2013-08-24, Metro, intervju: Martin Kellerman

 

 

 

I år fyller den tecknade serien ”Rocky” – som blivit en institution i Nöjessverige – 15 bast. Johan Kellman Larsson tog en mellanöl på Folkbaren med upphovsmannen Martin Kellerman.

 

Det finns någonting dubbelt med Folkbaren. Är det ett enkelt ölsjapp på Kniv- och gaffelsöder som varje fredag invaderas av afterworktaggade fastighetsmäklare? Ja. Samtidigt är det tvärkonstnärliga Folkoperans egen bakficka, vilket gör att krogen även lockar en och annan kulturkavaj. Martin Kellerman är stammis här. Vi beställer varsin mellanöl.

 

Varför träffas vi på Folkbaren?

 

– Oftast ses jag bara hemma med någon polare. Men jag gillar det här stället, det är trevlig personal. Och så finns det alltid plats att sitta. Jag vill bara kunna trilla in någonstans.

 

Jag läste dina serier i ”Pyton” i mitten av 1990-talet, vad hade du för drömmar på den tiden?

 

– Jag visste inte exakt vad jag skulle göra, bara att jag ville rita. Min enda önskan var en framtid där jag skulle få sitta vid ett ritbord varje dag.

 

[Martins kompis August – som är Apan i ”Rocky” – ringer och frågar om Martin vill dricka öl, efter en stund kommer han in och slår sig ner vid vårt bord.]

 

Egentligen är det du som borde bjuda på öl: Metro var ju den första tidning som publicerade ”Rocky”, 1998.

 

– Ja, det är sant. Utan Metro hade det nog inte blivit ett så snabbt genomslag. Jag skickade den till flera tidningar, men hade den börjat i DN så hade den gått ut till de traditionella morgontidningsmänniskorna, och det är en annan målgrupp. Jag minns att jag satt på pendeltåget och kikade på hur folk reagerade när de läste.

 

Om jag säger att nyckeln till seriens framgång är: Självdistans?

 

– Redan i plugget älskade jag klasskompisar som vågade visa sig svaga. Jag tror inte man kan göra någonting bra om man själv tror att man är …”kattens pyjamas” – säger man så? Det hade aldrig funkat om jag hade gått omkring och tänkt på mig själv som viktig. Det är nog bara brölande Dramatenskådisar som fixar det. Och de hatar förmodligen sig själva.

 

Många verkar tycka att serien är ytlig och miserabel. Jag tycker tvärtom. Att läsa ”Rocky” har samma effekt på mig som att kolla på ”Seinfeld” – jag mår bra av det.

 

– Det där har jag också tänkt på. När folk påpekar att figurerna i ”Seinfeld” eller ”Rocky” lever kassa liv, det är underligt. Jag tycker inte att det är ytligt. De umgås ju och pratar, det verkar perfekt. Men allt det där har kanske att göra med min ungdom, att jag inte hade så mycket kompisar. I dag romantiserar jag vänskapsband.

 

Det finns en annan beröringspunkt med ”Seinfeld” – även ”Rocky” är väl en ”show about nothing”?

 

– Ja, i någon mening. Fast ja, lite drama är det väl i ”Rocky” ibland.

 

Vad läser du själv just nu?

 

– Virginia Woolf, hon är bra. Och Karl Ove Knausgård, det är ju brutalt.

 

Apropå Knausgård, han har skrivit ett långt, hyllande, förord till den nya jubileumsboken – hur kändes det att läsa det?

 

– Helt surrealistiskt. Men jag blev väldigt glad. Han läser tydligen ”Rocky” varje morgon, det hade jag aldrig kunnat gissa.

 

Du har sagt att du ibland dricker eller röker gräs när du ritar – blir serien annorlunda av det?

 

– Det gör jag bara i undantagsfall. Om jag är i stort sett klar med en ruta, och bara vill pilla lite grann, så kan det vara schyst att ta ett glas vin och göra färdigt. Men visst har det hänt att jag har ritat på fyllan. Men i regel föredrar jag att vara klar i skallen.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014