2013-02-28, Metro, Melodifestivalen

 

 

 

Melodifestivalen är Sveriges största underhållningsprogram genom alla tider. Hur kommer det sig? Och varför står etablissemanget där bakom finkulturstaketet och kastar dynga på folkfesten? Wkd sonderar schlagerterrängen, läser de mest indignerade kritikerna och pratar med kulturchefer, Mello-representanter och okrönta schlagerkonungar.

 

Popartisten Danny Saucedo flackar med blicken, tittar ner i manuskortet och vänder sig mot 3 500 personer som samlats i en massiv betonglada utanför Karlskrona ”Är. Ni. Laaaaddade?!” Gensvaret från studiopubliken är öronbedövande. Flertalet sträcker upp ena handen i luften och börjar vifta frenetiskt med den symbol som på senare år blivit så tydligt associerad med Melodifestivalen: den kulörta ballongen. I deras uppspärrade ögon, en närmast vansinnig lycka. Det är i början av februari 2013 och den första deltävlingen av sex. Dagen efter släpps tittarsiffrorna; 3,6 miljoner har sett programmet på tv. Succéstarten slås upp stort i rikspressen. På SVT firas det med gräddbakelser. Det är den bästa öppningen för Melodifestivalen – någonsin.

 

– Det är en astronomisk siffra, säger SVT:s evenemangschef Thomas Hall till branschtidningen Resumé.

 

Gott så? Jo, då. Men de efterföljande dagarna händer också något på landets kultursidor. De litterata högdjurens kritik mot schlagerspektaklet – mot bröstkupper, paljettklänningar och själlösa tonartshöjningar – är inte på något sätt ny men den här gången blir den sällsynt grov. I Expressen kallar Gunilla Brodrej public service satsning på Melodifestivalen för ”skamlös” och programmet för en musikalisk anrättning med extra mycket socker, men som ändå ”smakar skit”. I Svenska Dagbladet skriver Anders Q Björkman: ”vad gör Melodifestivalen för flickorna (och då menar jag förutom att leverera undermålig musik)? Skulle man inte kunna säga att festivalen ofta erbjuder flickorna de mest konservativa och könsrollsbundna förebilder som det över huvud taget går att uppbringa?” Allra mest indignerad är Alex Schulman, i Aftonbladet: ”Det är Guantanamo-­nivå på den här tortyren, så satanisk in i varje beståndsdel.” Jag kontaktar Expressens kulturchef Karin Olsson och frågar varför hon tror att Melodifestivalen lockar fler tittare än någonsin.

 

– Programmet har vid sidan av stora sportevenemang blivit en lägereld, som samlar befolkningen till ett säkert samtalsämne vid kaffeautomaten. De sociala medierna har också gjort det mer intressant att titta, eftersom man kan livekommentera med sina kompisar.

 

Christer Björkman har sagt: ”Vi gör Melodifestivalen för att främja och berika svenskt musikliv.” Hur det du på det?

 

– Melodifestivalen, med sin generellt sett ganska låga musikaliska nivå, snarare utarmar musiklivet. Vilka andra musikprogram har SVT, förutom tramsprogrammet "Maestro"? Nästan enda sättet för musiker och artister att göra comeback idag är att ställa upp i Melodifestivalen, vilket är lite tragiskt.

 

Vad har Melodifestivalen, som lockar fyra miljoner tittare (finalen i fjol), för betydelse för svenskt kulturliv?

 

– För kulturlivet spelar det ingen roll, för nöjesindustrin desto mer.

 

När jag ringer SVT:s evenemangschef Thomas Hall och läser upp kulturchefens citat hör jag en återhållsam suck på andra sidan linjen.

 

– Jag tycker att hon är okunnig om SVT:s samlade musikutbud. Dessutom anser jag att kultureliten har en snobbig syn på musik. Melodifestivalens samlingsskiva är ju den som säljer bäst, år efter år. Och artisterna efterföljande turnéer är alltid välbesökta. Vi försöker göra programmet så brett som möjligt men det verkar inte spela någon roll. De här människorna har gjort det till en sport att ogilla Melodifestivalen.

 

Utarmande eller berikande? Vämjeligt eller vackert? Den traditionsenliga osämjan mellan fin- och fulkultur i schlagersammanhang består förstås av en anledning. Här finns en nyttig mediedramaturgi, som gynnar både ”Folkfest!”-Hall och ”Tondött spektakel!”-Olsson. Men om vi håller oss till fakta en stund. Klart är att den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest är det mest sedda underhållningsprogrammet i landet genom tiderna. Finalen i fjol lockade fler tittare än Kalle Anka på julafton, en annan kuriös institution inom svensk television. Melodifestivalen har också en unik ställning i Europa; inget annat land kommer i närheten av våra tittarsiffror. Sverige har också varit ett av de mest framgångsrika under den internationella tävlingens historia. Vi har deltagit 52 gånger, vunnit fem gånger och sjutton gånger placerat oss bland de fem främsta. Hur kommer det sig? Bert Karlsson – självvald konung över schlagerland – har naturligtvis en teori.

 

– Det finns ju inga andra musik- eller underhållningsprogram som kan tävla med Melodifestivalen i det här landet. Det finns ingen konkurrens överhuvudtaget. Allt annat är karaoke. Och när allt annat bara är varianter på ”Mellon”, då är det klart att det blir populärt. Dessutom har vi alltid varit ett starkt musikland, vilket förstås bidragit till framgångarna. Men vi hade kunnat vara ännu mer framgångsrika om svenska folket fattat lite bättre vad som är en bra låt, säger Bert Karlsson.

 

TT Spektra skrev, efter den stora finalen 2008, en artikel med rubriken ”Har schlager-EM spelat ut sin roll?” I texten kallades programmet för ett ”fiasko”, eftersom tittarsiffrorna var historiskt låga och Charlotte Perelli slutade på en 18:e plats. Hur många som såg programmet? 2 810 000. Ingenting illustrerar, ironiskt nog, bättre Melodifestivalen institutionaliserade roll i svensk tv. Att Loreen vann schlager-EM i fjol har säkerligen bidragit till årets ovanligt tittarstarka upplaga, men historien visar att Melodifestivalen inte behöver någon musikalisk framgång för att locka miljonpublik. Slutsats? Så länge all övrig underhållnings-tv fortsätter vara ”karaoke” (om vi nu ska tro Bert Karlsson), så länge ett program som lockar nästan tre miljoner tittare ens i teorin kan vara ett fiasko och så länge svenska folket fortsätter engagera sig i kravlösa Sean Banan-figurer – då kommer M/S schlager fortsätta glida fram som en kopiös partyfärja genom den svenska tv-arkipelagen. Småbåtarna får vika undan. Och varför inte? Att under sex veckor få se en halv nation rusa hand i hand genom ett musikaliskt konfettiregn – där precis allt är tillåtet – kan naturligtvis från ett perspektiv betraktas som rätt förlösande.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014