2014-05-01, Metro, Lotta Lundgren

 

 

 

I ”På jakt med Lotta och Leif” i SVT Flow tar Lotta Lundgren jägarexamen under uppsikt av Leif GW Persson. Wkd:s Johan Kellman Larsson tog en kopp grönt te på Råkultur med programledaren och matskribenten.

 

Lotta Lundgren är nästan en timme sen. Så det börjar med lite krumbukter och axelryckningar. Om felet ligger hos SVT:s pressavdelning, eller om det helt enkelt handlade om att Lotta inte kände för att jäkta sig igenom sin vitvinslunch, klargörs aldrig. Har man hamnat i en position då man får göra public service-tv med Leif GW Persson – mycket större än så blir det trots allt inte i det här tidevarvet – då gör man kanske lite som man känner med det övriga. Till slut träffas vi i alla fall på Råkultur med en kopp grönt te, som vi brygger själva med hjälp av ett timglas. Det vassa förmiddagsljuset lyser i den småförkylda och verkligt vänliga programledarens korpsvarta hår.

 

Berätta om ”På jakt med Lotta och Leif”.

 

– Det som skulle handla om liv och död, blev i slutändan ett feel good-program. Ärligt talat så är jag glad över resultatet. Det är en fin serie som inte liknar något annat. Men det är jobbigt att visa upp mig själv på det här viset. Jag har alltid haft förmånen att få prata om ämnen jag behärskar. Här var det tvärtom. Jag hade aldrig ens hållit i ett vapen tidigare.

 

Vad lärde du dig?

 

– Min syn på viltkött uppgraderas. När man har smugit i tio dagar på en hjort och till slut skjuter den, tar hem den, tar ur den, hänger den i en vecka, tar bort pälsen och skär den i små bitar. Då är det ett kött som du respekterar. Och hanterar som vore det guld. Och till alla som säger att det inte är svårt att träffa en ölburk på 60 meter så vill jag säga: det är ganska svårt att träffa en ölburk på 60 meter. Särskilt om du gör det första gången, blir filmad samtidigt och har en muttrande professor bredvid dig.

 

Runt 92 procent av alla jägare är män. Det finns de som menar att jakt handlar om farliga machoideal som reproduceras.

 

– Jag ska ärligen säga att jag initialt ville titta på det här ur är ett klass- och genusperspektiv. Eftersom det handlar om en subkultur med helt egna lagar och regler. Men när vi började så kände jag att jag inte var sugen på att stå bredvid och observera – utan ville mycket hellre uppleva det.

 

Vad är den största missuppfattningen om mat?

 

– Vad som betraktas som gott varierar över tid. Alla andra smaker än den söta måste nötas in. Hade man erbjudit rödbetor med grillad chevre och rostade pinjenötter till någon på 1800-talet, så hade de tyckt att det var överjävligt äckligt. Man kan också se hur smak följer pris och exklusivitet, genom alla tider. Det som är kostsamt och exklusivt betraktas alltid som gott. Saltad störrom, det som brukar presenteras som rysk kaviar, serverades på 1700-talet i stora tråg på de statliga krogarna. Det ansågs vara jätteäckligt. Men i dag börjar ögonen rulla i huvudet på folk bara nån säger rysk kaviar. Mat är mode.

 

Du har blivit folkkär och med det kommer ett stegrande intresse för din person. Kan du bli förbannad när media inte lämnar ditt privatliv i fred?

 

– Nej, men jag känner mig pinsam. Alltså, alla har ju ett privatliv! Alla har varit aspackade, alla har en favoritfärg och alla har haft en relation som gått i bitar. Det som känns genant är att det ska föreställa intressant om jag berättar det.

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014