2014-10-31, Metro, Därför älskar vi att bli skrämda

 

 

 

Skräckens högtid – Halloween – är här. Men varför dras vi till fiktiva kusligheter? Och vilken är egentligen filmhistoriens mest blodisande scen? Wkd:s Johan Kellman Larsson går på skräckjakt i popkulturen.

 

Han håller yxan i vänsterhanden. Går kusligt långsamt, haltandes, genom den dovt belysta hotellkorridoren. Sätter kurs mot toaletten – och hör något där inne. Blodvittring. Hon försöker fly ut i vinternatten, men det går inte, badrumsfönstret är igenombommat. När han sätter yxan i dörren så att träflisorna yr ger hon ifrån sig ett oförglömligt primalskrik. Han gör kaffeved av dörren, trycker sin svettglansiga panna genom en glipa och spärrar upp ögonen:

 

– Here’s Johnny!

 

Scenen från Stanley Kubricks skräckklassiker ”The Shining” med Jack Nicholson och Shelley Duvall i huvudrollerna, utnämndes i fjol till filmhistoriens rysligaste sekvens. Sajten Play.com frågade tio tusen personer om deras favoriter i skräckhyllan och använde sedan hjärtmonitorer för att undersöka vilken scen som framkallade den kraftigaste reaktionen. Scener från ”Terror på Elm Street” och ”Exorcisten” hamnade på andra respektive tredje plats. Under arbetet med den här texten ser jag om klippen på Youtube, och får omedelbart kaninpuls. Mitt redan höstbleka ansikte mattas ytterligare. Det är inte utan att man känner sig lite fånig. Särskilt under en tid när potentiellt verkliga faror ligger över oss. Pandemiska dödsvirus och främmande undervattensverksamhet i Stockolms inre skärgård lyckas däremot inte isa blodet i mina ådror. Eller, är det möjligen just på grund av de reella hoten som skräcken inom populärkulturen just nu firar stora triumfer? Journalisten Jack Werner, som nyligen släppte boken ”Creepypasta: Spökhistorier från internet”, är inne på det spåret.

 

– Vissa älskar att bli rädda, den där ordentliga adrenalinkicken som känns så ”på riktigt”. Men jag tror personligen att många skräck- och spökhistorier skördar sina främsta framgångar eftersom de berör faktisk oro och fruktan som vi som människor känner, innerst inne. Skräcken i kulturen blir ett sätt att lajva möten med dessa orosmoment, en sorts träning i hur man skulle känna inför dem på riktigt, säger Jack Werner.

 

Vi dras alltså till skräcken i kulturen för att vi vill bli uppskrämda – som en övning? Kanske är det därför som gränserna mellan verkliga faror och popkulturen allt oftare suddas ut. Ta ABF-kursen ”Att överleva zombieapokalypsen” som i januari arrangerades i Stockholm, för fjärde året i rad. Eller den skarpt kritiserade Eboladräkten, framtagen av ett kostymföretag i Kalifornien lagom till årets Halloween. Just Halloween, eller Allhelgonahelgen, är skräckens högtid. ”The quiet ones”, ”Dracula Untold”, ”Annabelle” och ”Ouija” är fyra rysare på bio just nu. ”Skräck och skrock – det ockulta sekelskiftet 1900” (Hallwylska museet) och ”Skräckromantikens landskap” (Göteborgs konstmuseum) är två aktuella utställningar. Men 2014 behöver man förstås inte invänta någon USA-importerad högtid för att frossa i skräck. På nätet finns en oändlig ström av hårresande gräsligheter. Jack Werners favorit bland de virala skräckhistorierna är ”Ted the Caver”, en historia om några män som under utforskandet av en grotta inser att den redan bebos av en oförklarlig varelse.

 

– Den publicerades redan 2001 i en primitiv bloggform, och är en av de mest fastnaglande läsupplevelserna jag haft på nätet. Att berätta spökhistorier för varandra är en uråldrig mänsklig vana, och naturligtvis har den inte upphört att existera bara för att vi nu har internet. Tvärtom – nätets anonymitet tror jag har gett spökhistorien en boost, i och med att man dels inte måste sätta en egen trovärdighet på spel om man vill berätta spökhistorier, och dels att den skänker historien en sorts autenticitet.

 

Filmjournalisten C-G Karlsson tycker att dagens skräckrullar står sig dåligt ur ett filmhistoriskt perspektiv.

 

– När man har sett 783 amerikanska familjer flytta in i ett mystiskt hus där det börjar smälla i dörrar och viskas från källaren är det svårt att bry sig om den 784:e familjen.  

 

Vilken är världens bästa skräckfilm?

 

– Jag tillåter mig att välja två filmer – Alfred Hitchcocks ”Psycho” och Roman Polanskis ”Rosemary's baby”. De är läskiga på helt olika sätt och dessutom makalöst snygga. Mest skräckslagen i stunden blev jag dock första gången jag såg Alfred Hitchcock-wannaben Brian De Palmas ”I nattens mörker”.

 

Vilka komponenter ska en lyckad skräckrulle innehålla?

 

– Precis som med all film är det viktigaste en historia som engagerar. Ett effektivt grepp kan vara att låta det farligaste hotet komma från den som står huvudpersonen närmast – typ, maken, föräldrarna eller det egna barnet. Sen är det aldrig fel med chockscener. Som när huvudpersonen vänder på huvudet och någon står en centimeter bakom. Eller ett plötsligt uppdykande ansikte i badrumsspegeln. Genreklichéer förvisso, men nog hoppar man till i biofåtöljen, säger C-G Karlsson.

 

 

 

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014