2013-01-18, Metro, Quentin Tarantino - Våldsfilmens stormästare




Quentin Tarantino är tillbaka. Hans nya film ”Django Unchained” går upp på svenska biografer idag. Den här gången har mästerregissören gjort en spagettiwestern, och valt att sätta tänderna i ett känsligt ämne: slaveriet. Wkd grottar ner sig i Tarantinos samlade gärning – och passar även på att kartlägga en gammal debatt som fått nytt liv.


En av de stora villfarelserna inom populärkulturen i vår tid är sambandet mellan underhållningsvåld och verkligt våld. Nöjesindustrin har genom åren fått axla skulden för en rad illdåd. Medierna har ända sedan Bonnie and Clyde (1967) – som anses vara den film som skapade en trend av explicita våldsskildringar i amerikansk film – kopplat estetiserad aggressivitet till ungdomsbrott i samhället. Exemplen haglar likt knytnävarna i en Bond-rulle. Ett av de mer berömda är mordförsöket på Ronald Reagan 1981, där gärningsmannen ansågs ha inspirerats av ”Taxi Driver”. Forskningen har dock i stort aldrig gett något stöd för den här slutsatsen. Inom vetenskapen har mediepåverkan tvärtom alltid setts som en marginell del av många andra faktorer. Under 2012 ledde nya vansinnesdåd till att debatten återigen blossade upp. Dödsskjutningarna på en biografi i Aurora, Colorado, i samband med en visning av ”The dark knight rises” skakade Hollywood i grunden. Och när Quentin Tarantino – högaktuell med sin nya film, den extremt våldsamma, ”Django Unchained” – intervjuades i amerikansk riksradio nyligen fick han frågan om han någonsin känner avsmak inför sitt eget filmvåld. Hur kände han efter skolmassakern i Newtown, Connecticut, i mitten av december?


– Vad menar du? Om jag skulle titta på en kung fu-film tre dagar efter massakern? Ja, kanske, eftersom de inte har något med varandra att göra, fräste Tarantino.


– Du låter irriterad, kommenterade reportern.


– Ja, jag blir irriterad. Jag tycker att det är respektlöst mot offrens minne att prata om filmer. Jag har fått den här frågan – finns det något samband mellan verkligt våld och våld på film? – i 20 år. Mitt svar har varit detsamma hela tiden, det finns ingen koppling. Problemen handlar om vapenkontroll och mental hälsa.


Metros filmkritiker Elin Larsson menar att Quentin Tarantino, som gjort sig känd för sitt grafiska våld i filmer som ”Reservoir Dogs”, ”Pulp Fiction” och ”Inglourious Basterds”, visserligen använder sig av splattriga våldsskildringar – men att han alltid gör det som en del av ett sammanhang.


– I hans filmer finns alltid en komplexitet och i botten ett moraliskt budskap som hans efterapares filmer däremot nästan alltid saknar. Tarantino själv har sagt att han älskar våld för att det ger honom möjlighet att kontrollera sin publiks känslor, och att han tycker det känns mer realistisk att visa det som det är, än i putsad form.


Quentin Tarantino är, som någon kritiker uttryckte det, ”Översteprästen i filmkatedralens predikstol”. Han är också skräpfilmskonnässör, geniförklarad förvaltare av filmmediet, Oscars-belönad fotfetischist och skådespelare (på filmdatabasen IMDB är han noterad fler gånger som skådespelare än som regissör eller producent). Hur blev då en sjavig videonörd från Manhattan Beach, Kalifornien, ikonförklarad popkonstnär? Troligen handlar det om just detta: nörderiet. Hela Tarantinos karriär är en enda lång hommage till filmkonsten. Skapandet framstår snarast som ett ständigt pågående maratonlopp och filmerna spurtpriser längs vägen. Elin Larsson beskriver Tarantinos betydelse för filmens utveckling de senaste 20 åren som oumbärlig.


– Han slog igenom som en frisk fläkt på 1990-talet och punkterade en gång för alla den typ av cheezy, vita medelklassskildringar som dominerat amerikansk film på 1980-talet, med en helt egen stil där han kombinerade populärkulturella och filmhistoriska referenser med i grunden ganska banala berättelser om outsiders i samhället. Mest tydligt har han nog påverkat andra filmare genom sitt sätt att använda sig av grafiskt våld och icke-linjär berättelseteknik.


Tarantino har alltid identifierat sig med rockmyten. Därmed har han också varit en diametral motsats till den generiske filmregissören, långt ifrån någon Bergman i basker. "Jag kände mig som Elvis när jag träffade tjejer på festivalturnéerna", har Tarantino berättat i intervjuer. I sin nya film ”Django Unchained” väljer Tarantino att tackla ett ämne som få filmare velat ta i före honom; slaveriet. Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Jamie Foxx gör rollen som Django, slaven som blir friköpt av den tyska tandläkaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) och sedan blir doktorns prisjägarpartner. Elin Larsson har höga förväntningar på filmen.


– Det ska bli spännande att se Tarantino ta sig an en tidsepok som ligger längre tillbaka i tid än någonting han tidigare gjort. Mest intressant är det förstås att han – i och för sig på spagettiwesternvis, men ändå – tacklar slaveriet, denna skamfläck som satt så djupa spår inom den amerikanska historieskrivningen och vars konsekvenser man lever med än idag.




© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014