2014-05-01, Cap & Design, Johanna Röjgård Sjöberg

 

 

 

Johanna Röjgård Sjöberg betraktas som en av världens främsta bokbindare. Hon har bundit och formgivit böcker – bland annat åt Kronprinsessan Victoria och Tomas Tranströmer – i 30 år. Cap & Design hälsade på i hennes ateljé på Runmarö i Stockholms skärgård.

 

Johanna Röjgård Sjöberg går bort till bokhyllan som täcker en hel vägg. Söker med blicken och hummar. Plockar ut en volym. Ett ögonblick senare lägger hon Klas Östergrens senaste roman ”Den sista cigaretten” på bordet framför mig och säger lakoniskt:

 

– Här har du ett riktigt skräckexempel.

 

Det är den inbundna förstaupplagan – originalet – utgiven på ärevördiga Albert Bonniers Förlag 2009. Men boken är svårbläddrad; sidorna böjer sig inåt. Bladen har gulnat och den limmade bokryggen är sprucken. Det är utomordentligt läsovänligt. Boken har bara fem år på nacken och borde vara i obegagnat skick men i stället leds tankarna till en sönderrostad bil, redo för närmsta skrotupplag. Johanna suckar. Hon är uppgiven. Och vred.

 

– Inom några är det bara att slänga den här boken, det gör mig så förbannad. Det är så många hyllmil av förstaupplagor som kommer falla ihop som smulor inom en väldigt kort tidsrymd. Vi har inte en chans att rädda böcker som Den sista cigaretten. Och då pratar vi alltså om ett av landets verkligt stora författarskap, utgivet på ett av de största förlagen. Räknenissarna på Bonnier kalkylerar kronor och ören, men glömmer att man sumpar ett kulturarv. Det är obegripligt. Och det här sker alltså i ett land som påstås ligga i kulturpolitisk framkant – som delar ut Nobelpris!, säger den retade bokbindarmästaren och kletar en gaffel apelsinmarmelad på en surdegssmörgås.

 

Några dagar efter vårt möte väljs – ironiskt nog – Klas Östergren in i Svenska Akademien. Johanna Röjgård Sjöberg bjuder på mackor och kaffe med varm mjölk, i skärgårdshuset på Runmarö. I tre decennier har hon försörjt sig som bokbindare, och genom sitt yrkesutövande hjälpt till att lyfta hantverket till en modern konstform. Kärnan i hennes yrkesutövning är att renovera och ta hand om gamla böcker. Att bevara det antika, så att det inte går förlorat. Mot den bakgrunden är det lätt att förstå hennes indignation mot förlagens risiga hantering av den samtida litteraturen; den som ryms inom de sönderfallande volymerna.

 

– Jag har fört den här debatten i flera år, bland annat genom Bokbindarmästareföreningen där jag är ordförande och i Svenska Dagbladet. Men det är svårt att få gehör. Kvartalsrapporterna verkar gå först.

 

Hösten 2010 fick Johannas arbete dock ett ansenligt genomslag: ett nytt departementsdirektiv gav Kulturrådet rätt att minska kulturstödet om den tekniska kvaliteten på en bok inte håller måttet. Men förflackningen fortsätter uppenbarligen trots allt: trähaltigt papper som gulnar och bokryggar som limmas i stället för att trådhäftas, även i förstaupplagorna, är ingen ovanlig syn. Johanna har genom åren fått flera utmärkelser och haft utställningar i bland annat Paris och New York. 2011 erhöll hon ett stipendium från Bengt Janssons minnesfond.

 

”För hennes omisskännliga förmåga att på ett estetiskt sätt lyckas få in en traditionell kvalitetskänsla med en modern touch i sina bokband”, löd motiveringen.

 

I Johannas arbete är själva formgivningen, precis som den träffande prismotiveringen indikerar, en stor del. Någon kan ha köpt en bunt enskilda ark som ska förvandlas till bok, en annan vill ha en specialkonstruerad låda till sin värdefulla volym, en tredje bok behöver bara en enklare renovering: nya försättsblad och nytt skinn. Bland kunderna finns samlare, storfinans, kulturpotentater, grevar och adelsmän (”Antika böcker mår i regel bäst i privata samlingar, exempelvis slottsbibliotek”, menar Johanna). Vännen Tomas Tranströmer, Ulf Lundell och Kronprinessan Victoria märks bland de mer namnkunniga kunderna som figurerat genom åren. Hon har fullt upp.

 

– Jag behöver inte fundera ett ögonblick på om det finns tillräckligt med skojiga jobb. Marknaden och intresset är stort. Och växande.

 

Johanna Röjgård Sjöberg har gjort sig känd för att använda sällsynta material: bladguld, färgat laxskinn från Island, skinn av stingrocka och abborre från Nilen, är några utmärkande exempel. Inspirationen hittar hon ofta inom konsten, i böckernas innehåll eller i den digra skärgårdsnaturen.

 

– Titta på det här omslaget. Kan du se vad det är?, frågar hon mig på sin mjuka skånska.

 

Jag stryker handen över materialet. Kan inte ens gissa, det ser ut som mossa.

 

– Det är getingbo. En dag började jag kika lite närmare på ett gammalt getingbo som jag hittade på vinden. Det var så vackert. Jag började experimentera. Lossade små sjok av det sköra materialet och limmade det med veteklister på ett papper. Klistret trängde igenom och laminerade ytan. I dag har jag en kund som specifikt efterfrågar getingbo för sina omslag. Och mina grannar hänger bon som de hittar på vår dörr.

 

Vi har lämnat huset och rört oss mot Johannas ateljé, en röd stuga ner mot vägen. Här råder ett ordnat kaos. Stora maskiner som kan klippa, skära och pressa samsas med mindre verktyg, tidningsurklipp, pågående arbeten, och behållare med animaliskt varmlim. Bakom varje pinal finns en historia. Vad gäller form och material så har hon mycket idéer och bidrar ofta till slutresultatet. Samtidigt understryker hon att det är ägaren till boken som bestämmer. Johanna kallar sig själv vid ett tillfälle för ”en onödig slutstation”, till och med. Det är väl ödmjukt. Hennes restaurerande insatser är uppenbarligen ovärderliga, utan dem skulle många unika böcker och litterära samlingar på sikt bli obrukbara. Dessutom binder hon ihop lösa blad som hon själv investerat i; just nu ligger en fiktiv dagbok, signerad Simone de Beauvoir, högt upp på prioriteringslistan.

 

– I arbetet med formgivningen är min strävan att uppnå en enkelhet. Uppgiften är att visa den enskilda bokens karaktär: innehållets ton och författarens röst. Den som får boken i sin hand ska gärna lockas in i texten via bokryggen, pärmen och försättsbladen. Den lilla tidsrymden det tar är min, och den måste förvaltas så att helheten känns lika vacker som självklar.

 

Just nu har Johanna ett lager med franska modeböcker och tidningar från 1920-talet som ska tas om hand. Jag kan inte hålla mig ifrån att fråga om hon någon gång arbetat med något riktigt dyrt band: hon berättar kort om en bok från 1400-talet.

 

– Den var värd mer än vad vi hade köpt huset och tomten för. Det kändes förstås lite speciellt.

 

I dag finns inte så många bokbindare kvar, jämfört med hur det såg ut förr. Betyder digitalisering och spariver att det är ett, på sikt, döende yrke? Det tror hon inte ett dugg på.

 

– Utmaningen för förlagen är att visa kunderna: det här finns för Ipaden – men den här lyxiga och inbundna förstaupplagan finns också. Och den kan man ta på, och den kan dina barnbarn ärva.

 

 

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014