2013-10-01, Cap&Design, Hans Arnold

 

 

 

ABBA-omslaget

 

En smällkall måndag, senhösten 2010, gick den legendariske konstnären, illustratören och skräckmästaren Hans Arnold ur tiden. Jag minns att jag satt vid köksbordet i min lägenhet och drack en kopp te, när jag nåddes av nyheten. En minneteckning i tidningen. Och så stannade tid och rum under ett ögonblick, så där som det ibland kan göra när man nås av ett dödsbesked.

 

”Abba-illustratören Hans Arnold död.”

 

Jag retade mig på rubriken. Det kändes vemodigt. Tänk att arbeta ett helt liv och sedan reduceras till ett enda skivomslag Men i nästa sekund ändrade jag mig – det kanske inte var så märkligt resonerat av rubriksättaren på Dagens Nyheter. Kanske var det rent av aktningsvärt; för representerar inte bilden på ett ganska bra sätt Hans Arnolds samlade livsgärning?

 

Här finns skräckattributen: de karakteristiska – ofta underliga, men sagolikt vackra – små monstren. Här finns de fabliska inslagen: Benny Andersson är ett slags kattdjur, Agnetas ben har fiskfjällshud och Björn spelar på en gitarr som har korsats med en elefantunge. Här finns den Arnoldska detaljrikedomen: studera bilden en stund och du kommer hela tiden upptäcka nya fängslande enskildheter, det tycks aldrig ta slut, vilket gör att bilden hela tiden växer hos betraktaren. Här finns det komiska inslaget: notera Stikkan Anderson, kompositören som blev en drivmotor i ­Abbas internationella genombrott, som kikar ut som gubben i lådan ur Benny Anderssons piano. Här finns organiska, svulstiga och drömska kvaliteter: bilden lever på ett märkligt och intensivt sätt. Här finns också Hans Arnolds kanske allra främsta kännetecken: en stark värme mitt upp i det skenbart kusliga. Titta på monstren, fladdermusen och musikernas ansikten – nästan alla gestalter på bilden ler. Agnetha, Anni-Frid, Björn och Benny är förvandlade, till synes vanställda och egendomliga, men ändå lyckliga.

 

I Sverige låg Abbas ”Greatest Hits”, som gavs ut 1975, på albumlistan i 21 veckor (varav fyra veckor på förstaplatsen). I Storbritannien blev albumet det näst mest sålda under hela 1970-talet. Tyvärr valde skivbolaget bort Hans Arnolds bild till den engelska och amerikanska utgåvan. Synd, kan man tycka, eftersom det annars hade bidragit till att ge den svenske konstnären en större internationell ryktbarhet.

 

Hans Arnold – skräckmästaren

 

Skräckmästaren. Det är inte utan anledning illustratören Hans Arnold fick just det epitetet. Under åren 1954-1979 tecknade han varje vecka blodisande illustrationer åt Veckorevyn. En morgon kom ett samtal till tidningsredaktionen från en upprörd mamma – hennes dotter hade svimmat av skräck när hon slagit upp tidningen och mötts av en fasansfull varulv.

 

Hans Arnold föds 1925 i norra Schweiz, i den lilla staden Sursee. Han växer upp som mellanbarn och hans uppfostran är strikt katolsk. Allt som är roligt betraktas som synd, och prästerna skvallrar vidare om det som biktas. Följden? Straff och inlåsning i mörkercell. Där i cellen föds Arnolds egen skräck som han sedan ägnar sitt liv åt att föra vidare genom sin penna. Hans Arnold möter sina första monster som liten pojke – lärarna på skolan i hemlandet är mycket stränga. Han börjar göra karikatyrer av dem, och teckningarna säljer han till sina skolkamrater. Rekordung antas Hans Arnold senare till Konstfack i Luzern.

 

Till Sverige kommer Arnold 1947 och han börjar snart illustrera för Svenska Dagbladet och de flesta av veckotidningarna, däribland Veckorevyn. Med tiden följer en rad prestigeuppdrag för många barn- och ungdomsböcker, bland annat till Astrid Lindgrens ”Allrakäraste syster”. Omslaget till ”Allrakäraste syster” är knappast typiskt för Arnold; det är en bild som helt saknar de skräckattribut som var typiska för den schweizisk-svenske konstnären. Samtidigt visar han här på bredden i sitt konstnärskap; Hans Arnold hade förmågan att tackla olika sorters tematik.

 

Framgångarna och uppmärksamheten Hans Arnold får bottnar i det unika och särpräglade i hans bildvärld. Illustrationerna är aldrig triviala eller ensidiga; bakom varje penseldrag finns en tanke. Tonen är surrealistisk. Halvnakna kvinnor trängs bland kristna symboler. I praktiskt taget varje bild går det att utläsa en värme eller kärlek. Ett bra exempel på detta är de illustrationer han gjorde för en av landets äldsta sagosamling ”Tomtar och troll”. Mitt bland de läskiga tomtarna, huldrorna, älvorna och trollen så kunde han rita in ett sött barn, eller något annat som bröt av. Monstren är läskiga, men knappast onda. Återigen, en intressant dubbelhet som gör de vackra och drömska bilderna tidlösa. Det är just det tidlösa som gör att Arnold ständigt kommer få nya efterföljare. Därmed har han också för alltid en cementerad plats i det svenska konstlivet.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014