2013-08-15, RUM, Ralph Erskine

 

 

 

Ralph Erskine var en portalfigur inom svensk arkitektur. Med anledning av hans jubileum – den svensk-brittiske arkitekten skulle ha fyllt 100 år i februari 2014 – sätter RUM tänderna i hans människovänliga livsgärning. Och åker på Erskine-utflykt i Stockolm.

 

På Youtube finns ett utdrag ur en brittisk dokumentärfilm om Ralph Erskine, från 1986. Den svensk-brittiske arkitekten, här 62 år gammal, sitter i en soffa och blir intervjuad. Han bär en mörkblå skjorta och kritstrecksrandig kavaj. Håret är grått och bakåtkammat. Blicken: djupt koncentrerad. Han pekar och gestikulerar på ett bestämt sätt när han talar, som för att understryka vikten av det han säger. I just det här klippet förklarar han sin grundsyn på arkitektur – själva utgångspunkten för sitt skapande.

 

– Arkitektur handlar först och främst inte om byggnader. Det handlar om människor och deras behov.

 

Filmen klipper från intervjusoffan och sveper över två av Ralph Erskines mest kända och framstående projekt i Sverige – Stockholms Universitet och Ekerö Centrum – medan han fortsätter prata:

– Utifrån dessa människor och utifrån deras behov, önskemål och drömmar så kommer arkitekturen.

 

I slutet av 1930-talet vilar hotet om andra världskriget över Europa. Ralph Erskine är kväkare och pacifist och han bestämmer sig för att emigrera. Försommaren 1939 bär det av. Den tjugosexårige britten kommer till Sverige från London. Han reser först med båt och sedan via Danmark – på cykel. Med sig har den nyutexaminerade arkitekten bara en väska och en sovsäck. För honom framstår välfärdsnationen Sverige, till skillnad från det egna hemlandet, som öppet för modernismens arkitektur. Den svenska folkhemstanken står i skarp kontrast till den stränga arkitektursyn som under samma tid härskar i England. Det är en alltså vidsträckt resa Ralph Erskine gör 1939. Inte geografiskt i första hand – men kulturellt.

 

– Ralph lockades av den sociala medvetenhet som fanns i Sverige vid den här tiden. Arkitekturen verkade i kölvattnet av Stockholmsutställningen 1930, som blev startskottet för den funktionalism och modernism som ämnade sätta människans behov i centrum. Det var en för tiden radikal arkitektur, och det där gillade Ralph. Utifrån detta utvecklade han en egen stil. Och med det kom också hans egna ideal, som han inte tummade på, säger Ralph Erskines mångårige kollega och vän Bengt Ahlqvist, som idag driver arkitektbyrån Ahlqvist & Almqvist.

 

Ralph Erskine hade en enorm arbetskapacitet. Det är en närmast makalös mängd hus, villaområden, industribyggnader, stadskärnor och hela samhällen som bär hans signum. Bengt Ahlqvist beskriver den svensk-brittiske arkitektens målmedvetenhet.

 

– Han skissade jämt. Det viktiga var hela tiden att projekten rörde sig framåt. Vid ett tillfälle samlade han sin arbetsgrupp, bland annat jag, på sin båt på Ålands hav. Efter tre veckors hårt arbete hämtades Ralph av ett sjöflygplan och så drog han med skisserna under armen till London. Det fanns inte en minut att förlora.

 

Bengt Ahlqvist kommer själv in senare i bilden; han börjar arbeta hos Ralph Erskine i mitten av 1960-talet.

 

– Jag var en ung, radikal och ifrågasättande arkitekt och det gillade Ralph som annars, vid det här laget, var omgiven av hängivna beundrare. Det här kom också att prägla vår arbetsrelation. Han gillade folk som sa ifrån, som hade egna visioner och som han kunde diskutera med.

 

I biografiska texter om Ralph Erskines livsgärning återkommer exempel på hans viktigaste verk; de särpräglade kedjehusen i Gästrike-Hammarby (1940-talet), Sveriges första shoppingcenter i Luleå (1950-talet), hans egen bostad Villa Erskine (1960-talet) samt Stockholms Universitet och Ekerö Centrum (1980-talet). Förutom detta finns också en annan återkommande beskrivning: Erskine ville skapa människovänlig arkitektur. Arkitekturen skulle ställas i de svagas tjänst. Minoritetsrättigheter, energihushållning och resursfördelning är ledord. Och en annan sak: demokratiskt deltagande i besluten. Erskines projekt var ofta en interaktiv process; han förde dialog med de människor som skulle bo i de hus som han ritade. Bengt Ahlqvist bekräftar bilden.

 

– När vi reste till England för att arbeta med bostadsområdet Byker, i Newcastle, så satte han upp kontoret mitt i det blivande bostadsområdet. Sedan bjöd han in de boende och ordnade möten. Brukarens input var central för honom. Han kunde också snacka med vem som helst. Det spelade ingen roll om det var gamla tanter i Byker eller höga potentater i byggnadsstyrelsen.

 

Olof Hultin, tidigare chefredaktör på tidningen Arkitekturen, har skrivit både böcker och artiklar om Ralph Erskine. Han lyfter fram Ralph Erskines småskaliga hållning och känsla för detaljer.

 

– Han gillade inte storvulen arkitektur. Byggnaderna skulle ”hjälpa” användaren på vägen. Det där blev han en mästare på. Man får heller inte glömma hans formmässiga arv. Han reagerade starkt negativt på miljonprogrammen. Erskine var ju en estet och han drogs istället till den formrika, spirituella, arkitekturen.

 

När jag frågar Olof Hultin om vad Ralph Erskine lämnar efter sig, och vad han tror kommer lyftas fram i samband med Ralph Erkines hundraårsjubileum, så gör han först en kort tankepaus. Sedan kommer ett distinkt svar.

 

– Hans attityd till arkitektur är det som lever vidare. Själva förhållningssättet, att arkitektur handlar om att skapa förutsättningar för att människor och byggnader ska kunna mötas. Att användaren står i fokus. I dag sysslar alldeles för många arkitekter med effektsökeri. Erskines arkitektur var inte befriad från detta, men den bottnade alltid i något.

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014