2013-10-05, Metro, intervju: Veronica Maggio




I dag släpper Veronica Maggio sitt nya album – ”Handen i fickan fast jag bryr mig.” Wkd:s Johan Kellman Larsson träffar Sveriges popdrottning över en kaffe på Taverna Brillo och pratar om den nya musiken, skeva recensioner och Monica Zetterlund.


Veronica Maggio har berättat att hon skrev en del material till sitt förra album på tvåans buss. Det nya albumet – ”Handen i fickan fast jag bryr mig” – låter snarare som att det skrivits i en svarttaxi på väg till en nattklubb. I texterna finns – i vanlig ordning – en stor portion diskbänksrealistisk stockholmsromantik. Det är popmusik med skrubbsår och hjärtflimmer. Vi ses på krogen Taverna Brillo, i korsningen Sturegatan-Humlegårsgatan. Veronica funderar först på att nöja sig med en kaffe men ångrar sig snart och vänder sig till sin skivbolagsperson: ”Tror du Universal blir sura om jag beställer hummer?”


Varför ses vi på Taverna Brillo?


– Jag har varit här några gånger, de har så fruktansvärt goda drinkar. Du får prova Hemingway Daiquiri någon gång, det är min favorit.


Hur skiljer sig det här albumet mot dina tidigare?


– Den här gången finns ett annat allvar. Den är ruffigare, stökigare och mer febrig. Det är en annan puls.


I min bok är du en av landets bästa poplyriker – jag tänker mig att du lägger ner enormt mycket tid texterna?


– Det gör jag verkligen, och det är så fruktansvärt kul. Först kommer något slags skelett, några meningar. Sedan jobbar jag vidare: hur låter stavelserna när jag sjunger det? Jag smakar på orden och funderar länge.


Du sjunger om att ta pendeln på kvällen, Sergels Torg och att stå i kön till Trädgården.


– Jag har inte sett Stockholm framför mig så mycket den här gången, och har faktiskt försökt leta mig bort från den här stan när jag skrivit… men det blir ändå så, fan! Det är svårt att koppla bort, jag bor ju ändå här.


På låten ”Hela huset” gör du en duett med Håkan Hellström – hur kom sig det samarbetet?


– Jag hade inte tänkt att det skulle vara en duett, jag är väl för egocentrerad för det kanske. Men sedan var det någon i studion som tyckte att texten kändes som Håkan Hellström och då tänkte jag bara: varför inte? Först hade jag superångest men så fick jag hans mejladress och då kändes det lättare. Han svarade på 30 sekunder.


Genom åren har det skrivits mycket om dina pojkvänner, dina samarbeten med män och din roll som mamma – kan du bli trött på att det ibland pratas mycket om andra saker än ditt artistskap?


– Det där kan jag störa mig på jättemycket. Det är så stor skillnad på vilken typ av frågor män och kvinnor får. Jag tror inte att Mick Jagger får samma frågor, trots att han har hur många barn som helst; kanske för att folk förutsätter att det är någon annan som tar hand om dem.


Du åkte till New York med producenten Christian Walz för att arbeta med den nya skivan. Du har beskrivit resan som ”surrealistisk”, vad hände?


– Vi hade några konstiga kvällar, på olika klubbar, och det var ganska surrealistiskt. Rent musikaliskt slutade det inte så lyckligt, kemin funkade inte. Vi hade hyrt en stor studio på Manhattan men det enda som kom ut från den veckan var två låtar som jag skrev själv.


Jag såg filmen om Monica Zetterlund och kunde inte undgå att se vissa likheter mellan dig och henne.


– Jag tyckte filmen var magisk. Jag har alltid gillat hennes livshistoria. Hon var jag stökig, men gav ett samlat intryck – och den biten kan jag absolut identifiera mig med.   


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014