2013-07-25, Östersunds-Posten, recension, Ulf Lundell

 

 

 

I en recension av Ulf Lundells senaste album skrev en kritiker på Dagens Nyheter: "Lundell har alltid varit bättre när han är mer förbannad än frustande förälskad." Jag tycker precis tvärtom. Jag vill inte ha arga Uffe. Jag vill ha kärleksdåren Uffe. Den obotliga romantikern Uffe. Han får gärna sprudla och le fånigt rakt igenom sina konserter. Det är ju då han är som vassast, och som allra mest närvarande. På Stortorget på lördagskvällen får jag i stort sett som jag vill. Vår evigt unge nationalikon är på strålande humör. För kvällen prydd i vitt skägg, avklippta khakishorts och kängor. Svetten lackar. Hans panna glänser som ett nyputsat silverfat. Karln påminner mer om en livsglad sjökapten än en rockartist. Men någon ensamseglare är han inte: det här dånande lastfartyget kräver sin besättning. Och det här med rockmusik är sannerligen något som hans band behärskar.

 

Allt jag läst om i tidningen under hösten, att Lundell är rent förbannad på samhället och alltjämt ilsk på de där konstverken utanför hans gård på Österlen som stör hans utsikt, syns till en början inte ett spår. Inledande – osläppta låten – "Vi är inte arbetslösa" levereras med brutal inlevelse. "Snön faller och vi med den" är helgjuten. "Omaha": ofattbart bra. "Är vi lyckliga nu" och enda extranumret "Öppna landskap" känns mer slentrianmässiga. Där finns något pliktskyldigt. Kanske skulle Lundell ibland vara betjänt av att arbeta mer som, säg, Van Morrison på scen – att vränga till liveversionerna lite mer för att behålla den egna glöden? Han förlänger visserligen den avslutande "Oh la la" en aning, men det kunde vara mer genomarbetat. Men, nå, det här är bara detaljer. Den andra delen av konserten är bäst. Helt plötsligt stannar han upp, tar micken ur stativet och promenerar längst ut på scenkanten. Sedan gör Lundell det där som bara Lundell kan göra: sammanfatta den svenska mentaliteten på tre minuter. Det är årets bästa sommarprat. Det handlar om kärleken och livet och naturen (förstås). Han pratar också kort om den period i sitt liv när han själv bodde i Jämtland, "Det var en oerhört vacker tid." Men sedan byter han plötsligt fot. Innan han dammar av "Folket bygger landet" kommer en lång utläggning om kapitalismen (som löpt amok enligt Uffe). Han menar varje ord. Och säga vad man vill om just detta: men åtminstone jag lyfter gärna på hatten för alla 63-åringar som brinner på det här ljuvliga sättet.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014