2014-05-05, Metro, Mando Diao

 

 

 

Mando Diao är tillbaka med sitt sjunde – utforskande – album. Nya discoinfluerade ”Aelita” står i skarp kontrast mot det som Gustav Norén och Björn Dixgård gjort tidigare. Wkd:s Johan Kellman Larsson träffade Borlänge-gruppen och pratade om elektronisk musik, patriarkatet, fördomar och framtiden.

 

När Mando Diaos nya album ”Aelita” recenserades i Aftonbladet inledde skribenten Kristin Lundell med att ifrågasätta om Borlängebandet verkligen menade allvar. Hon hade läst om deras nya elektroniska satsning i en intervju i DN som publicerades den första april, och sedan ägnat ”halva förmiddagen åt att fundera på om artikeln var tidningens aprilskämt.” I en annan recension, i kvällstidningskonkurrenten, hånades sångaren Gustaf Noréns ”nyblonderade och kortklippta Billy Idol-frisyr”. Och själva musiken kallades för ”skrattretande”. Så här har det hållit på. Mando Diao har fått utstå en hel del spott och spe sedan man offentliggjorde sin musikaliska och stilmässiga 180-gradersvändning.

 

– Vi pratar mycket om det just nu, att vi inte tänker ge efter för hatarna. Vi tänker inte låta rädslan för vad andra ska tycka få bestämma. Allting som jag säger är en spegling av mig själv. Så om jag hatar någonting, då säger det mycket mer om mig än om det jag hatar, säger Gustaf Norén på sitt breda dalmål.

 

”Få saker är mer förödmjukande än att bli offentligt utskrattad, och för att undvika det gäller det att inte sticka ut, utan stanna där alla andra är.” Så skriver den norske författaren Karl Ove Knausgård i ”Min Kamp 6”. Jag börjar tänka på det citatet när Gustaf Norén dundrar ut sina visioner. Engelskspråkiga syntrockbomben ”Aelita” handlar mycket om att våga vara annorlunda, berätta Norén. Att [inte] inte [kursivt] stanna där alla andra är.

 

– Om vi inspireras av någonting feminint, eller anammar något från svart kultur, då möts vi alltid av hat och hån. Ta koreograferad dans. Det existerar inte på festivaler som Way Out West och Bråvalla, eftersom det betraktas som töntigt. Sånt där skapar en enorm likriktning. Se bara på hur folk klär sig i dag, alla ser likadana ut. Även på scen. Det är bedrövligt. Och det allra tydligaste tecknet på att vi lever i ett patriarkat, säger Gustaf Norén.

 

Vi sitter i en så kallad serverpark. 30 meter ner, rakt under Vitabergsparken. Mando Diao har förlagt sin pressdag i landets mest sci-fi-aktiga datahall. Gustaf Norén beskriver platsen som ”hjärtat i en organism”. Han vill se på maskiner som något biologiskt, snarare än något artificiellt. Och han menar att det bara är en tidsfråga innan gränserna mellan människa och maskin suddats ut. Gustaf talar vidare om ”Mandos” nya elektroniska sound som många – även jag i den här texten – har beskrivit som en total kursändring mot det förra albumet, Grammis-belönade vispopskivan ”Infruset” (2012). Men det där håller Björn Dixgård och Gustaf Norén inte med om.

 

– Jag tycker att ”Aelita” är väldigt lik ”Infruset”. Det är melankoli och dans, som vilken svensk folkmusik som helst. De är bara förpackade på olika sätt, säger Björn Dixgård.

 

Albumet ”Aelita” är döpt och format av en rysk åttiotalssynt som ni köpte i en second hand-butik. Jag hittade en produktbeskrivning av synten på nätet: ”It looks very industrial and military, like the soviet secret weapon.”

 

(Gustav och Björn skrattar).

 

Björn: – En väldigt bra beskrivning. Och ja, den ser lite eländig ut. Vi köpte den för 10 000 kronor. Och blev genast besvikna eftersom den inte fungerade. Vi satte på den och försökte spela. Ingenting hände. Men sen efter en timme, plötsligt, så började den ge ifrån sig en massa ljud.

 

Gustav: – ”Ooooooozzzzzfffffffiiiii…” Den lät som ett skadat djur eller något. Folk har under så otroligt lång tid blivit förstenade av en mentalitet som säger att det analoga är varmt och det digitala är kallt. Att man inte spelar ”på riktigt” om man spelar på tangenterna på en dator. Även fast det kan låta exakt likadant som ett instrument.

 

Ni låter som elektroniska evangelister.

 

Gustav: – Folk blir fortfarande tagna av Neil Young när han tänder ett stearinljus och börjar spela på nån tramporgel. Alla bara gråter för att det är ”på riktigt”. ”Aelita” är gjord på ett annat sätt, men vi tycker inte att det är mindre ”äkta” för det.

 

Dagen efter vi ses åker Mando Diao till Polarcirkeln och spelar in sitt kommande album. Några dagar senare lägger Gustaf Norén upp en futuristisk bild – det skulle kunna vara en filmaffisch till ” Prometheus 2” – på sitt Instagramkonto. Fotografiet visar ett gnistrande stjärnklart vinterlandskap i ödemarken.

 

– Vi kallas oss för den ”neongröna vågen”. Vi flyttar ut i vildmarken, på samma sätt som våra föräldrar gjorde. Men tack vare internet kan vi fortfarande vara i kontakt med omvärlden, säger Gustaf Norén.

 

Dixgård och Norén börjar låta mer och mer som konstnärer.

 

– Vi är extremt intresserad av konst. Men vi har mycket att lära, eftersom vi inte riktigt har den bakgrunden. Men vi tror hårt på att konstvärlden, om vi omfamnar den, kan fungera som språngbräda till en massa saker, säger Björn Dixgård.

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014