2015-03-15, Cap&Design, The New Yorker

 

 

 

The New Yorker är en av världens mest ansedda tidskrifter. För fyra år sedan tog det anrika veckomagasinet ett historiskt beslut när man för första gången anställde en creative director. Wyatt Mitchell har uppdraget att förvalta tidningen ikoniska formspråk – och pågående redesign – i varumärkets alla plattformar. Cap & Design träffade honom på The New Yorkers redaktion på Manhattan.

 

Bekännelse: Jag har så länge jag kan minnas varit en tidningsromantiker. För en sådan är redaktionslokalen en mytomspunnen plats; ett ständigt hägrande murvelparadis. I just det här avseendet blir mitt besök på The New Yorker – denna dignitär i tidskriftsvärlden– en lätt besvikelse. Veckotidningens lokaler i Midtown på Manhattan visar sig vara, tvärt emot min lite fåniga och förlegade illusion, alldeles alldaglig. Ingen skum belysning, inga deadlinestressade teaterkritiker med monocle och inga hundörade och ryggnötta gamla nummer som klättrar i ojämna högar längs väggarna. Det är både prydligt och avspänt. Till och med chefredaktören David Remnick hälsar artigt och byter några ord. Det enda som möjligen vittnar om tidningens tidlösa legendstatus är Wyatt Mitchell, creative director på The New Yorker. Han bär en skräddarsydd och tredelad finkostym. I full mundering, bröstnäsduk och flat cap, ser han ut som en statist som vinglat ut ur tv-serien Boardwalk Empire.

 

– Jag ansvarar för tidningens utseende, så det vore både synd och motsägelsefullt om jag inte såg presentabel ut. Därför har jag alltid kostym på jobbet, ler Wyatt Mitchell och rättar till sin askgrå kostymväst.

 

Vi har vandrat genom en långsmal heltäckningsmattekorridor där väggarna pryds av vackert inramade The New Yorker-omslag, och slutligen landat i ett rum belamrat av fotoböcker. Mannen framför mig är en stjärna inom den amerikanska tidningsformgivningen. Wyatt Mitchell har vunnit drygt 70 nationella design- och redaktionspriser. Hans jobb som på USA:s mest framstående tidskrift är ett av designvärldens mest prestigefyllda. Men han började inte som formgivare, utan utbildade sig i början av 1990-talet till ekonom i hemstaden Ohio och började sedan som konsult på en liten firma i Washington D.C.

 

– En dag var det någon som undrade om det fanns någon som kunde design, eftersom en formmässig omgörning var på gång. ”Sure!”, sa ja, utan att tänka efter. De gav mig en Macintosh-dator, som ingen knappt visste vad det var då och så var jag igång. Snart upptäckte jag att det var enormt roligt.

 

Innan Wyatt Mitchell kom till The New Yorker, hade han varit på åtta andra magasin; bland annat Wired, Esquire, Details, Vibe och The Oprah Winfrey Magazine. Det nedtonade formarbetet på den nuvarande arbetsplatsen skiljer sig väsentligt från hans tidigare erfarenheter.

 

– På Wired var det bara fantasin som satte stopp för möjligheterna. Ville jag sätta svarta bokstäver på svart bakgrund så kunde jag göra det. På The New Yorker handlar det om att förvalta ett kulturarv. Göra små förändringar som ska hålla över tid. Jag är inte här för att förändra för sakens skull, eller för min egen skull. Designen är till för att hjälpa läsaren att ta in det fantastiska innehållet: texten. När det finns behov av fotografier eller annat som kan framhäva texten så använder vi det, men formen är aldrig ett självändamål.

 

I snart ett sekel – The New Yorker fyllde 90 år i februari – har tidningen gett en aktualitetsbild av kulturlivet i New York. Veckomagasinet har lockat till sig en trogen läsekrets tack vare djupgående kritiska artiklar, kultur- och nöjesbevakning, noveller, poesi, journalistiska reportage och särpräglade skämtteckningar FOTNOT 1. Tidskriften har aldrig varit en publikation som bett om ursäkt för sina långa texter – den ska läsas långsamt. Några av de reportage som tidningen publicerat genom åren tillhör presshistoriens mest omtalade: Seymor Herschs artikel om Abu Ghraib, Truman Capotes porträtt av Marlon Brando, John Herseys omfattande Hiroshima-reportage och Hannah Arendts möte med Adolf Eichmann. Under en tidsperiod då tidningsbranschen krisar ökar samtidigt The New Yorker – läs: en texttung och stramt formgiven papperstidning – i popularitet. Tidningen har drygt en miljon pappersprenumeranter och antalet unika besökare på NewYorker.com har fått ett uppsving det senaste året och snittar idag på 10,4 miljoner i månaden. Tidningens avskalade, tidlösa och sobra form, hela paketeringen av innehållet, är ikonisk och en del av framgångssagan. Inte minst de omsorgsfullt formgivna omslagen har blivit en världsberömd signatur.

 

– The New Yorkers design är som en perfekt popsång, inte för många ackord, och inte för få. Som en låt av The Beatles. Always catchy. Då finns det ingen anledning för mig att börja spela jazz. The New Yorker betraktas idag som en konstant, en standard, något att jämföra med. Och så ska det fortsätta vara.

 

Att sammanfatta magasinsformgivningens essens är enkelt: nytt, nytt, nytt. Majoriteten av de magasin som du ser i tidningshyllan gör mer eller mindre betydande designmässiga ingrepp, säg, var tredje år. The New Yorker har arbetat tvärtom och i stort behållit sin originalform. Det allra första numret från 1925, är inte alls olikt dagens utgåva (en av de största förändringarna som skett på tidningen var när man införde fotografier, 1992). Därför gav det visst eko i medievärlden för fyra år sedan när tidningen för första gången anställde en creative director. Wyatt Mitchell fick uppdraget att se över formen. Men naturligtvis, inga större förändringar, utan i typisk The New Yorker-anda: en subtil renovering. Någon enstaka hyvling, resten finslip. Wyatt Mitchell inledde arbetet – tillsammans med ett designteam på tretton konstnärer och redigerare – med att titta i backspegeln.

 

– Jag älskar formen som tidningen hade fram till andra världskrigets slut. Så vi började studera de första numren, från 1925 och framåt, och hittade detaljer som vi ville återinföra. Målet är att modernisera tidningen, utan att förlora dess identitet och karaktär. Den största förändringen är typsnitten. Vi har återinfört detaljer från Rea Irvins originaltypsnitt, med ligaturer: korslagda bokstäver som ger en lite osorterad känsla. Och så har vi ritat om typsnittet för att förstärka dess vackra form ytterligare.

 

En annan större förändring som gjorts gäller tidningens klassiska ”Goings on about town”-avsnitt. En sektion som på ett uppenbart sätt spelat ut sin roll.

 

– Den som ville veta vad som hände i New York förr vände sig alltid till The New Yorker. Där fanns en uttömmande lista på saker att göra inom teater, film, konst, gallerier, krogar och så vidare. Om man vill veta vad som händer i New York idag så köper man inte den här (Wyatt Mitchell håller upp ett exemplar av tidningen i ena handen) – man tar upp den här (fiskar upp sin iPhone med den andra). Papperstidningen kan inte tävla med internet. Vi kan inte berätta om samtliga biofilmer som går just nu – men vi kan göra det som den här tidningen alltid gjort bäst: elevera texten. Det vi gjort under den pågående redesignen är att komplettera listorna med ett särskilt uppslag där vi lyfter fram den film som vi tycker är viktigast att se just nu.

 

Upplägget fungerar särskilt bra just här eftersom läsekretsen sannolikt är magasinsvärldens mest lojala.

 

– Läsarna har över lång tid lärt känna skribenterna – och de litar på dem. För att underlätta läsbarheten för de olika avsnitten i ”Goings on about town”-sektionen och göra dem lättare att känna igen så införde vi även särskilda ikoner för varje del.

 

Vi går tillbaka till Wyatt Mitchells kontor för att ta några bilder. Ett stort fotografi på president Barack Obama hänger på den ena långväggen. Mintpastiller och en iPod intill datorn. Väggen bakom skrivbordet är av inspirerande karaktär: full av fastnålade personporträtt och illustrationer. Genom fönstret hörs larmet från korsningen 42:a gatan och Broadway som ett svagt brus. Jag frågar Wyatt Mitchell vad det finns för begränsningar och möjligheter med att arbeta som formgivare på en så pass tongivande publikation.

 

– Allt handlar om vad läsaren förväntar sig och i det finns alltid en viss begränsning, oavsett vilket magasin du arbetar för. Ibland kan jag arbeta med de begränsningarna och ibland mot dem. På många andra magasin anpassas formen efter tre saker: vad man vill berätta, det aktuella numret och till sist varumärket. På The New Yorker handlar allt om varumärket. På Wired kunde jag testa saker. Här är varje beslut en långsam process som måste övervägas noggrant.

 

Wyatt Mitchell anlitades av The New Yorker 2011. Tidpunkten var ingen slump. Förutom hans analoga fingertoppskänsla ville tidningen även ha honom på grund av hans breda kunskap om den digitala mediekartan. Wyatt Mitchell var bland annat med och skapade Wireds första iPad-version.

 

– Mitt arbete handlar inte bara om att formge ett enskilt nummer – jag är här för att långsamt modernisera varumärket. För tio år sedan var det här en papperstidning. Idag finns den även som webbsida, i telefonen och i läsplattan. Och varje plattform har olika typer av läsare. Tidigare har de olika plattformarna spretat en del, nu försöker vi bilda en gemensam familj. Och förhoppningsvis inte göra folk allt för upprörda på vägen.

 

Några arga mejl än så länge?

 

– Inte jättemånga. Men de som kommit har varit väldigt arga. En del gillar inte förändring. Men jag läser alla mejl och tar dem på stort allvar. Våra läsare är passionerade och ibland har de en poäng i sin kritik.

 

Vilken är The New Yorkers största utmaning i dag?

 

– Oavsett om man gillar det eller inte så har internet ett stort inflytande. Här gäller det för oss att hänga med. Att arbeta tillsammans med den nya tekniken. Bilden har fått en mycket större betydelse tack vare den här utvecklingen. På en webbsida kan du också använda hur mycket utrymme som helst, utan att det kostar något extra. Men hur utnyttjar vi de nya möjligheterna bäst, hur interagerar vi med läsaren? Det gäller mer än någonsin att sticka ut, vrida upp volymen på designen och fånga läsarens uppmärksamhet.

 

Hur kommer The New Yorker se ut om tio år?

 

– Jag har ingen aning. Men en sak vet jag: vi får aldrig bli ett museum. The New Yorker ska vara föränderlig, levande och ständigt spegla samtiden. I alla plattformar. Från kaffemugg till papperstidning.

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014