2014-01-20, King, Carl Hagelin




Från Nykvarn – till New York. Den svenske hockeyforwarden Carl Hagelin gör succé i världens bästa hockeyliga. På kort tid har han blivit tongivande i New York Rangers lagbygge. King träffade ”Hags” – NHL:s snabbaste spelare – i hans tvårummare på Manhattan.


Först säger det pang och sedan säger det pang igen. Jublet vet inga gränser. Det flyger smörpopcorn genom luften. New York Rangers har just stänkt in sina två första mål mot Vancouver Canucks i ett utsålt Madison Square Garden. Jag sitter högt upp och det är svårt att urskilja de rödblå muskelpjäserna som flyger fram på den mjölkvita isen. Men en spelare sticker ut. Hans spelstil är karaktäristisk i sin explosivitet och den blonda kalufsen tittar fram under hjälmen. När han accelererar framstår han som en Lamborghini som just kört om en risig Ford Focus. Den svenske succéforwarden Carl Hagelin har en bra dag på jobbet. ”Hags” gör inga poäng men Rangers vinner matchen med 5-2, trots att lagets stora stjärna Henrik Lundqvist sitter på bänken. Sjutton kvarter söderut, där 14:e gatan möter nionde avenyn, möts vi dagen efter. Det är en solig och halsdukslös decemberdag i New York. Himlen över downtown Manhattan är klarblå. Här i Meatpacking District bor Carl Hagelin med sin flickvän Erika i en ljus tvårummare. Vi börjar prata om gårdagens match. Segern över kanadensarna var viktig, Hagelin och ”Blueshirts” har under höstsäsongen kämpat i motvind.


– Vi spelade stabilt hela matchen, och för egen del kändes det riktigt bra. Vi var förstås glada att kamma hem två poäng, det behövde vi, det är inget att snacka om.


Just så där, märker jag snart, avslutar Carl Hagelin ofta sina meningar ”Det är inget att snacka om.” Och just det säger också något om hans karaktär. Den 25-årige vänsterskytten från Nykvarn utanför Stockholm är sällsynt målmedveten, i honom finns en utmärkande skärpa. Men så har Hans resa till NHL har också få svenska motsvarigheter. Redan som tioåring åkte han över till USA första gången för att gå på hockeyskola. Delstaten var Michigan i norra USA, där Carls familj har släktingar och där pappa Boris studerat i sin ungdom. Sista året på gymnasiet återvände Carl till University of Michigan i Ann Arbour – nu i förhoppning om att få stipendium. Han fick tidigt besked om att han inte skulle ha för stora förhoppningar: collegelaget var ett av landets bästa och ingen svensk hade någonsin tidigare blivit antagen. Men efter att scouterna sett hans spelsinne på isen – och hans påfallande snabbhet – så erbjöds han ett fyraårigt stipendium.


– Det var en otrolig känsla, särskilt eftersom vi nästan hunnit ge upp hoppet. Farsan blev nästan gladare än jag. Utan collegeåren hade jag inte varit där jag är i dag. Det betydde mycket för min personlighet, att komma dit och våga ta för sig, säger han och drar en hårslinga bakom örat.


En person skulle bli särskilt viktig för Carl Hagelin under åren i Michigan. Collegelagets coach var den lokale hockeylegendaren Gordon ”Red” Berenson. Under sin framgångsrika spelarkarriär gjorde han 987 NHL-matcher och vann även Stanley Cup på 1960-talet med Montreal Canadiens. Men ”Red” var också känd för någonting helt annat: han var en före detta marinkårssoldat som gillade strikta regler.


– Första gången vi träffades så sa han: ”Kul att se dig grabben, men frisörsalongen ligger åt det där hållet”.


Carl Hagelin berättar att ”Red” lärde honom hur man ska uppträda för att lyckas, både på och utanför isen. Hans mantra var: ”Inget bra händer någonsin efter klockan tolv på natten” och ”Du ska inte tro att du är någon.” Kalufsen låter Carl Hagelin däremot växa fritt i dag, den har blivit något av ett signum för svensken. Den nuvarande coachen i New York Rangers, Alain Vigneault, har inga synpunkter på hur ofta spelarna går till barberaren. Under sitt sista år i Michigan var Carl Hagelin med och satte ett världsrekord som står sig än. I en historisk utomhusmatch på Michigan Stadium, mot de stora rivalerna Michigan State, landade publiksiffran på osannolika 113 000 åskådare – och den svenske lagkaptenen Carl Hagelin lyckades dessutom näta två gånger. Året efter, 2011, gjorde Hagelin 12 poäng på 17 matcher i AHL med New York Rangers farmarlag – och sedan kom samtalet som förändrade allt.


– Det var en helt surrealistisk känsla när jag blev uppkallad till NHL. Jag minns att jag satt i bilen på väg till en kompis för att äta thanksgivningmiddag när telefonen ringde. Först fick jag vara med på ett inledande träningsläger med laget och efter det sa coachen: ”I’m gonna give you a shot.”


När jag frågar Hagelin om hans bästa minne från tiden i Rangers så kommer svaret snabbt.


– Efter min första hemmamatch i NHL, inför 20 000 hemmafans, då jag dessutom lyckades göra ett mål, så tog jag en promenad på kvällen och kände in atmosfären. Det var en mörk och halvkylig kväll och det såg coolt ut med alla lampor som lyste upp Manhattan. Det enda jag kunde tänka var: wow, nu är jag i NHL. Och nu är jag en del av den här mäktiga staden.


Den starka vintersolen silas genom de vita bomullsgardinerna i Carl Hagelins vardagsrum. Inredningen i lägenheten är avskalad, väggarna kala. Men till det finns en orsak. Han hyr fortfarande sin lägenhet. Orsaken är enkel: en bostad med det här läget på västra sidan av nedre Manhattan kostar upp till tre miljoner dollar. ”Hags” skrev förvisso på ett nytt kontrakt med New York Rangers i somras – värt 4,5 miljoner dollar för två år – men han vill ändå vänta med att investera i ett eget boende.


– Var sak har sin tid. Jag vill vara lite försiktig. Skulle mitt kontrakt förlängas ytterligare då kommer jag nog känna mig tillräckligt trygg för att köpa.


Fortsätter han i samma stil lär han inte behöva ligga sömnlös. Svensken får mycket förtroende på isen. Han spelar ofta med lagets största stjärnor Brad Richards, Ryan Callahan och ”Big” Rick Nash. I skrivande stund har Carl Hagelin gjort 11 poäng på 22 matcher. Ett starkt facit, särskilt med tanke på att han i somras tvingades till en axeloperation och därför missade lagets inledande grundseriemånad. Dagarna i Carl Hagelins liv ser ganska lika ut. Matchfria dagar tar han bilen via Westside highway och rullar ut till den toppmoderna träningsanläggningen i Greenburgh i Westchester County, en halvtimme norr om Manhattan. Är det hemmamatch blir det tunnelbana till ”The Garden” – aldrig taxi.


– Jag undviker att ta taxi eftersom jag kan må lite dåligt av det. Chaufförerna här kör inte alltid så bra, och du vill inte gå in groggy till match.


Hagelin går igenom en normal matchdag om laget spelar hemma. Han går upp klockan nio och åker till rinken. Värmer 20 minuter på is för att få igång kroppen. Efter en lunch med laget på arenan så åker han tillbaka till lägenheten och ”nappar” en timme. Sedan tillbaka till arenan och laddar inför nedsläpp. ”Livet handlar väldigt mycket om hockey”, säger han och lägger till:


– Därför är det viktigt att under sommarledigheten inte bara fokusera på ishockeyn. Jag tränar hårt även då, men jag försöker även göra helt andra saker. Jag gillar att resa och eller bara vara hemma i Sverige och umgås med familjen.


Och när du har lediga kvällar på Manhattan?


– Jag umgås med min tjej eller går på restaurang med någon i laget. Någon gång i veckan går jag på bio. Annars slappar jag i soffan framför ett avsnitt av ”Modern Family”. Det är viktigt att hitta ett liv utanför sporten, annars blir du en hockeynörd – och då tror jag att man presterar sämre på isen.


Tittar man närmare på Hagelins intensiva schema förstår man snabbt vad han menar. Om han inte är hemma i New York så är han på resande fot med laget. Mellan oktober och april liras inte mindre än 82 matcher i grundserien, vilket betyder att lagen spelar match i snitt varannan dag. För att kunna prestera på topp under säsongen gäller det att vara i fysisk topptrim. Här har Hagelin ett försprång: han har alltid varit en träningsmaskin. Under collegetiden testade tränaren ”Red” Berenson ofta spelarnas kondition genom att låta dem springa upp och ner för de branta trapporna på Michigan Stadium. Under de fyra åren var Hagelin snabbast i testet – varje gång. 


– Jag har alltid tränat mycket. Redan som ung började jag imitera min fyra år äldre bror som intervalltränade i långa backar.


Kanske var det backträningen som lade grunden för Carl Hagelins främsta egenskap: snabbheten. Just detta är också något som hans medspelare ofta lyfter fram: svensken har genom sin blixtsnabba skridskoåkning en unik förmåga att skapa utrymme åt de andra spelarna. Att det inte bara är tomma ord bekräftades i januari i fjol när Hagelin blev uttagen till NHL:s rookielag, säsongens bästa nykomlingar, som varje år möter All Star-laget i en uppmärksammad tillställning. Vid sidan av matchen ingår också en rad specialtävlingar och i en av grenarna utses den snabbaste skridskoåkaren. Den 23-årige svensken lyckades ta sig ända fram till sista rundan – och väl där finalslog han Ottawa Senators-spelaren Colin Greening. Rubriken i New York Post dagen efter? ”Rangers rookie outraces All-Stars”.


– Det är en av mina bästa upplevelser i karriären faktiskt. Förutom att jag vann den tävlingen, vilket fick mycket uppmärksamhet, så var det häftigt att träffa och spela mot alla stjärnor. Många var ju spelare som jag sett upp till som liten. 


Hur reagerar du när ni förlorar eller när du gör en dålig match?


– Det är klart man är förbannad. Jag är en otrolig tävlingsmänniska och vill hela tiden förbättra mig. Samtidigt är jag inte en person som är långsur, det gäller att snabbt ta sig i kragen och tänka positivt. Så har jag alltid fungerat.


Förutom ”Hags” så kallas du även för ”Swags”, från engelskans swagger – en person med självförtroende.


– Jag tror inte att jag upplevs som en kaxig person… Men vill man göra bra ifrån sig i den här ligan och dessutom sticka ut, då måste man tro på sig själv. Jag har alltid varit den minsta på isen, aldrig den starkaste. Men jag har ändå haft tilltro till mig själv och det som jag är bra på, till exempel min skridskoåkning.


I slutspelet i fjol mötte ni Ottawa och då blev du avstängd tre matcher efter en armbågstackling på Daniel Alfredsson, kan du berätta vad som hände?


– Jag ska göra en vanlig tackling när hans klubba kommer upp. Då höjer jag min armbåge reflexmässigt och fullföljer. Daniel rasar i isen och jag får tre matchers avstängning. Det är klart att det inte var kul när jag såg att det var han. Jag hörde av mig efteråt och bad om ursäkt.  Det är en spelare som jag sätt upp till under hela min karriär. Det som hände var i stridens hetta. Jag skulle aldrig försöka skada någon, och framförallt inte en annan svensk.


Det var 20 år sedan New York Rangers vann Stanley Cup. Hur långt kan ni gå den här säsongen tror du, hur bra är laget?


– Vi har alla ingredienser som krävs: bra målvakt, stabilt försvar och superstjärnor på topp. Just New York tror jag är en väldigt rolig stad att vinna i. Jag har sett videoklipp från 1994 då hela staden i princip stängdes ner för att fira laget. Det hade förstås inte varit fel att åka runt här på gatorna i juni som en vinnare.


Vi tar hissen upp till Carls takterrass. Utsikten över West Village är spektakulär. En kylig bris blåser in från Hudsonfloden, men den varma solen bakom slöjmolnen värmer fortfarande. Han gör ett sista klädbyte till fotograferingen. 


Det känns som att du lever din dröm här. Finns det något du saknar, några nackdelar?


– Klart jag kan sakna vänner och familj i Sverige emellanåt, det är inget att snacka om. Samtidigt har jag haft tur, de kommer ofta över och hälsar på. Annars finns det inte mycket att klaga på. Ibland när jag pratar med gamla vänner från college på telefon, varav några spelar i tredjeligan i dag, då kan det gå upp för mig att jag befinner mig i en overklig dröm. Det är en unik chans som jag har fått. Jag har verkligen inget att klaga på i mitt liv just nu.



© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014