2013-11-10, Metro, intervju: Jonas Gardell

 

 

 

Efter den monumentalt hyllade bok- och tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” gör Jonas Gardell nu en ny föreställning: ”Mitt enda liv”. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade den folkkära författaren, komikern och dramatikern på Grand Hotel.

 

Vi ses i Cadierbaren på Grand Hotell – Stockholms vräkigaste hotellvestibul. ”Herrar måste ha långbyxor efter klockan 18 och får inte vara baraxlade”, aviseras på hemsidan. Jonas Gardell är lika omständlig när han ska beställa som den uppskruvade versionen av sig själv i TV4-serien ”Allt faller”. Vinet ska vara fylligt, men inte för fylligt, pinot noiren tror han inte på och vad är det för druva i amaronen egentligen? När vi väl börjar prata förändras stämningen. Jonas Gardell, 50, känns maggropslycklig.

 

Varför ses vi på Cadierbaren?

 

– Jag älskar flödet och det tillfälliga i hotellbarens karaktär. Här uppstår möten som kan förändra våra liv fullständigt. Just nu ses du och jag, vi kanske aldrig kommer träffas igen, men i det här ögonblicket delar vi en liten bit av våra liv.

 

Det känns lite skakigt att intervjua dig, när jag arbetade som kvällstidningsreporter en sommar minns jag att en kollega blev alldeles skärrad efter att ha fått en rejäl avhyvling av dig i telefon.

 

– Jag är en vänlig person, men har, eftersom jag har varit offentlig så länge, tydliga regler. I det finns en stränghet, men det är menat som en uppmuntran. När jag pratar med en journalist vill jag alltid leverera, men då ska också journalisten göra sitt jobb.

 

Berätta om föreställningen ”Mitt enda liv”.

 

– I tumultet av känslor efter ”Torka aldrig tårar” har det uppstått en känsla av att jag måste leva det liv som mina vänner inte fick leva. Livet pumpar hela tiden framåt. För ett litet tag sedan tog jag en promenad med Rikard Wolff i Gamla stan, det var 25 år sedan. För ett litet tag sedan träffade jag Mark på ett badhus. För ett litet tag sedan var jag sju år och höll mamma i handen. För ett litet tag sedan höll jag mamma i handen när hon dog. Showen handlar delvis om det, vemodet över hur snabbt allting passerar, och varför det därför är så viktigt att ta vara på varje ögonblick.

 

Under sensommaren fick du kritik för att du skämtade om Islam på Twitter. Lawen Mohtadi skrev i DN att ”Bra skämt kräver förtrolighet med ämnet”.

 

– När tråkmånsar har åsikter om humor, det är ungefär som när han gubben i klänning i Vatikanen, som inte får knulla, uttalar sig om sex. Dessutom: jag har ju förtrolighet med ämnet! Jag är hedersdoktor i teologi, har en brorsdotter som har två barn med en muslimsk man och en brorson som är gift med en muslimsk kvinna. Humor är ett viktigt verktyg för demokratin.

 

Du har blivit kollosalt hyllad genom karriären, och framförallt under det senaste året. Hur undviker du total hybris?

 

– Jag har blivit geniförklarad flera gånger per dag den senaste tiden. Problemet är att jag inte kan göra något med det geniskapet, förutom att skämta om det: ”Nu går geniet och duschar”, brukar jag säga och ”Nu tittar geniet på porr”. Just det här geniet tittar oväntat mycket på porr för att vara just ett geni kan jag berätta. Men! Så fort geniet ska sätta sig och skriva, då får geniet andnöd. Det går inte att prestera om du har den självbilden. Ett av mina livsmål är att bli glömd. Jag vill begravas på Skogskyrkogården; där bland alla andra gravar, blir jag äntligen anonym.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014