2014-08-01, Plaza Uomo, Patrick Grant

 

 

 

I Storbritannien är han framförallt känd som domare i den populära realityshowen The Great British Sewing Bee. För resten av världen har han blivit ansiktet utåt för den pågående föryngringen av det handsydda herrmodet. Plaza Uomo reste till London och träffade stilikonen och Savile Row-skräddaren Patrick Grant.

 

Passionerad, modern och ”sharp looking”. Det är tre egenskaper som ständigt tillskrivs Storbritanniens just nu hetaste skräddare, Patrick Grant, 42. Ett karaktärsdrag som man inte hör om lika ofta, men som snabbt utkristalliseras så fort man hamnar i hans sällskap, är att han också är väldigt rolig.

 

– Jag skulle aldrig mixtra med mitt utseende. Fler och fler män gör det i dag, på olika sätt. Me? Never. Det är ett sluttande plan. Jag blev så otroligt glad när Tom Jones slutade färga sitt hår, även om han var typ 70 år då. Helt plötsligt såg han faktiskt ut som en människa igen, säger Patrick Grant och fnissar.

 

Genom hela intervjun raljerar han på det här sättet. Som om vi satt och snackade över varsin rumsvarm pilsner på en brittisk lantpub. Det gör vi inte. Vi träffas på Patricks Grants adopterade finskrädderi Norton & Sons, som ligger på Londons mest prestigefyllda modegata Savile Row. Butikerna längs adressen har sedan 1800-talet tillverkat handsydda kostymer av yppersta klass. Hade Savile Row varit en person så hade vi talat om en vresig, uppnäst och småhemlig herre från societeten som dagarna i ända stått hukad över en måttsydd kostym och sörplat exklusivt citruste. Den traditionstyngda gatan har blivit synonym med en slags nedärvd konservatism. Men i det avseendet går Mr Grant sin egen väg. Patrick är tvärtom en man som inte sällan slänger in ett ”fucking” i sina meningar, som under fotbolls-VM dissar den engelska förbundskaptenens kostymbyxor på Twitter, som citerar Snoop Dog och som utan omsvep berättar att han ”har svårt att dricka alkohol med måtta”. Med det sagt: när det plötsligt stiger in två kunder i hans skrädderi – en välekiperad äldre herre (som påminner om Paul Newman) och dennes fru (som ser ut som Margaret Thatcher) – då avbryter Patrick Grant genast intervjun och slår på sin vägvinnande och oklanderliga gentlemannacharm. När kostymmakaren avslutat sitt förmiddagste ställer jag min första fråga; när han tog över Norton & Sons 2005, vilka modskapare såg han upp till då – vem ville han bli?

 

– Intressant fråga. Det fanns och finns flera ansedda yrkespersoner längs den här gatan. Några av dem har fortsatt vara respektingivande och några har inte det. De som jag såg upp till vid den tiden var framförallt Henry Pool, Huntsman och Anderson & Sheppard. De gjorde allting rätt. Och i dag har vi en verksamhet som är lika bra som dessa.

 

Savile Row har börjat tappa stinget. Det hävdar Patrick Grant. Och hans kritik sipprar fram mellan raderna i var och varannan mening. Han är starkt kritisk till den kvalitetsmässiga urvattning som skett längs Savile Row under det senaste decenniet. I näthandelns och butikskedjornas tidevarv har allt fler av de traditionella märkena lämnat det strikt skräddarsydda och övergått till massproduktion och ”ready to wear.” Patrick Grant driver visserligen själv även den färdigproducerade klädlinjen E. Tautz, som inriktar sig på fritidskläder, men det sker helt vid sidan av skrädderiverksamheten. Det är den senare han brinner för.

 

– Det jag försöker göra är att återställa hantverkskonsten till sin forna glans. Jag gör det genom att låta Norton & Sons vara en klassisk Savile Row-verksamhet. Allt är handgjort. Och alla kläder tillverkas i de här lokalerna. Många människor har de senaste decennierna satsat mycket pengar på att föryngra verksamheterna längs den här gatan. Men på det stora hela så tycker jag att det har inneburit en försämring. Att exploatera ett gammalt namn för att sälja nya masstillverkade produkter … jag tycker att det känns fel. På ett fundamentalt plan.

 

Det har snart gått tio år sedan Patrick Grant kom till Savile Row. Vid den tiden hade han just avslutat sina studier, en civilingenjörsutbildning vid Oxford University. En eftermiddag satt han i lunchkantinen på universitetet och bläddrade förstrött i Financial Times. Plötsligt fick han syn på en annons, liten som ett frimärke, som berättade om att den klassiska Savile Row-skräddaren Norton & Sons – grundat 1821 – var till salu. Patrick Grant kände till verksamheten väl. Det var och är ett av Storbritanniens äldsta och mest respekterade modemärken. Annonsen kom att förändra Patrick Grants liv. Ända sedan han var en liten pojke hade han närt ett modeintresse (”Jag var alltid proprast klädd, det syns tydligt på gamla skolfoton, redan i femårsåldern var jag noga med att kläderna skulle sitta perfekt”). Han hade aldrig ens övervägt en karriär i klädbranschen men nu såg han plötsligt en öppning. Det var ju det här som han egentligen ville arbeta med. Sagt och gjort. Han säljer sin bil och sitt hus, köper företaget och börjar lära sig skrädderikonsten. I backspegeln framstår det som ett halsbrytande beslut. Men så tänkte han inte då, förklarar han och drar handen genom håret.

 

– Det kändes faktiskt helt naturligt. Kanske för att jag visste att det var rätt. Men min mamma var bedrövad. Jag hade just avslutat en lång och kostsam utbildning. Nu försvann mina klasskamrater iväg för att tjäna de stora pengarna medan jag reste till London med tio pund på fickan. Men sättet som jag fick reda på det, det var en så otrolig tillfällighet. Och när jag kom in här första gången, då såg allt annorlunda ut, men jag kände direkt att jag hade passionen och energin att kunna göra något bra av det.

 

Fotografen tar med Patrick Grant ut för att ta några bilder i den vimlande London-trafiken. Själv passar jag på att kliva in bakom lobbyn, in i skrädderiet. Om entrén – med sina djupa chesterfieldfåtöljer, tunga ekbord och prydligt ordnade konst- och modeböcker – är mondän och välkomnande, så ser själva verkstaden ut som vilken stökig syslöjdssal som helst. På golvet ligger tygslamsor och galgar. Symaskiner, strykjärn och måttband trängs mellan belamrade klädvagnar. På bänkar eller bakom skrivbord sitter skräddarna med nål och tråd, djupt koncentrerade. Patrick Grant har de senaste åren lyckas vända Norton & Sons utveckling till vinst. Framgångsreceptet är till synes okomplicerat, ett slags modets husmanskost: handsydda och måttbeställda kostymer. Inget tjafs. Det trådsmala konceptet har blivit en konkurrensfördel.

 

– Norton & Sons är en liten aktör. Vi syr 400 kostymer av klassiskt snitt per år. Till skillnad från de största skräddarna längs Savile Row, som producerar runt 1 000 per år. Alla våra material kommer från Storbritannien, vilket jag tycker är viktigt.

 

Priset för en svid? Cirka 4 000 pund. Det tar tio till tolv veckor från första kundmöte till färdig kostym.

 

– Våra kunder ser väldigt olika ut. Å ena sidan har vi arkitekter, modedesigners, artister och musiker. Sedan, förstås, de mer traditionella Savile Row-kunderna, allt från bankdirektörer till kungligheter. Vi har några kända klienter också men just det får vara en hemlighet, åtminstone från vår sida.

 

Den tysta överenskommelsen är i regel ömsesidig. ”En gentleman avslöjar aldrig sin skräddare”, som Nick Cave sagt. George Bush, Jules Holland och hertigen av Edinburgh är dock några av de som brukar nämnas bland Norton & Sons mer celebra köpare.

 

Patrick Grant har haft en stressig vår och försommar. Han har arbetat fram till midnatt varje dag i sex månader. Och klivit upp i gryningen. Den upplysningen gör hans yttre än mer obegripligt: han ser ohyggligt fräsch ut. Kläderna gör kanske mannen, som det brukar heta. Patrick Grant – för dagen klädd i en mörkgrå och enkelknäppt kritstrecksrandig kostym – är en given stilikon i Storbritannien. Han har bland annat blivit utsedd till världens stiligaste man av Esquire Magazine. Den senaste perioden har hans tid framförallt upptagits av inspelningarna av den tredje säsongen av den BBC-producerade realityshowen The Great British Sewing Bee. Programmet går ut på att deltagarnas kunskaper bokstavligen synas i sömmarna. På sedvanligt dokusåpavis – även om showen överlag betraktas som ovanligt mild och seriös – slås deltagarna sedan ut allt eftersom. Den första säsongen vanns av Ann Rowley, 81 år. Finalen lockade 2,7 miljoner tittare.

 

– 1990-talet var ett slit och släng-decennium. Men nu har i stället allt som är handgjort, nedärvt och genuint blivit populärt. Det spelar ingen roll om vi pratar om mat, krogliv, möbler eller kläder. Och i den meningen har tajmingen varit perfekt för mig. Överallt finns tecken på den här utvecklingen i populärkulturen. Kolla på hur Jay-Z och Justin Timberlake klär sig. Kolla på tv-serier som Mad Men, Boardwalk Empire och Peaky Blinders. Kolla på The Graham Norton Show (en brittisk humorshow) en fredagskväll; det är fullt av tredelade kostymer, sidennäsdukar och flugor.

 

Snart kommer vi in på det vi började tala om: föryngringen av Savile Row och betydelsen av den. Där andra har misslyckats, vad är det som Patrick Grant har gjort rätt? Tillsammans med aktörer som den 47-årige modedesignern Oswald Boateng, som flyttat in på Savile Row nr 30, och Thom Sweeney, en herrbutik runt hörnet från Savile Row som drivs av de unga skräddarna Luke Sweeney och Thom Whiddett, har han blivit symbolen för en pågående återväxt av Savile Row-kulturen. Men även om Patrick Grant ordnar modevisningar och kompletterar sitt skrädderi med den ledigare linjen E. Tautz är det tydligt att hans gärning handlar mer om att förädla gamla värden än att addera nya.

 

– Jag håller absolut med om att jag har bidragit till en föryngring. Det är också det som jag är mest stolt över. Det handlar om målsättningen, som skiljer sig mycket bland ägarna här i dag. Jag är inte här för att bli rik. Jag brukade tjäna mycket mer pengar än vad jag gör i dag. Men jag gör det här för att jag älskar det. Det handlar om att respektera arvet, inte att sälja maximalt antal kostymer. Motivationerna ser helt enkelt olika ut. Jag tror att verksamheten påverkas av vad ägaren har för syn på företaget och vad han vill att det ska ha för betydelse för Savile Row.

 

Patrick Grant är inte ensam om att vilja hedra traditionen och värna lärlingsverkstäderna. Savile Row Bespoke Association är en relativt ny förening som arbetar för att skydda modegatans varumärke. Massproduktion och sämre kvalitet håller på att urholka varumärket, menar man. När en amerikansk klädkedja förra året öppnade en barnbutik på Savile Row ordnades till och med demonstrationer (”Give three-piece a chance!”). Patrick Grant uttalar sig ofta skarpt om degenereringen. Å ena sidan är han, alltså, befriande transparant och progressiv. Å andra sidan, längst fram på gammelskräddarnas barrikader.

 

– Look, det är ganska enkelt. Det mest värdefulla plagget som jag äger är en finare kostym som jag ärvde av min farfar. Den betyder mer för mig än alla andra kläder som jag någonsin köpt. Så tror jag att vi människor fungerar. Vi vill alla ha något i garderoben som är unikt och autentiskt. Och det är det som jag försöker bidra till.

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014