2014-06-01, Norrländsk Journal, Jakob Nyström

 

 

 

Umeåmusikern och sångaren Jakob Nyström – känd från Isolation Years, Two White Horses och Säkert! – arbetar med ett nytt soloalbum under namnet Lord Algesten. Men länge såg det inte ut att bli någon ny musik. Jakob funderade på att sluta spela. Sedan kom ett slags uppvaknande.

 

Jag googlar Jakob Nyström. Det har gått säkert tio år sedan jag hörde Umeåsångarens namn senast. Förmodligen satt jag då i min första bil, en mjölkvit Ford Escort, tillsammans med någon gymnasiekompis. Förmodligen körde vi planlöst runt i centrala Östersund, förbi Gamla Tingshuset, ner till tågstationen, en grillad med bröd på raggarmacken och ett par varv runt Frösön. Förmodligen lyssnade vi på Jakobs första band Isolation Years och pratade om festen i fredags och skolbespisningens halvhjärtade husmanskost. På nätet hittar jag gamla artiklar där det står att Jakob ”påbörjat arbetet med ett soloalbum” (Folkbladet, maj 2012) och att han ”släpper ny soloskiva under namnet Lord Algesten” (P4 Västerbotten, april 2013). Men något album har det ännu inte blivit. Det frasar lite i luren när jag frågar hur det går; han suckar lätt.

 

– Jag vet inte varför det tar sådan tid, egentligen. Det finns så klart vissa praktiska och ekonomiska orsaker, jag har helt enkelt inte tid att sitta och göra det här hela dagarna. Jag kanske inte är jätteresultatfokuserad heller. Ibland lägger jag tid på fel saker. Men det finns också någonting fint med att det får ta tid, tycker jag. Det görs ändå så mycket skivor och ny musik. Jag kan bli ganska matt av allt nytt. Det viktiga för mig är att jag gör det här på rätt sätt. På mitt sätt.

 

Jakob Nyström vet vad det innebär att vänta. Han växte upp i en frikyrklig miljö i bruksorten Sävar, femton kilometer nordost om Umeå. Väckelserörelsen – som i allt väsentligt går ut på väntan, väntan på det kristna uppvaknandet – har präglat honom djupt.

 

– Det är en viss typ av kristendom. Den sorten som handlar om individens förändring. Jag har själv lämnat det där bakom mig – samtidigt som det fortfarande präglar mig. Ord som ”väckelse” och ”frälsning” har försvunnit ur den allmänna vokabulären, men går man in i en frikyrka så hör man dem fortfarande. Folk som väntar, det finns något vackert där. Även om det jag och de här människorna väntar på kanske är olika saker.

 

Det finns en grundstomme av sju-åtta låtar som är spikade till Jakobs kommande och ännu namnlösa album. Det går att hitta vissa av sångerna, folkmelodier egentligen, på internet. Som när han framför ”Lazyblade” i SVT:s Go’kväll. Han har en mossgrön jacka på sig och spelar på en liten gitarr som låter fantastisk. Jakobs hesa och karaktäristiska röst känns igen från Isolation Years. Där finns också ett vemod, ibland definierat som ”norrländskt”; en etikett som inte sällan användes av Stockholmspressen för att beskriva Isolation Years.

 

– Vi blev fruktansvärt less på det där halvkoloniala perspektivet. Vad är ens ett ”norrländskt vemod”? Det får stå för sörlänningen, tyckte vi. Men i backspegeln kan jag väl också se att det låg någonting i det där.

 

I den nämnda artikeln i Folkbladet, för ett par år sedan, sa Jakob att ”nu är det upp till bevis”. Jag frågar honom om det där. Vad har han att bevisa?

 

– Det kanske var för att sätta mer press på mig själv, jag vet inte riktigt. Under en period, efter att Isolation Years lade ner, slutade jag i stort sett helt med musik. Jag ställde också mig själv den frågan, jag kanske bara ska lägga ner helt och hållet? Som farsan sa, lite på skämt, musik är något man sysslar med under en period i livet – sedan lägger man ner. Men drivkraften och lusten kom tillbaka. Jag tänkte bara, varför ska jag sluta? Jag tycker ju att jag är bra på det här. Och en del andra verkar också tycka det.

 

Alter egot då? Algesten är ett släktnamn och, som Jakob uttrycker det, ”Lord är väl … Lord.”

 

– Jag vet inte riktigt vad jag var ute efter men jag skrev en hel massa låtar åt denne Lord Algesten och det var väl kanske baktanken. Att skriva åt ett alter ego som i sin tur spelade olika roller varje gång. Dessutom var jag less på ensamma män med gitarr. Sen låter ju musiken ändå i slutändan kanske mest som just singer/songwriter-musik med lite dragning åt pop, för det är ju det jag gör. Lord Algesten är ett verktyg för mig att komma dit jag vill med musiken och på sätt och vis skiter jag ganska mycket i hur det uppfattas eller om det uppfattas överhuvudtaget.

 

Jakob spelar in och repeterar i indiepopgruppen Komedas gamla replokal vid E4:an i Umeå. När soloalbumet kommer vet han fortfarande inte. Det kan lika gärna dröja ett år till. Vid sidan av musiken arbetar han på ett gruppboende för intellektuellt handikappade.

 

– Nej, något datum för skivsläpp finns inte. Det finns bara en massa låtar. Den enda regeln jag har är att sången ska få ta stor plats, den här gången. Det är viktigt för mig. Det är också en lyx jag kan unna mig nu när jag bestämmer själv. När jag inte längre behöver kompromissa.

 

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014