2013-02-01, Cap&Design, intervju: Chip Kidd

 

 

 

Chip Kidd är vår tids främsta bokomslagsdesigner. Han har – i över två decennier – designat omslag till författare som Cormac McCarthy, James Ellroy, Bret Easton Ellis, Orhan Pamuk och Samuel Beckett. Cap & Design träffade Chip Kidd på Manhattan och pratade grafisk design, Henning Mankell, bokomslagets framtid – och vad egentligen krävs för att bli en vass formgivare.

 

Det är tisdag eftermiddag i mitten av oktober och typiskt höstväder i New York. Himlen över Midtown är klarblå och solen gassande, samtidigt som kyliga atlantvindar sänder en ilning genom luften. En del går klädda i fodrade North Face-jackor, andra i shorts. Jag träffar Chip Kidd i hans arbetsrum på tolfte våningen i en typisk amerikansk kontorsskrapa på Broadway, alldeles i höjd med där Central Park börjar. Den 48-årige grafiska designern, för dagen iklädd rosa skjorta, korallfärgade manchesterbyxor och seglarskor, sitter lite gömd bakom sitt överbelamrade skrivbord och stirrar in i en dataskärm. Han tar en klunk av lightläsken som står parkerad i ett hav av post it-lappar, gamla nummer av Time Magazine och travar med böcker, och sträcker upp ett pekfinger i luften.

 

– Ge mig en minut bara, jag måste svara på några mejl innan vi sätter igång. Det är hektisk period just nu. Mina redaktörer flåsar mig i nacken.

 

Chip Kidd har gjort ett outplånligt avtryck på den amerikanska populärkulturen. Hans gärning skulle – till och med – kunna jämföras med de allra mest inflytelserika. Precis som Michael Jacksons album, Stephenie Meyers böcker och Woody Allens filmer, så finns Chip Kidds grafiska design i dag representerad i miljoner amerikanska vardagsrum. Under de senaste 25 åren har han ritat omslag till många av landets mest prominenta författare. Redan för tio år sedan skrev USA:s största dagstidning USA Today:

 

– Inom grafisk design är Chip Kidd så nära en rockstjärna man kan komma.

 

Inte för att han framstår som en. Chip Kidd berättar att hans ambition är att promenera till jobbet varje dag från sin lägenhet på Upper east side (”Det är bra för mig, förlagsbranschen är inte särskilt hälsosam”), men att det går så där.

 

– Det är antingen för varmt eller för kallt för att promenera. Eller så har jag försovit mig och hinner inte. Så oftast blir det tunnelbana.

 

Inte taxi?

 

– Nej, varför då? Det tar ju längre tid.

 

Alla som arbetar med grafisk design vet att det är en nyckfull bransch. De flesta hinner byta jobb många gånger under sin karriär. Chipp Kidd har arbetat för bokförlaget Alfred A. Knopf – i 26 år. Han föddes i Reading, Philadelphia, och var redan som ung starkt influerad av samtida amerikansk populärkultur (”Jag kunde spendera flera timmar i de lokala bokaffärerna.”). Som ung designstudent på Pennsylvania State University fick klassen vid ett tillfälle i uppgift att designa omslaget till en ny roman av den amerikanske författaren John Updike. Läraren sågade Chip Kidds omslag inför klassen och slog fast:

 

– Omslagsdesign är inte ett tänkbart karriärval för dig, grabben.

 

I mitten av 1990-talet fick Chip Kidd – likt en ödets ironi – i uppdrag att designa just John Updikes nya roman: ”Memories of the Ford administration.” En vägg i arbetsrummet är täckt av en bokhylla och där står just den romanen, tillsammans med andra böcker som betytt mycket för honom genom åren. Han plockar ut Katherine Dunns bästsäljare ”Geek Love” (1989), som var hans allra första omslagsprojekt för Knopf.

 

– Att göra ett omslag med det typsnittet, och dessutom i färgen orange, betraktades på den tiden som vågat och modernt. Att sätta ett sådant omslag på en potentiell bästsäljare ansågs, till och med, som märkligt. Jag tror inte att jag skulle komma undan med det i dag. Men boken fick mycket uppmärksamhet, delvis tack vare omslaget. Folk verkade älska det.

 

I slutet av 1980-talet fick Chip Kidd i uppdrag att designa omslaget till Michael Crichtons ”Jurassic Park”. Omslaget kom att förändra inte bara Chip Kidds karriär – utan hela hans liv. När omslaget följde med till filmen några år senare blev han över en natt världsberömd i designkretsar. När jag ber honom berätta om någon av hans egna omslagsfavoriter kommer svaret snabbt.

 

– Jag älskar Rodrigo Coral. Är man en ung, aspirerande, omslagsdesigner borde man definitivt titta extra noga på omslaget som han gjorde till ”A million little pieces”, av James Frey.

 

En av Chip Kidds assistenter sticker in huvudet på hans kontor.

 

– Är omslaget klart? Hon tittar på honom med en frågande min.

 

– Här är den sista versionen, jag har bara gjort några detaljändringar, säger han och räcker henne ett papper, fullt av klottriga anteckningar i marginalen.

 

I ögonvrån ser jag att det är ett omslag till Henning Mankells senaste roman, och jag ber honom berätta om det projektet.

 

– Oh, right, han är väldigt känd i Sverige, eller hur? Jag fick manuset i augusti från en redaktör och tyckte boken var fantastisk. Jag hade förstås inte behövt resa till Stockholm för det här projektet, men jag kände att jag ville göra det. När jag besökte en retrospektiv över fotografen Christer Strömholms konstnärskap på Fotografiska museet hittade jag en bild på en kvinna i sjal. Jag visste direkt att den var perfekt.

 

Arbetsmetoden säger en hel del om hur Chip Kidd väljer att närma sig sina projekt. Många betraktar honom som en avantgardist, en innovativ och nyskapande designer. Men enligt honom själv är han mycket traditionell; närmast en reaktionär.

 

– Jag tycker jag är mycket försiktig och konservativ i min design. Det går inte att hålla på att tänka i trender. Det är bättre att försöka skapa omslag som du tror kommer stå sig om fem, tio, tjugo år. Detta ligger också i den inbundna bokens natur – och jag arbetar uteslutande med inbundna böcker – att de är skapade för att hålla över lång tid.

 

När jag frågar Chip Kidd vad som definierar ett bra bokomslag, så drar han händerna genom håret, suckar och lutar sig tillbaka i stolen. Och så tittar han på mig ungefär som Bob Dylan tittade på de journalister som i mitten av 1960-talet frågade hur han gick tillväga för att skriva sina låtar.

 

– Look, det är en meningslös fråga, eftersom svaret är abstrakt. Om du tittar på omslaget och du känner, den där boken vill jag läsa – då är det ett bra omslag. Omslaget är baserat på innehållet i boken, och ibland vem författaren är. Det är lättare att säga vad ett bra omslag ska göra, snarare än vad det är. Det handlar om att väcka uppmärksamhet, men i grunden måste boken sälja sig själv.

 

Chip Kidd rotar fram Richard Schickels ”Conversations with Martin Scorsese” ur en hög och håller upp den.

 

– Titta på den här, till exempel. I det här fallet handlade det i grund och botten om att hitta en passande bild på Scorsese. Det finns ingen magisk formel, alla böcker är som bekant olika.

 

Vintern 2000 gav Stephen King ut världens första e-bok, ”Riding the Bullet”. På ett enda dygn hade nästan en halv miljon människor laddat ner boken – och inom en vecka hade så gott som alla amerikanska bokförlag en digital strategi. Debatten om ”bokens död” började florera, och har hållits vid liv sedan dess. Det digitala försäljningsrekordet av ”50 shades of grey”, har under hösten gett pappersbokens dödgrävare ny luft under vingarna. Kommer boken som vi känner den försvinna, och vad ska i så fall Chip Kidd syssla med?

 

– Jag tycker om att få den frågan, det tyder på att folk fortfarande bryr sig. Saken är ju den att författare kommer vilja ha omslag även till sina e-böcker. Ta ”50 shades of grey”, den startade som e-bok – och hade ett designat omslag. Så frågan är egentligen inte om omslaget kommer att överleva eller inte, utan huruvida vårt arbete fortfarande kommer värdesättas. Och det är jag övertygad om. Det finns åtminstone ingenting som i dag talar för motsatsen.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014