2013-09-20, Metro, intervju: Susanne Ljungh

 

 

 

Susanne Ljung är musikjournalisten som blev stilguru. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade programledaren – som just nu gör sin åttonde säsong av ”Stil” i P1 – över ett glas chablis på Gondolen.

 

Vi träffas 33 meter över havet. Erik Lallerstedts Gondolen öppnade 1979 och har sedan dess varit konsekvent i sin framtoning; restaurangen – med den bedövande utsikten – har drag av både folkhemspub och burgen lyxkrog. Susanne Ljung kommer precis från veckans inspelning av modeprogrammet ”Stil” i P1. Just i dag bär stilgurun själv en klänning från den svenska modeskaparen Kenth Andersson.

 

Varför ses vi på Gondolen?

 

– Utsikten är svårknäckt. Och så känner jag mig trygg och lugn här, det är en behaglig stämning. Får man ta en klunk?

 

Ja för tusan, skål. Stil har 400 000 lyssnare varje vecka – det vill säga sannolikt fler än vad landets samlade modemagasin har läsare. Vad beror det på?

 

– Säg det. Det är ett bra program naturligtvis. Och så är det ett spännande – och närmast outtömligt – ämne. Stil är grunden för programmet, men ramarna är vida. Jag tror lyssnarna ofta känner ”Aha, kan mode vara på det här sättet”, när de lyssnar. I ett och samma avsnitt kan vi prata om allt från Miley Cyrus till medborgarrättsrörelsen, vilket gör att innehållet blir närmast sinnesvidgande. Sen tror jag att det här med att dokumentera och analysera mode är ganska nytt – därför finns också en stor nyfikenhet hos lyssnarna.

 

Du känns mer som en modeteoretiker än en shoppingguru.

 

– När något företag ringer och frågar om jag kan komma och prata om, säg, höstmodet så känner jag bara ”nej, nej, nej!” Det finns de som är mycket bättre på sånt där än vad jag är. Jag har en övergripande känsla för mode och trender, men jag är usel på detaljer, och att ge råd och tips.

 

Vad finns det för fördomar om kvinnliga modejournalister – har du upplevt att du inte blir tagen på allvar?

 

– Nej, faktiskt aldrig. Inte ens när jag arbetade med musikjournalistik, som ju inte heller är särskilt rumsrent.

 

Vid 21-års ålder ersatte du Mats Olsson (som drog till USA) på Expressen och började göra popsidan där – du måste ha varit jäkligt kaxig?

 

– Eller dumdristig (skratt). I dag förstår jag inte var jag hittade all information, det här var ju före Internet. Jag tror att jag drevs av ren vilja och lust, efter ett tag rullade det bara på. Jag kände ju genast att: det här är the shit. Det var förstås många puckade killar som var skeptiska mot mig i början, folk som kände att de hade besittningsrätt på ämnet, men det där gjorde mig bara ännu mer driven.

 

Hur är du som chef?

 

– Jag är bra på att inspirera och delegera. Däremot är jag inte så bra på personalpolitik. Förr kunde jag ringa mina anställda mitt i natten om jag fick en bra idé – ”Vi måste göra det här!” Det var inte alltid så uppskattat. I dag har jag skärpt mig.

 

Du lämnade chefredaktörskapet på Damernas Värld för några år sedan – kan du sakna tidningsvärlden?

 

– Nej. Dessutom skriver jag väldigt mycket fortfarande, till exempel alla manus för Stil. Tidningsbranschen handlar i dag mer om affärer, än tidningsmakeri. Det där slipper jag på Public Service – på radion handlar det bara om att vara angelägen.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014