2013-12-20, Metro, intervju: Jenny Wilson

 

 

 

Jenny Wilson är aktuell med albumet ”Demand the impossible” och i vår väntar en emotsedd turné. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade den agiterande konstnären och musikern på hennes stamhak Mellqvist Kaffebar på Södermalm.

 

Om våren blommar körsbärsträden på Bysistorget, intill Södermalms paradstråk Hornsgatan. Den här kalla vinterdagen är torget ödsligt och himlen stålgrå. Inne på Mellqvist kaffebar sitter Jenny Wilson hukad över en kopp cappucino. I konstnärens knä ligger vinthunden Maja, som Jenny adopterat från Irland. Den före detta gatuhunden har haft viss betydelse för Jenny Wilsons senaste – samfällt hyllade – album ”Demand the impossible.” ”Maja har gett mig ett lugn”, säger hon och pussar den blanka nosen.

 

Varför ses vi på Mellqvist Kaffebar?

 

– Det har länge varit mitt stammiskafé. Jag känner mig hemma här. Mitt nya album är dessutom skapat i en studio som ligger bakom väggen där. Det var väldigt häftigt, och en bra kontrast, att stänga in sig i långa stunder i studion och sedan emellanåt komma ut i den andra världen här.

 

I din intervju i podcasten Värvet så pratar du länge om din avsky mot samtiden: du är väldigt konsumtionskritisk till exempel.

 

– Jag kan känna ibland att… vi alla är lurade på något sätt. Se dig omkring på tunnelbanan: alla sitter och fipplar med sin jäkla telefon, den verkar fungera som en respirator för många. Ibland vill jag bara fly ut på landet. Jag är glad att jag bor i Västertorp. Det är visserligen en närförort men där finns ändå ett helt annat lugn, med skogspartier som är viktiga för mig.

 

I Aftonbladet nyligen så förklarade du att du inte ville fokusera på frågor om din bröstcancer, som du nu är frisk ifrån. Ändå var det just sjukdomen som artikeln till stora delar handlade om.

 

– Det där gjorde mig förbannad. Hans frågor var så himla… jag sa liksom rakt ut att jag inte är intressant för att jag har varit sjuk – det är inte därför vi gör den här intervjun. Det är så simpelt att journalister ska dra på det där. Nöjesindustrin kan äckla mig på det sättet, att alla ska fläka ut sig, och att den biten ofta är mer intressant än det man faktiskt skapar.

 

Du har sagt att det finns en ”Sparka-ner-staketen-känsla” på den nya skivan.

 

– Staketen är en symbol för samhället på olika sätt. Jag vill inte gärna konkretisera mer än så, för mig handlar det om en allmän känsla av att vilja förändra.

 

Vad har inspirerat i arbetet med nya albumet?

 

– Jag kände i ett tidigt skede att jag var intresserad av att jobba med den samhälleliga kroppen, kontra min egen. Jag har hämtat kraft och inspiration från Allen Ginsberg, Bob Dylan och Wu-Tang Clan.

 

Gatans profeter – precis som du?

 

– Precis. Jag ville mixa mina egna känslor med det som händer i världen, den arabiska våren, upploppen i Husby… Men det rör sig inte om någon plakatpop. Det finns något uppviglande i musiken, och det är meningen, men jag tycker samtidigt att man kan vrida och vända mycket på texterna. Skivan är politisk, ja, men det är mycket mer komplext än så.

 

Men, till exempel, låten ”My history” har ett ganska utpräglat… politiskt raseri i sig?

 

– För mig handlar det om att jag vill framåt, framåt. Jag tycker det är en jäkligt skön låt att springa till exempel. Efter att ha gått igenom två omgångar cancer så ville och kunde jag inte göra mjuka och försiktiga låtar.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014