2014-01-20, Norrländsk Journal, Könsförrädare

 

 

 

Janinne, Måns, Alina och Robin är Könsförrädare, det hyllade och uttalat normkritiska Luleåbandet som under hösten släppte sitt debutalbum ”Curse all law” via Teg Publishing. Nu har de flyttat till Malmö för att spela rock och, som de skriver i ett mejl till Johan Kellman Larsson, ”Äta falafel, kyssas, dricka rom och spela mario kart.”

 

Jag gillar inte havet så mycket. Det är så utomordentligt stort och ogripbart. Och skrämmande. Fullt av illaluktande tång, giftiga maneter, hajar, rostiga tankfartyg och, vips, en salt kallsup. Jag har alltid föredragit mindre vatten. Vid Indalsälvens norra strand, i Fjäl, två mil norr om Östersund, har min pappa ett fritidshus och dit återvänder jag flera gånger varje år. I vintras var det så kallt att älven frös rakt över till andra sidan. Det var första gången på femton år, sa pappa. Jag tycker om när sötvattendragen används som allegori i musiken och litteraturen också, som allegori. Som i Joni Mitchells ”River”, Bob Dylans ”Watching the river flow” eller Eldkvarns ”Nerför floden”; exemplen är förstås oräkneliga. Eller i PO Enquists senaste roman Liknelseboken: vid flodens strand – han närmar sig livets slut – står en flock döende vänner, de vädjar att PO ska förklara hur allt hänger ihop. Luleå-bandet Könsförrädare har gjort årets bästa låt på temat, ”Raging river”: ”I cough / try to spit out all the bad thoughts / I’m a river now and I’m strong / you can’t walk on me / you’ll drown.”

 

Vad symboliserar den rasande, våldsamma, floden i ”Raging river”?

 

– Floden symboliserar ett sätt att vara, en ilska, en energi som sköljer över och bryter ner vadhelst som står i vägen. Den här floden finns i låtens huvudperson, men däms upp av allsköns förtryckande krafter. En potential och en verklighet.

 

”I don't make music with my crotch” sjunger ni i ”Raging River”. Den textraden sammanfattar er på ett ganska bra sätt tycker jag. Att ni har ett intellektuellt förhållningssätt till musiken – håller ni med?

 

– Både och. Musiken är så klart fysisk, det är den kanske alltid, men kroppen är ordentligt reglerad. Om vi tänker på oss själva i utvidgad bemärkelse – textinnehåll, intervjuutsagor, och annat – så har vi absolut ett intellektuellt förhållningssätt.

 

Jag tycker om att ni är politiska i hela ert uttryck. Annars är min uppfattning att man som konstnär i dag helst ska låta konsten stå för sig själv, i alla fall om man vill nå någon större publik framgång. Är det där något ni har funderat kring?

 

– Det kan säkert stämma, men det är inte någonting vi vare sig tänkt på eller brytt oss särskilt mycket om. Också att inte prata politik är ett politiskt ställningstagande, vi vill vara politiska och låta publiken bedöma huruvida den gillar det eller inte. Samtidigt finns det ingen motsättning mellan att prata politik och att ha en oerhört bra stund på, nedanför eller i anslutning till scenen.

 

Samtidigt: skapar inte det utpräglat politiska en del jobbiga förväntningar? Att det förväntas att ni ska ha något jävligt smart att säga, vid sidan av själva musiken?

 

– Absolut. Vi har upplevt att vissa människor förväntar sig något helt annat när de ser oss live, att vi ska vara arga och agiterande, när vi själva mest är fullständigt överväldigade över att vi får stå på scen över huvud taget. Dessutom är vi inte helt bekväma med att dra förenklade versioner av svåra frågor när vi står på scen, då det skulle göra sig mycket bättre i skrift i något annat sammanhang.

 

I videon till ”Finger on a trigger” smetar ni lök i ögonen så att ni börjar gråta. Det ser superoskönt ut.

 

– Det var helt okej. Gränsar till helgnöje.

 

Ni har precis flyttat från Luleå till Malmö, vad ska ni göra där, förutom att spela rock?

 

– Äta falafel, kyssas, dricka rom och spela mario kart.

 

Tycker ni att det är tråkigt eller på något annat sätt problematiskt att lämna Luleå?

 

– Ja, absolut. Det är problematiskt att den politik som drivs koncentrerar allt vad service heter till centralorter, i synnerhet söderut, och att det i sin tur får människor att göra samma resa. Genom vår utflyttning deltar vi i den processen. Samtidigt är det betydligt svårare att göra det vi gör i norr, där avstånden är så stora. Förhoppningsvis kommer vi att ta oss upp igen.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014