2014-05-05, Plaza Magazine, Debbie Harry och Maja Ivarsson i samtal

 

 

 

Den amerikanska rockgruppen Blondie firar 40 år som band i år – och släpper nytt album i vår. Plaza Magazine sammanförde den ikoniska frontpersonen Debbie Harry med ett av hennes absolut största fan, Maja Ivarsson, sångerska i The Sounds.

 

En råkall oktobermorgon 1998 bestämmer sig Maja Ivarsson för att skolka från Nicolaiskolan i hemstaden Helsingborg. Hon har just fyllt 19 år. Ensam tar hon tåget till Köpenhamn för att se sin största idol Deborah Ann ”Debbie” Harry, legendarisk frontperson i Blondie, som samma kväll ska uppträda i den anrika konsertlokalen Vega. Efter konserten tränger sig Maja fram till Debbie för att få en autograf. En januarieftermiddag, drygt femton år senare, möts de två rocksångerskorna för andra gången. Plaza Magazine sammanför dem på Lydmar Hotel i centrala Stockholm. Vi sitter i en insutten loungesoffa och stämningen blir nästan omedelbart familjär.

 

MAJA: Efter konserten i Köpenhamn kände jag instinktivt: nu vet jag vad jag ska göra med mitt liv. Jag kommer aldrig glömma den kvällen.

 

Debbie tittar storögt på Maja.

 

DEBBIE: Oh, vad fint. Den där sortens ögonblick är ovärderliga.

 

Debbie Harry är 68 år gammal och har gjort press för svenska medier två dagar i sträck. Trots den ålderstigna rockikonens pressade schema, så verkar hon under vårt timmeslånga samtal vare sig trött, likgiltig eller uttråkad; inte under ett enda ögonblick. Tvärtom är hon både nyfiken, engagerad och välfunnen. Kanske kan hon spegla sig i den svenska rockstjärnan. När Blondies största hitlåt Heart of glass släpptes som singel 1979 var Debbie Harry 34 år. Lika gammal som Maja är i dag.

 

Media brukar alltid referera till Maja som ”Sveriges Debbie Harry.”

 

DEBBIE: Oh, you poor thing (skratt). Jag skojar. Det jag vill säga till dig är: grattis. Jag har lyssnat på The Sounds och jag gillar det, absolut. Jag tycker er musik påminner en hel del om hur vi lät när vi startade.

 

MAJA: Wow. Ja, jag har alltid varit enormt influerad av er. Vilka artister inspirerade dig när du startade?

 

DEBBIE: Det finns så många … Janis Joplin och Tina Turner var viktiga. Men jag har alltid försökt filtrera alla influenser, och sedan komma ut på andra sidan med något helt eget.

 

Ni har en sak gemensamt, både Blondie och The Sounds är rockgrupper bestående av män, som frontas av en kvinna.

 

MAJA: Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Det känns bara naturligt.

 

DEBBIE: Blondie har alltid varit ett band som varit större än könsgränserna. Studier har visat att oavsett vilket kön du har så kan du ha en feminin eller maskulin hjärna. Och jag har alltid känt mig mer maskulin i den meningen. Att Chris [efternamn Stein, medgrundare av Blondie, reds. anm.] och jag var tillsammans gjorde att bandet smälte ihop. Kanske hade det varit mer komplicerat annars, det gjorde åtminstone saker enklare för mig, på något sätt.

 

Ni har båda alltid satsat på ett starkt visuellt uttryck på scenen, hur viktig har det varit för era framgångar?

 

DEBBIE: Om ett rockband skulle strunta i sin image … då är man kanske inte ett rockband. Det där har alltid gått hand i hand för mig. Vad tycker du Maja?

 

MAJA: Absolut. Särskilt på scen. Jag har alltid varit, och är fortfarande, osäker på min sång, så jag har alltid tänkt: så länge jag ser cool ut – då kommer folk inte bry sig om att jag missar en ton eller två. Sången är viktig, men min lärdom är att publiken alltid minns om du såg cool och snygg ut.

 

När jag tänker på Blondie så tänker jag på en popgrupp som hade jämlikar i andra konstnärskretsar. Hur viktigt var det för dig att lära känna och umgås med personer som William Burroughs och Andy Warhol?

 

DEBBIE: Det var både spännande och hedrande. Andy var inte bara en influens för mig, utan en inspiration för hela New York-scenen under den här perioden. Han var ute varje kväll, jag vet inte hur han bar sig åt. Han, precis som Lou Reed, kom från ingenstans och skapade något som var väldigt underground. Men Andy var också utskälld och djupt kritiserad.

 

MAJA: Det är så häftigt att du var med vid den där tiden.

 

DEBBIE: Men finns det inte någon form av nytänkande konst- och musikscen i Sverige i dag? Den uppfattningen har jag fått.

 

MAJA: Visst, jag är jättestolt över många av mina vänner som blivit framgångsrika konstnärer på olika sätt, men det går förstås inte att jämföra med den där tiden. Hur är det i New York i dag förresten? Jag vet inte hur det var där under 1970- och 1980-talet men efter att Giuliani (förnamn Rudy, borgmästare i New York mellan 1994-2001, som lade om brottsbekämpningen efter riktlinjer som fortfarande tillämpas, reds. anm.) städade upp så känns det som att mycket har förändrats. Känner du dig fortfarande hemma i New York?

 

DEBBIE: Du har rätt, det har förändrats mycket, och det gör mig ledsen. Men jag har många vänner där och tycker fortfarande om att gå ut i New York. Det finns fortfarande bra klubbar och bra band. New York kommer alltid vara New York. Det sämsta är att det blivit så dyrt att bo och leva, det gör det svårt för nya konstnärer och artister att slå sig fram.

 

På tal om Lou Reed: jag hörde att du framförde Velvet Undergrounds White Light/White Heat på hans minnesstund den 17 december.

 

DEBBIE: Hela minnesstunden var vacker och det var en extraordinär kväll på många sätt. Men ingen grät eller deppade. Vi visste att Lou aldrig skulle vilja ha det på det sättet; den sortens sorgsenhet uppskattade han inte. I stället gjorde vi det till en hyllning och skapade en grym fest.

 

Debbie, berätta något om de nya låtarna på Blondies kommande dubbelalbum.

 

– Vi har gjort några spelningar nu och känner verkligen att vi är på väg tillbaka. Det nya albumet är ett traditionellt Blondie-album. Chris är inspirerad av reggaeton så det finns många sådana beats. Det är också väldigt … jag vet inte om jag skulle kalla det punkrock, men väldigt driven rock. Jag älskar låtarna.

 

Lyssnar du på någon ny musik?

 

DEBBIE: Absolut. Du kan nämna vad som helst, jag har hört det. Jag tycker om att lyssna på musik i bilen.

 

MAJA: Vad har du för bil?

 

DEBBIE: En Mustang.

 

MAJA: Oh, man! Jag har inte ens ett körkort, men det är min drömbil.

 

Debbie, vad tror du ert störta arv kommer att bli, för vad kommer ni bli ihågkomna?

 

DEBBIE: Det återstår att se. Det enda jag vet är att jag vill fortsätta göra bra låtar som chockar vår publik.

 

MAJA: Du gör det väldigt bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014