2014-06-06, Metro, Filip och Fredrik




Imorgon firar Filip Hammar och Fredrik Wikingsson sin 200:e podcast med en grandios show i ett utsålt Globen. 16 000 personer kommer för att se Filip och Fredrik excellera i det som blivit duons varumärke – konversationskonsten. Wkd träffade enbart Fredrik (eftersom Filip försovit sig), som passade på att avslöja poddens framtid. 


En personlig betraktelse, först. Jag har lyssnat på samtliga 199 avsnitt av Filip och Fredriks podcast. Populärkulturellt har den för mig haft samma betydelse som Håkan Hellströms album, som Kerstin Ekmans romaner och som Ruben Östlunds filmer. Exakt vad storheten med deras till synes triviala samtal bottnar i är lite knixigt att reda ut. Som vanligt är det en mix av olika saker. Det handlar om Filips sätt att prata, hur han lutar sig på stavelserna som en cowboy lutar sig över en bardisk. Det handlar om Fredriks gnistrande och sorglösa intensitet, som fler än en gång fått mig att studsa ur sängen på den gruvligaste av kyliga vintermorgnar. Det handlar om deras bråddjupa inventering av samtiden, deras podd är en spontan form av underhållning serverad med mikrosociologiska utläggningar. Men framförallt så handlar det om – med risk för att låta högtidlig – en oförvanskad livsglädje. Hade livslust varit ett universitetsämne så hade duon varit professorer. Som Filip uttryckt det: ”Man lever bara en gång, då gäller det fan att gasa på.” Det har gått fyra år sedan det första avsnittet. Under den här perioden har det känts som man, varje torsdag, blivit inbjuden till jordens trevligaste middagssamtal. Jag inleder vår intervju, vi sitter i Radiohuset på Östermalm, med att läsa upp den här inledande texten. Smärtsamt medveten om det insmickrande avstampet.


– Hahaha. Otroligt smickrande. Jag blir nästan lite rörd, måste jag säga. Jag säger inte att det du skriver är sant – men det är tveklöst så att ingenting av det vi gjort i övrigt har gett oss så mycket respons som podcasten. Och just det gensvaret har gjort oss väldigt, väldigt lyckliga, säger Fredrik Wikingsson.


Han smuttar på sitt gröna te. Sedan rusar han, i vanlig ordning, vidare till nästa stickspår som simmar runt bland synapserna i hans huvud och uppenbarligen måste ut, som en späckhuggare i fångenskap.


– Jag lyssnade på en intervju med Woody Allen, gjord 1963. Han sitter och pratar om radiokomikerna som han växte upp med och hur han lutade sig fram mot högtalaren för att komma så nära ljudet som möjligt. Det som är ännu mäktigare med podcasten är att nästan alla lyssnar med hörlurar. Att man faktiskt – rent fysiskt – stoppar in mig och Filip i sitt huvud.


Fredriks parhäst Filip fattas oss. Han har försovit sig. En misstänkt jetlagdimma har gjort att han tidigare på morgonen även sovit bort en intervju med SVT:s Gomorron Sverige och senare radions Kulturnyheterna. Någonstans är det symptomatiskt. Fredrik har själv jämfört Filip med den schablonartade indelningen av de europeiska länderna. Fredrik är som Tyskland: en punktlig lutheran. Filip: mer som Spanien, en passionerad katolik med mañanamentalitet. Dynamiken som kalvats ur denna krock har legat till grund för duons mediala segertåg under det senaste decenniet.  


Vad kan publiken förvänta sig av poddshowen på torsdag (läs: ikväll)?


– Det blir som en drogfri MDMA-fest. Efteråt vill jag att alla ska gå ut och spontanligga med varandra. Understundom får jag lite panik… Showen är liksom en one-off. Det kommer aldrig hända igen! I bästa fall så får man den största kicken av känslan: ”Vad ska Filip säga nu?” Det improvisatoriska känns mer kittlande än de shownummer som vi har förberett.


Hur viktigt är det att slå Globens publikrekord?


– Vi vill slå det. Samtidigt skulle vi se en poesi i att missa det med typ tre personer. Det kan finnas något härligt i motvinden också.


Det har aldrig blivit några tårar i podden…


– Nej, men det tror jag kommer ske på torsdag. Vi satt och pratade igår om grejer vi ska ta upp och då började det stocka sig i halsen. Det finns en risk för att vi bryter samman.


Finns det även en fara för att era självbilder rubbas, nu när ni säljer ut Globen?


– Det är nog jobbigare om man är Eddie Murphy och fyller Madison Square Garden när man är 19 år. Med det sagt är viktigt för mig att dagen efter fortsätta som vanligt, att stiga upp och lämna på dagis. ”Whats next?! Så vill jag alltid känna. Samtidigt… Man skulle kunna hävda att det är hybris enbart att boka Globen. Jag vet inte, när 16 000 personer applåderar samtidigt, det kanske händer något skumt i huvudet då?


Finns det något ni sagt under de här 199 avsnitten som ni ångrar?


– När program som vi lagt ut som inte känts väl genomförda… det är vidrigt. Totalångest.


Men ni har aldrig fått en utskällning av någon av de som ni pratat om i podden, som när ni spekulerade i att ”det är tveklöst så att Paolo Roberto är för dödsstraff”?


– Nej, aldrig. Det finns en felaktig bild av att podden är illasinnad, men alla som lyssnar vet att det inte är så. Vi har bara uttryckt vår åsikt och skulle aldrig hänga ut någon.


Det har pratats om en fortsättning av podcasten?


– Alltså… folk kommer bli GALNA över det här men… vi ska göra den på engelska. Det blir en mer universell podd. Vi vill tvinga oss själva att prata om andra grejer, nu kan vi inte längre haka upp oss på Björn Skifs i vartannat avsnitt. Podcasten återuppstår den 7 augusti, säger Fredrik Wikingsson.

 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014