2018-01-01, Café, Kalle och Brita Zackari Wahlström


Hyllade SVT-produktioner, storsäljande böcker och en livsförändrande resa till Lesbos. Makarna Zackari Wahlström – svensk tv:s framtid – har profilerat sig som moderna träningsprofeter. Men nu tänker Kalle och Brita byta riktning.


Hemma hos Kalle och Brita, i radhuset i Stockholmsförorten Skarpnäck.


Torsdag morgon, november. Brita öppnar med sömndruckna ögon. Dottern Essa, 1,5, sitter i soffan och petar på en läsplatta med bregottglansiga fingrar. Nyopererade jakthunden Kakan ligger på övervåningen och gnyr. Morgon-
ekot-jingeln någonstans i bakgrunden. Pumptvålen i badummet är slut. Torsdag i november, kort sagt, i Kalles och Britas gräddvita sutteränghus. Vi sätter oss vid matbordet. Jag skulle egentligen ha hälsat på två dagar tidigare men Kalle och Brita ställde in kvällen innan. Nu berättar Kalle varför.

– Vi var svintrötta båda två när vi kom hem på kvällen. Brita ville laga middag och jag lyssnade på musik genom min telefon medan jag städade i köket. Och så var det jättedåligt ljud, eftersom jag lyssnade via telefonen, och då tyckte Brita att jag kunde sluta lyssna. Eller fixa ljudet. Sen började vi bråka. Och då kändes det svårt att göra intervju morgonen därpå.

Brita: – Vi bråkar ganska mycket. Och jag har inga problem att prata om det, kanske för att jag inte har lust att försköna. Det blir lätt så äckligt om vi skulle porträtteras i Café, synas på råstylade bilder och framstå som ”det lyckade paret”. Det låter så töntigt att säga ”vi har samma problem som alla andra”. Men så är det ju.

Kalle: – Men att ha nära till sina känslor är också en superhjältekraft! Det är en svaghet som blir en styrka i rutan. Så det är en blessing in a curse, kan man kanske säga.

Det är lite kul att leka med tanken. Att Kalle och Brita för några år sedan – här vid matbordet i marmor – vecklade ut en karta över det svenska medielandskapet. Likt två sluga befälhavare blickade de ut över Mello-
landet i söder. Julvärdsskapsbukten i väst. Poddarkipelagen och bokhamnen. Sedan skred de till verket. Ni ser det framför er. Rödpenna. Linjal. Yviga gester. Svettpärlor på överläpp. Tolv timmar senare låg den klar. Zackari Wahlströms varumärkesstrategi – en plan värdig de allierades invasion av Nazityskland 1944. Inga jämförelser i övrigt. Brita och Kalle är inte Churchill och Roosevelt (som bekant) och Omaha Beach är inte det svenska medielandskapet (också det – förhoppningsvis – bekant).

Med det sagt har intensiteten i de två ockupationerna likheter. För inte så länge sedan harvade Brita och Kalle i medie-
svängens leriga skyttegrav: bloggosfären. Brita på Nöjesguiden och Kalle på Café (transparens: för vilket han fakturerade 5 000 spänn i månaden). I dag har landets mest framgångsrika par flera guldkantade streck på axelklaffarna. Kristallenbelönade tv-format som når miljonpublik, böcker som krängs i tiotusental, en framgångsrik podcast och välavlönade företagsgig.

I mitten av december gör Kalle Musikhjälpen, ett av landets mest prestigefyllda tv-gig. Just nu spelar de in Kalle och Britas sex liv, som sänds i SVT nästa höst. De har börjat nagla sig fast i det svenska folkdjupet. Men på frågan huruvida det existerat en medial masterplan får jag ett bestämt nej. Det är i sin ordning.

Själva grunden för Zackari Wahlström AB kokar ju ner till osäkrad impulskontroll och soligt charmtrollsmanér. Mössa på sned och kvicktänkt ironi. Jag tänker på det som i uppnästa modekretsar brukar kallas för ”Sprezzatura”, en medveten obryddhet.

Kalle: – Vi har aldrig haft en femårsplan. Men det är klart att vi reflekterar över vissa val. Just nu pratar vi väl mer uttänkt om vad du ska göra, Brita? Min tv-karriär är lite mer satt.

Om TV3 ringer i morgon och erbjuder 500 
papp skattefritt om ni leder Paradise Hotel 2018, vad säger ni då?

Kalle: – Nej.

Brita: – Vi skulle kunna göra det för shits and giggles.

Kalle: – Nej, absolut inte. Jag tycker att den sortens tv borde sluta göras.

Brita: – Varför då, förklara.

Kalle: – För att det förgiftar ungdomarna. Det får dem att tro att man blir framgångsrik genom att vara ett svin mot varandra, eller klä av sig, eller att man är en kul typ om man är bråkig. Jag tycker folk borde få uppmärksamhet för att de är schysta mot varandra i stället.

Brita: – Sen vill ju ingen av oss ju göra tv bara för att göra tv.

Kalle: – Nu var det ju en halv miljon skattefritt i potten också.

Brita: – Skulle du göra det om det var det dubbla?

Kalle: – Nej.

Brita: – Om du fick en egen fjälltopp då?

Kalle ler med ögonen.

Kalle: – Ja, då skulle jag göra det.

Kalle och Brita lever i något som angränsar till siamesisk symbios. De är sammanväxta, både privat och offentligt. Förutom att paret fyller i varandras meningar på Knatte, Fnatte och Tjatte-vis så är de gifta, har ett barn, två hus och tre hundar tillsammans. De driver också produktionsbolag. Gör tv ihop. Kablar ut träningspodden I nöd och lyft varje vecka. Nämnde jag att de delar tandborste?

Brita: – Det började med att vi bara hade en eltandborste som både ville använda. Efter ett tag pallar man inte byta tandborsthuvud. Och så börjar man borsta, känner att den är blöt och så ba: ”Jaha, det här var visst Kalles.” Sen börjar man strunta i det.

Det klassiskt sluttande tandborstplanet.

Kalle: – Det är väl inte så noga. Det är ju bara en tandborste!

Brita: – Det där har jag alltid tyckt varit så jäkla skönt med dig. Att du är obrydd. Det låter jätteäckligt med tandborsten, jag fattar det. Men vafan, vi är ju så insyltade i varandra ändå. Vi hånglar också. Och ligger med varandra. Skriv det.

Måste man vara särskilt kompatibla för att få allt det här att lira?

Kalle: – Om vi jobbade på Mekonomen och servade bilar bredvid varandra hela dagarna då skulle det nog vara värre. Men våra jobb ser så olika ut hela tiden. Men ja, det var ganska jobbigt att spela in Kalle och Britas sex liv. I vanliga fall när jag gör tv så kan jag försvinna in i telefonen eller ta en promenad när vi har slutat filma. Men nu ska jag vara make och pappa både på och utanför kameran. Vilket har varit superkul. Men också superjobbigt.

Apropå kompatibilitet så känns ni trekants-
kompatibla? Får ni ofta vulgära swingersförslag vid mjölkdisken på Ica?

Brita: – Jag tycker det är konstigt att vi aldrig får såna förslag. Alltså aldrig.

Kalle: – Det har aldrig hänt!

Brita: – Därmed inte sagt att vi efterlyser det.

Kalle: – Va? Jag vill ha fler trekantsförslag. Vi kan hantera att säga nej, om det är så.

Brita: – Jag har aldrig blivit raggad på i hela mitt liv typ, alltså över huvud taget.

Kalle: – Inte jag heller. För övrigt blir vi aldrig bjudna på midsommarfest, kräftskiva eller nyårsafton heller. Förmodligen tänker de att äh, de där har det ju redan så förspänt.

Brita: – Fast vi får ju jättemånga mejl av folk som vill dricka öl och äta parmiddag med oss. Ser inte du dem?

Kalle: – Nej.

Britas telefon ringer. Hon svarar och försvinner uppför trappen.

Kalle: – En grej som man vet om lyckade relationer är att en förutsättning är tydliga gränser. Det är vi väldigt dåliga på. För mig och Brita flyter privat och jobb hela tiden ihop. Och det talar ju emot oss, säger han med ett leende.

Kalle och Brita träffades i reklambranschen (Brita arbetade på McCANN Stockholm och Kalle på Great Works) och gifte sig 2011. Kalle har sedan tidigare sonen Glenn, 12, med exfrun Jonna Bergh (chefredaktör på modemagasinet Styleby, de skilde sig 2010). Kalle berättar, medan Brita avslutar telefonsamtalet på övervåningen, när han allra första gången förstod att han var förälskad i henne.

– Jag stod och väntade på Brita utanför Sats på Stureplan, vi skulle träna ihop. Hon var lite sen men så kom hon där och gick så snabbt att den tunna svarta kappan stod som ett segel bakom henne. Då minns jag att jag tänkte att jag var kär.

I slutet av september publicerade Kalle 
och Brita – som normalt – inte en bild på Instagram då de lyfte skrot på garageuppfarten, käkade prickigkorvsmörgås i granskog eller lekte med barn och hundar i knivskarpt motljus. I stället var det en bild på Kalle som stod lutad mot en bil på den grekiska ön Lesbos, puffandes på en cigarett (ja, det var jättemånga som blev jättearga på det där med ciggen). I en lång, maggropsformulerad text uppmanade Kalle och Brita sina följare att swischa pengar till kvinnan bredvid honom, volontärarbetaren Eva.

”Mitt hjärta är krossat av att hälsa på i det parallella universum som är flyktingarnas verklighet. Varje dag kommer nya människor, med nya historier till Lesbos. Undernärda barn med ärr av splitter och krig. Ensamma människor med ögon där hoppet sakta falnar. […] Eva var varit här i snart två år. Hon har använt egna sparade pengar för att hjälpa människor. Hon ser till att pengarna kommer till användning där dom behövs som mest.”

Kalle: – Vi åkte till Lesbos för att spela in ett avsnitt av Kalle och Britas sex liv. För vi tänkte att det verkar vara ett drömliv: att hjälpa andra människor på heltid. Det som hände när vi hade filmat klart var att vi blev väldigt påverkade.

Brita: – Eva skulle åka och köpa mat till ett flyktingläger en dag. Och när vi är i affären så kommer vi plötsligt på att: ”Vänta nu, vi kan ju köpa den här maten, i stället för att hon ska nalla av sin pension.” Det var nånstans där det började.

Kalle och Brita har hittills samlat in en miljon kronor. För pengarna har de köpt blöjor, barnvagnar, mediciner, vinterskor, sovsäckar och annat livsviktigt till människorna i flyktinglägren. De har även finansierat en sjukstuga.

Och så håller de på och bygger ett gym. Till våren tänker de åka tillbaka till Lesbos och hjälpa fler människor.

Kalle: – Om vi kan använda våra kanaler för att hjälpa till på något sätt, då känns det självklart. Jag har 126 000 följare på Instagram, vilket ju är en jävla tratt.

Jag ville uttrycka mig med min egen ton och mitt eget temperament och mina egna skämt.

Bara under 2015 anlände 500 000 – en halv miljon – människor över havet från Turkiet till den gigantiska vänthall som är Lesbos. Strax därefter skärpte flera länder, däribland Sverige, sina asylregler. Men anledningarna till att fly har inte minskat. Kriget i Syrien rasar vidare; Assadregimens oljefatsbomber dödar civila urskillningslöst. Striderna i Irak har tilltagit och läget i Afghanistan är osäkert. Lilla Lesbos har inte haft beredskap att ta emot så många människor. För de flyktingar som trots alla hinder klarar den halsbrytande resan från Turkiet till Lesbos väntar helvetet på jorden.

Brita: – För mig är det starkaste minnet när vi träffade en kvinna i ett flyktingläger som hade blivit antastad av två män när hon var på toaletten. Exakt vad som hade hänt vet vi inte, hon bröt ihop när hon började berätta. Många kvinnor väljer att bära blöja, just eftersom de inte vågar gå på toa. När man hör det vill man bara åka dit och fixa, nånting, vad fan som helst.

Kalle: – Vi träffade en man som tvingats fly från Irak, eftersom det hade uppdagats att han arbetade som tolk åt den amerikanska armén. De hade gjort en räd mot hans hus och slagit sönder alla fönsterrutor. Så han flydde med sina två små barn, en son i Essas ålder och en hjärtsjuk dotter som är tre år. Nyss var deras liv normalt. Nu sover de i ett tält, på marken. Treåringen frågade hela tiden när de skulle åka hem.

Kalles och Britas två andra jakthundar, Jenny och Bonnie, har sprungit runt i novemberkylan på bakgården. Pälsarna blänker i morgonsolen. Nu krafsar de på dörren och vill in. Jag frågar Kalle och Brita, som varit verksamma i medieindustrins nav de senaste åren, hur mycket skit de har sett? I kölvattnet av #metoo, berättar Kalle, har han försökt rannsaka sig själv.

Kalle: – Jag har funderat mycket den senaste tider över hur jag har varit mot tjejer. Jag tror jag har lurat mig själv och tänkt att jag har varit soft i alla lägen, men det har jag nog inte varit.

Brita: – Det finns många som gjort sviniga grejer, män som jag bara går runt och väntar på att de ska bli uthängda. Som en obehaglig julkalender liksom: ”När ska de öppna den där luckan?” En av de utpekade har jag vetat om, eftersom jag har kompisar som har blivit antastade. Sen har jag jobbat nära en person som haft en stil som jag har reagerat på många gånger.

Kalle: – Jag har absolut sett män som varit sviniga mot tjejer genom åren. Jag har ju varit kompis med vissa av dem till och med, när jag var 20. Så jag visste väl om det här. Men jag visste kanske inte att det var så farligt, förstår du? Men det var det ju. Jag var bara inte kapabel att se det. Jag tror heller aldrig att jag har sagt ifrån, vilket gör mig till en del av problemet. Det är så jäkla bra att det här händer och jag tror att en hel del kommer förändras nu.

En av de utpekade har jag 
vetat om, eftersom jag har kompisar 
som blivit antastade.


Frukost med Brita på Taverna Brillo på Stureplan i Stockholm. Onsdag förmiddag, november.


Det har varit Buzz Aldrin-läge för Brita Zackari i ungefär 3,5 decennier.

– Jag har fått vara en jäkla sidekick i hela mitt liv. Vilket ju är konstigt, eftersom jag kan bära upp saker på egen hand. Jag tycker att jag har bevisat mig själv för länge sen, men har ändå inte riktigt fått chansen.

Brita växte upp på landet utanför Umeå, i en by vid skogens slut med det generiska på landet-namnet Ytterboda. Hon var mellanbarn vilket – som alla vet (åtminstone ni som kan något om grundläggande syskonpsykologi) – har Buzz Aldrinska effekter.

Under karriären i huvudstadens media-
race, efter att hon lämnade tryggheten i reklambranschen, var hon länge nummer två. Olika Neil Armstrongs i hennes liv har varit bland annat Felix Herngren (hon inledde tv-karrirären som sidekick i TV3-programmet Inte OK), Alex Schulman (sidekick i webb-tv-serien Schulman Show), Kalle (sidekick i samtliga makens tv-program) och Adam Alsing och Markoolio (sidekick i Rix Morronzoo).

Men nu har det börjat röra på sig. Det första tv-program som hon ledde på egen hand sändes i SVT hösten 2015 och hette Flickvän på försök (det går att göra både faktiska och komiska poänger av att sammanfatta det programmet som ett litet steg för mänskligheten och ett stort steg för Brita). I mars fick hon hedersuppdraget som SVT:s skidande reporter ute i spåren under Vasaloppet. Hon petade därmed Vem vet mest-mannen Rickard Olsson från platsen, som tjurade ihop offentligt över SVT:s rockad (”Om de hade sagt att Brita Zackari skulle åka – då hade jag tyckt att det var en dålig idé”, sa han till Aftonbladet). När Brita korsade mållinjen i Mora hade hon en egen hejaklack på plats.

– Det var helt sjukt att sända live i tolv timmar samtidigt som jag åkte skidor. Sjöng gjorde jag också.

I september publicerade förlagsgiganten Norstedts hennes bok Jag hatar att träna. Och i Kalle och Britas sex liv som sänds nästa höst i SVT spelar hon huvudrollen i tre av avsniten. Huruvida hon vill ”Gina Dirawi–breaka”, som hon säger, är hon däremot inte alldeles övertygad om.

– Kalle har en mer naturlig kändisstil. Han är uppvuxen i det där. Han brukar ju säga att ”det är fint att vara på tv”. Jag skulle kräkas lite i munnen om jag sa så, även om jag tyckte det. Men att säga så påverkar vem man är, så det är ju jättesmart av Kalle. Lite som att Carolina Klüft ser sig själv på prispallen när hon gör skuttet. Å andra sidan vet jag inte om jag vill vara där, på prispallen.

Hur kommer det sig tänker du?

– Jag ratear väldigt lågt när det kommer till FOMO (fear of missing out). Jag har också ganska mycket jante i mig. Man ska inte förhäva sig.

Brita Zackari sippar på en sockerbombad blåbärsjuice. Eftersom hon nyligen skadade en disk i ryggen på gymmet sträcker hon emellanåt på sig samtidigt som hon grimaserar. I sin träningsbok – som fått ett brett genomslag under hösten (hon beskriver sig som ”din Benjamin Syrsa i träningsvärlden”) – berättar Brita avskalat om den period i livet då hon drabbades av depression, ätstörning och ett gruvligt självhat.

Hennes mest smärtsamma minne var när hon arbetade på ett kafé. En kollega tog i henne, för att komma förbi med sin bricka, vilket kändes som ”300 lammungar för själen”. Ingen hade nämligen rört vid henne under väldigt lång tid, eftersom hon inte hade tillåtit det. Så småningom kravlade hon sig ur självskade-
beteendeslukhålet. Men det är fortfarande en kamp. Brita måste akta sig för att marken inte ska rasa under henne, berättar hon. Och det finns en konflikt i henne som handlar om att hon nu har satt sin kropp i centrum genom att skriva en träningsbok.

– Det skulle tjäna ett bättre syfte om jag hade en mindre normativ kropp. Världen behöver inte ännu en smal som säger: ”Slappna av med träning!” Men nu råkar jag ha den kropp jag har, för tillfället. Men bara för att jag har en normativ kropp betyder inte det att jag är nöjd med den.

Blir du kränkt om jag – lite förenklat – säger att du har adopterat Kalles träningskoncept?

– Det är ju den jag gör uppror emot! Kalle älskar att träna. Och det är så mycket som Kalle inte förstår av genusaspekten med träning. Han kan inte förstå vad det krävs av en tjej för att ta plats på gymmet. Jag kan inte bara gå fram till en skivstång och dra i den, för jag har lärt mig att jag måste kunna jättemycket innan jag går fram.

Britas tatuering – mantrat från den amerikanska tv-serien Friday Night Lights: ”Clear eyes, full heart, can’t lose” – kikar fram under tröjärmen.

– Den är så töntig. Jag hade en svacka när jag gjorde den. Jag kan bli lite så, drastisk, när det är kämpiga perioder.

Du var tidigare superframgångsrik copy
writer på en stor reklambyrå. Vad fick dig att byta bana?

– Jag var klar. Jag utvecklades inte som jag ville. Och jag hade kommit på att jag inte älskar reklam tillräckligt mycket för att bli bäst. Jag ville uttrycka mig med min egen ton och mitt eget temperament och mina egna skämt.


Landstället i Sorunda, med Kalle. Fredag förmiddag, oktober.


Vi har pratat i en halvtimme när vi kommer in på något som får det att börja gnistra 
och spraka i Kalle Zackari Wahlströms ögon. Det är som att frågan injicerar kolsyra i blodet på honom.

Nu när du har ett pärlband av succéer bakom dig: Får du göra vad du vill på tv, eller finns det idéer som SVT sagt nej till?

– Mm, jo, men jag vet inte om jag kan prata om det.

Jag ska göra ett nytt försök lite senare. Och det är då förvandlingen kommer att ske. Jag och Kalle träffas en tidig oktobermorgon på Kalles och Britas landställe i Sorunda. Ett rostrött sekelskiftestorp 45 minuter söder om Stockholm. Vi pumpar kopparna fulla med svart bensin – för att citera Eldkvarn, kaffet är möjligen det starkaste som mött min strupe – och sätter oss i varsin skålformad rottingfåtölj. Huset och omgivningarna kokar ner till vad som i pråliga inredningsmagasin brukar sammanfattas som ”lantlig idyll”. Skärvor av frost på fruktträden utanför fönstret. Kalles fantasi, säger han och för koppen mot munnen, är att sälja radhuset i Skarpnäck och bo här ute på heltid med familjen.

– Men tyvärr är det inte Britas fantasi, så det är en dragkamp. Men jag förstår henne, 
det är ganska isolerat här. Och mörkt. Den här tiden på året är det som att vara i en ubåt större delen av dygnet.

På väggarna i det mysbelysta vardagsrummet hänger ett par av Kalles jakttroféer: 
huvudet på en älg som han sköt i Medelpad och en bäver som han fick korn på i Dalälven.

– Är man inte jätteförtjust i pannlampor och tycker att det är kul att gå hundpromenader för att man kanske får se vildsvin, då finns det kanske inte så mycket att göra här. För mig är det precis tvärtom. Stora delar av mitt liv handlar ju om att gå hundpromenader i hopp om att få se vildsvin. Att gå med tre jakthundar på gångvägarna och cykelbanorna i Skarpnäck med 25 bajspåsar, däremot, det är ganska segt.

Under hösten sändes Kalles nya livsstilsprogram i SVT: Kalles sex liv (det var ingen särskrivning). Kalle träffade människor som valt ett annat sätt att leva på. Som vågat lägga sitt eget livspussel och svinga sig ur ekorrhjulet.

Ett par som har knölat in hela sitt liv i en skåpbil, en jägerska som bor på ett fjäll och en man som lever utan telefon, vatten och el i en fäbod i Dalarna.

Jag frågar Kalle, som är öppen med att han i perioder brottats med ångestspöken, ätit antidepressiva och gått i terapi, om vad han tog med sig från programmet.

– Att man inte ska jobba för mycket. Och att man ska göra saker som man mår bra av. Mitt sätt att hantera att jag mår dåligt är att dricka alkohol och hålla på mer med telefonen. När jag egentligen borde plocka ur diskmaskinen.

– Jag lärde mig också att man inte behöver så mycket saker, eller så mycket pengar. Och att ett lyckligt liv är ett liv där man lever med flit. Jag vill inte bara åka med, utan ta medvetna beslut, så att man inte vaknar en dag när man är 70 bast och känner sig blåst på livet. Men det gäller att göra uppoffringar. Att ha hund till exempel, det kan vara jättejobbigt, eftersom man måste gå ut med den när det regnar. Men. Om man inte skaffar hund: då. har. man. ingen. hund.

”Han är så naturlig.” Det där har ända sedan tv-mediets stenålder varit den mest eftersökta – och svårbemästrade – egenskapen i rutan. Kalle är nordisk mästare i grenen. Om det gick att hoppa höjdhopp i okonstlat programledarskap så skulle han segla över 2,42. Både Svett och etikett, Gympaläraren och Kalles sex liv har varit mil ifrån förstoppade Så mycket bättre-
format där produktionen har veckolånga möten för att smågruppsdiskutera hur snitt-
blommorna ska arrangeras (ungefär). Under 
sitt tacktal på Kristallen-galan ifjol, när Kalle 
tog emot pris för Gympaläraren, så riktade han en känga – med stålhätta – mot hela tv-branschen:

”Sluta göra tv för tv:s skull.”

Hur var det nu med den där tv-idén som SVT nobbade?

– Mm, alltså, jag pratade med min farsa, som är historielärare om Gympaläraren … att jag kände mig lite smutsig efter det programmet.

Hur då menar du?

– Själva metoden i Gympaläraren var ju att kringgå staten: att det är upp till var och en att ordna så att det blir bra. ”Om det inte finns en fritidsgård så får föräldrarna se till att fixa en fritidsgård!” Men jag är ju en stark förespråkare av staten. Den där libertarianska tanken att det är upp till var och en, det är bara muggigt. Men då sa pappa att det inte alls är en libertariansk tanke – utan att det var exakt så folkhemmet byggdes. Folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, scouterna … Att allt det kom ifrån att folk gick samman för att göra samhället bättre. Jag tänkte att shit, det är ju exakt det här jag behöver göra ett tv-program om.

Gamla ”träningsgurun” Kalle – han den spjuveraktiga som pratar burpees och benböj – känns långt borta. Han får ny färg i ansiktet. Som om han klivit in i Narnia-
garderoben och plötsligt ser det gnistrande snölandskapet breda ut sig framför honom.

– Det finns ju ett stort missnöje i Sverige bland massa människor, det snackas om en ”systemkollaps”. Och det missnöjet kanske har att göra med att vi loggar in på Face-
book och gnäller, i stället för att engagera oss. Men med den här metoden kanske vi kan göra om hela samhället.

Hur menar du nu, vilken metod?

– Folk vill ju engagera sig. De vet bara inte hur. Man sitter hemma och är förbannad, och vet inte var man ska göra av frustrationen. Men om jag bara kunde skapa en infrastruktur – för att använda ett skitnödigt ord – för att kanalisera engagemanget, då kanske jag kan hjälpa till att skapa ett nytt lager i samhället. Där vi faktiskt träffas och hjälps åt. Som vi gjorde i Gympaläraren: i stället för att gnälla över att det inte finns ett pingisbord i allrummet – så fixade vi ett pingisbord i allrummet. Tänk om det receptet kunde appliceras på hela samhället?

Kalle gör en paus och jag tänker, under bråkdelen av en sekund, att han låter som en ofärdig version av den gamla skolans folkhemsvisionärer. Alva Myrdal, Bernie Sanders, Hans Rosling.

– Ta invandringen. Jag tänker att det är svårt att vara emot någon du känner. Men om alla sitter på varsin kammare så lär man ju aldrig känna varandra. Börjar vi däremot dra åt samma håll … Tänk om vi kunde börja se på vårt samhälle lite mer som vi ser på vårt hem. Om någon i din familj har det svårt, eller om en knarkare har flyttat in i sovrummet, eller om ett rör i köket är trasigt – då försöker du fixa det. Men när det gäller samhällsproblem så låter vi det bara passera. Och tänker att någon annan ska ta hand om det.

– Så jag tänkte liksom att vi … inte att vi skulle bygga folkhemmet på nytt – men att vi skulle renovera det.

Kalle fnissar.

– SVT tyckte att det var ett för stort och krångligt projektet tydligen, vilket jag så klart fattar. Men förhoppningsvis är inte sista ordet sagt.




© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020