, varför inte ta fasta på det? Jag vill inte göra karikatyr, men inte heller försköna. Och jag har alltid varit duktig på att teckna porträttlikt.

 

Jane Bark visste tidigt vad hon ville bli. Under uppväxtåren i Vasastan var hon ofta förkyld, så hennes mamma lade en bräda över sängkanterna som bord och där satt hon och ritade (”Jag tecknade jämt, det var självklart för mig ser du, för jag visste att jag var begåvad”). Direkt efter avslutad sjuårig flickskola sökte hon till Konstfacks linje för reklam och bokhantverk. Hennes första arbete var som fast anställd på Eco Annonsbyrå. Till att börja med, som hon själv skriver i memoarboken, ”satt jag vid ett litet bord inklämt mellan växeln och direktör Svenssons dörr.” Här fick hon göra allt: annonser, broschyrer, affischer – från skiss till original. Efter några lärorika år på Eco flyttade hon över till Dagens Nyheters ateljé Tecknarstugan, där hon gjorde dagspressannonser. Men genombrottet kom med novellillustrationerna för Femina och Damernas Värld.

 

– Novellillustrationer var på den tiden ofta väldigt banala. Jag tyckte att det var helt fel med den gängse idén att bilderna skulle vara förskönande. Jag ville i stället ta fasta på det som var realistiskt.

 

John Bark: – Du fick mycket cred för dina naturalistiska, mulliga kvinnor.

 

Jane Bark slår ut med armarna.

 

– Alla, framförallt kvinnorna, skulle vara slanka på den tiden. Varför i hela friden då?, tyckte jag. Det var roligare att rita när man fick variera.

 

När DN:s ateljé behövde en ersättare för den rutinerade modetecknerskan Jeane Manning, fick Jane Bark överta en del av hennes kunder. Det innebar nya möjligheter. Dåtidens veckotidningar var fulla med tecknade annonser och modereportage. FOTNOT 2 Några år senare, som nybliven lärare på Beckmans Designhögskola FOTNOT 3, tyckte Jane Bark att hon borde se Paris modehus från insidan. Hon föreslog för Damernas värld att hon skulle teckna från haute cotoure-visningarna.

 

– Efter att jag huvudsakligen tecknat mode för reklam var det roligare med friare modetecknande, minns hon.

 

”Paris var”, skriver Jane i memoarboken, ”grått och regnigt i slutet av januari, men i modets salonger glänste guldstolarna ikapp med champagneglasen.” Varför blev även hennes modeteckningar så populära? Hon återkommer här till samma resonemang som med novellillustrationerna.

 

– Många ritade väldigt slentrianmässiga figurer. Men jag försökte hitta modeller som hade ett särskilt uttryck. Jag har alltid varit intresserad av kläder och mode, så det där passade mig bra, säger hon och upplyser mig om att den svarta blusen hon bär den här vinterförmiddagen är ett plagg signerat den svenska modeskaparen Ulla Hannerz.

 

Porträtt, förklarar Jane Bark, är det som hon tyckt allra bäst om att arbeta med. Och under de sista sex yrkesverksamma åren av sin karriär, fram till 2011, fick hon göra just det. Fokus anlitade henne att illustrera den person som medverkade i veckotidningens regelbundna lunchintervju. Under sex år publicerades Jane Barks alster i varje nummer. Martin Ahlquist, som var med och grundade Fokus och idag är chefredaktör på tidningen, skriver i ett mejl:

 

– Det var Janes son John Bark som kläckte idén. John gjorde grundformen till Fokus 2005 och under ett av våra många möten slängde han ur sig. ”Har ni något jobb åt min mamma”. Vi må ha varit tidningsnoviser men Jane Bark var ju en ikon. Så inleddes en lång och kärleksfull relation. Varje onsdag stegade Jane de tre trapporna upp till Fokus redaktion med veckans lunchporträtt. Hennes bilder av framträdande svenskar lyfte intrycket och skänkte kontinuitet till en tidning som sökte sin själ. När Fokus fyllde fem år och vi funderade på hur vi skulle uppmärksamma det i tidningen blev det till slut självklart. Vi summerade våra första år genom att visa alla Janes porträtt i miniatyr.

 

Jane Bark har aldrig fastnat i ett fack, utan rört sig fritt mellan olika fält (hon ger sig själv epitetet ”diversetecknare”). Det har blivit allt från tuschtecknade modefigurer och färgstarka novellillustrationer till porträtt, bokomslag, annonser, affischer och förpackningar. Det breda genomslaget och unika tilltalet – ”en bra illustration ska förmedla berättelsens egenart, gärna med ett personligt tillägg” – gör att hon i dag räknas som tongivande. En journalist på Aftonbladet Kultur skrev 2001, i samband med att hennes 50-åriga karriär uppmärksammades med en utställning på Kulturhuset i Stockholm, att ”Jane Bark tillhör vårt kollektiva bildmedvetande”. Hur ser hon på att beskrivas som en ikon?

 

– Det låter väldigt bra tycker jag, jag tar åt mig av allt, fnissar hon.

 

Berätta något om själva hantverket, hur har du arbetat?

 

– Det är just det hantverksmässiga som jag har tyckt om, jag har sällan experimenterat med airbrush eller annat FOTNOT 4. Dr Martins flaskfärger har varit en favorit, de var starkare och finare än vanliga akvareller. Jag använde ofta vänner och familj som förebilder. Och så tog jag bilder med polaroid, för att ha något att utgå ifrån. Många som inte tecknar tror att det går att rita på fri hand, men det är nästan omöjligt om du vill få det porträttlikt.

 

Arbetar du fortfarande?

 

– Jag har inga uppdrag längre och har ingen lust att teckna utan vidare, jag känner inte det. Och så ser jag mycket sämre. Jag har nog tecknat klart.

 

Om du skulle ge ett tips till en ung illustratör?

 

– Uppriktigt talat så vet jag inte… Är man begåvad, då vet man nog vad man ska göra.

 

John Bark: – Jag tror att du har utnyttjat din begåvning på rätt sätt. Att staka ut en väg och vara klok runt sin egen talang, det är en konst i sig.

 

Innan vi avslutar passar jag på att tacka Jane för att hon tog sig tid. Hon replikerar snabbt, på sitt vänligt kärva sätt:

 

– Ta mig tid? Det var det lilla. Jag är djupt smickrad över att vara ihågkommen.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014