2012-09-27, Metro, Bokcirklar

 

 

 

Det är inte längre bara ljusskygga kulturkavajer som läser i grupp. Från missbrukare till föräldralediga farsor, varenda kotte tycks 2012 delta i en bokcirkel. Men vad är det som lockar med det kollektiva läsandet? Metro WKD hakar på en litteraturklubb – och tar pulsen på vad som blivit ett av landets bredaste kulturfenomen.

 

– Jag har aldrig läst böcker för att prata om dem med andra människor. Snarare har jag läst böcker för att slippa prata med människor. En anledning till att jag läser är mycket att det är en paus från det sociala.

 

I en intervju med Sydsvenskan för några år sedan förklarade den omhuldade författaren Jonas Hassen Khemiri varför han är skeptisk till bokcirklar. Möjligen är det obegåvat att inleda ett reportage om just litteraturcirkeln som kontemporärt kulturfenomen på det här viset men – vad katten – jag känner faktiskt likadant. Men faktum är att vi tillhör en sällsynt litterär art, du och jag Jonas. 2012 står nämligen bokcirklarna som spön i backen. Förr förknippades läsande i grupp med studieförbund, ljusrörsbelysning och mjälliga polos. I dag är bokcirkeln på samma gång hipp – och svennig. Man skulle till och med kunna argumentera för att fenomenet blivit landets bredaste folkrörelse. Efter fem minuter på Google inser jag att det finns särskilda bokcirklar för alla: radikala feminister, kristna, konstintresserade, föräldralediga farsor, finsktalande, sci fi-nördar och pensionärer. I Norrköping startade nyligen en bokcirkel för missbrukare; när stadsbiblioteket tröttnade på att A-lagarna använde lokalerna som värmestuga så hittade man en kreativ lösning. Marie Lundström, P1-programledare för ”Lundströms Bokradio” och tidigare ”Bokcirkeln”, menar att intresset för bokcirklar ökat de senaste åren.

 

– Jag märkte redan första säsongen av ”Bokcirkeln” att lyssnarintresset var stort. Jag hade prickat av något som våra lyssnare just då efterlängtade och saknade. Sedan växte lyssnarnas kärlek snabbt. Webben var fortfarande lite ny hos oss på kulturredaktionen på radion, men vi insåg snabbt att ”Bokcirkeln” var som gjord för nätet, fullt av då aktiva, heta bokbloggare. Lyssnarna ville få möjlighet att diskutera boken med varandra.

 

För att sätta mina egna prata bok i grupp-fördomar på prov kontaktar jag en kompis kompis, som bjuder in mig till bokcirkeln där hon deltar. Klockan är strax efter sju en ljummen onsdagskväll i början av september när jag ringer på dörren till en tvårummare på Sveavägen i Stockholm. Deltagarna är alla i 30-årsåldern och fyra till antalet: receptionsten Anna, översättaren Klara, IT-konsulten Lena och mammalediga Maria. Under ett års tid har man träffats ett halvdussin gånger och pratat böcker. Till kvällens träff har de läst den karibiska författaren Maryse Condés "Tills vattnet stiger." Värdinnan Maria hinner knappt slå upp det kardemummaspetsade kaffet innan den samstämmiga domen faller: boken är ”stentrist”.

 

– Jag tyckte i och för sig om språket. Men den är så spretig, författaren dyker ner i alldeles för många personers bakgrund som man inte är intresserad av. Därför blev den också intetsägande, säger Maria.

 

Klara slår ut med armarna.

 

– Exakt! Det var så många karaktärer att jag fick svårt att skilja dem åt till slut.

 

Lena nickar samtidigt som hon skär upp en bit av chokladkakan på bordet.

 

– Jag valde ljudboken, det var ett stort misstag. Förutom att jag tyckte att själva innehållet var ganska platt så hade uppläsaren så släpig röst att jag somnade hela tiden, jag vet inte hur många gånger jag fick spola tillbaka.

 

Alla skrattar.

 

– Hon kommer säkert få Nobelpriset. Det brukar väl gå till författare som skriver obegripliga berättelser som utspelar sig långt bort?, säger Klara.

 

Till skillnad från många andra bokcirklar har den här inga regler.

 

– Man får välja bok helt efter eget huvud, förklarar Maria.

 

Tjejerna känner inte varandra jättebra sedan tidigare vilket de tycker är en bra förutsättning. Klara och Lena träffades på Stockholms universitet och bjöd sedan in två vänner var som de trodde skulle passa.

 

– Det blir en bättre dynamik och inte lika förutsägbart när man inte känner varandra utan och innan. Det gör att man är mer nyfiken på vad de andra ska säga, säger Anna.

 

Senare under kvällen understryker de att det inte gör så mycket om den valda boken inte är en fullträff, som i det här fallet. Poängen med träffarna är inte bara läsandet, utan också en orsak till att ses. Varför fenomenet ökat de senaste åren är svårt att svara på; möjligen kan det ses som en reaktion på en i övrigt ofta fragmentarisk samtid. I en värld full av pizzaautomater, statuslikes och ”Robinson – revanschen”-teve så kanske det inte är konstigt att stenålderskost, fågelskådning och bokcirklar ökar i popularitet. Även på internet läser allt fler i grupp. Karin Berg tog för några år sedan initiativet till omtyckta boksajten enbokcirkelföralla.se, som bland annat startar upp och förmedlar kontakter till bokcirklar.

 

– Internet har haft och har stor betydelse för boken och gemenskapen kring böcker. I dag pratar fler böcker, tipsar om sina favoritböcker och hittar nya vänner att starta upp bokcirklar med. Det är fortfarande flest kvinnor som deltar i bokcirklar men idag är det alla möjliga åldrar och inom olika intresseområden. Är det science fiction så dyker det ofta upp fler män än kvinnor, säger Karin Berg.

 

Marie Lundström har en tydlig idé om varför vi gillar att läsa i grupp.

 

– Det är befriande att få lära känna andra människor genom en bok. Du behöver inte snacka semesterplaner eller bostadskarriär, utan du går rakt på kärnan: Gör Anna Karenina rätt som lämnar sin man?

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014