2013-12-01, Metro, Mörker

 

 

 

Vilka är mörkrets kulturfurstar inom svensk film, konst, litteratur och musik? Wkd:s Johan Kellman Larsson skriver en betraktelse över svärtan och ångesten i den svenska populärkulturen – och söker vår tids ångestridna representanter.

 

Tänk snabbt: Om jag säger svärta och svensk nutida populärkultur – vilka associationer får ni? Lars Norén? Lars Lerin eller kanske Lukas Moodysson? Jag vet. Det var de första jag tänkte på också. Sedan funderade jag ett varv till. Lars Noréns senaste pjäs ”3, 31, 93” handlar enligt regissören Sofia Jupither om ”ljus och medmänsklighet”. Lukas Moodyssons bioaktuella ”Vi är bäst!” är enligt presskommunikén en film med ”mycket hjärta, energi och musik.” I en intervju med Expressen förklarar han:

 

– Ibland kan man behöva göra något uppbyggligt, nåt som gör en glad.

 

Lars Lerin då? Nordens främsta akvarellmålare som under tjugo år befann sig i en avgrund fylld av alkohol och lugnande mediciner – ett mörker som i hög grad avspeglades i hans tavlor. Nej, även han har de senaste åren, genom avgiftning och nyfunnen kärlek, ”återvänt till ljuset” som han uttryckt det.

 

Vilka är då mörkrets kulturfurstar i dag? Det är någonstans här jag börjar tänka på filmregissören Ruben Östlund. I sin andra långfilm ”De ofrivilliga” (2008) finns en omtalad scen från ett lärarrum. En kvinnlig lärare blir utfryst av sina kollegor. Inte på ett explicit sätt, det rör sig om den där utstuderade vuxenmobbningen som det så sällan pratas om. I scenen sitter läraren tillsammans med två kollegor i fikarummet och äter sockerkaka. Hon försöker förgäves komma in i ett trivialt samtal som de andra lärarna för. Till slut får hon nog:

 

”Snälla Josef, kan inte du titta på mig när du pratar också, så att du inte bara tittar på Ylva hela tiden? Jag menar bara att… om man sitter tre människor i ett rum så är det viktigt att titta och ta in folk tycker jag. Eller… jag försöker tänka så själv om jag … så att man inte stänger ute nån.”

 

Det rör sig inte om ett kulturellt primalskrik. Det är ingen Ingmar Bergmansk schack med döden, det är inte Lisbeth Salander som tänder eld på sin far, det är inte Lukas Moodyssons ångestpenna i ”Döden & Co”, det är inte skrikpunkarna i Totalt jävla mörker som sjunger ”Ge mig portkoden till helvetet, så tar jag mig härifrån, allt är ekon och skuggor, det enda jag har är blödande sår”, det är inte något av de otaliga bestialiska mord som äger rum i svenska deckare varje år, det är inte John Ajvide Lindqvists fasansfulla skräckromaner och det är inte dödsmetallsångaren Niklas Kvartofth i Shining som väser fram sin sång över en ljudmatta av black metal-gitarrer medan han skär sig i överarmen med en mattkniv. Ändå överträffar den där filmscenen allt. Jag vred mig i ”Skriet”-liknande ångestplågor i biosalongens mörker.

 

Ruben, vad är det i den där scenen som är så ångestframkallande skulle du säga?

 

– Det lärarinnan gör är rena kamikaze-agerandet. När man yttrar sig som hon gör så blottar man inte bara sitt utanförskap man befäster det också.

 

Dina filmer är enligt mig kraftigt ångestdrivna – håller du med om det?

 

– Nej. Jag tycker det är roligt att både göra dem och att titta på dem. Men de flesta som kommer fram till mig och vill prata om filmerna vill berätta hur fruktansvärt jobbiga de är att titta på.

 

Även din kommande film ”Turist” – som har premiär i vår – tycks ha starka inslag av mörker?

 

– När huvudkaraktären Tomas familj plötsligt ställs inför ett yttre hot, en lavin som skenar mot uteserveringen där de sitter, överger han dem för att rädda sitt eget skinn. Men katastrofen uteblir, lavinen stannar 150 meter bort. Tomas blir tvungen att konfronteras med sin brustna självbild och gå tillbaks till de väntande familjemedlemmarna. Det innebär nog ganska mycket ångest att vara Tomas i det ögonblicket men samtidigt är ju situationen dråpligt humoristiskt, tycker du inte det!?

 

Nej Ruben, har jag lust att svara, men hejdar mig, det låter som att Tomas står vid randen av en djup avgrund – ett bildligt helvetesgap – som just öppnats framför honom. En annan högaktuell och till synes ångestdriven konstnär är Anna Odell. Hennes långfilmsdebut – som behandlar ämnet mobbning – har hyllats som årets film av flera tidningar. Precis som Ruben Östlund lyckas hon öppna upp smärtpunkter i oss själva. En annan nutida konstnär som arbetar med ångest som verktyg är serietecknaren Martin Kellerman. På samma sätt som Ingmar Bergmans filmer blev mästerregissörens egen psykoanalys-soffa så har den relationshatande seriehunden Rocky fungerat som en slags terapi för Kellerman. ”Innan jag började rita Rocky så var jag mycket ängsligare”, berättade han i en intervju med tidningen Bon för ett par år sedan. En av mina favoritstrippar är när Rocky skaffar en söt liten hundvalp – som han inte klarar av att ta hand om. En sömnlös natt ligger Rocky och hunden och ”tävlar i vem som kan lägga den fetaste ångestsucken”. En mer träffsäker – bokstavlig – kulturskymning under 2000-talet får man söka med ljus och lykta efter.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014