2012-06-21, Skriva, Tre bokhyllor: Björn af Kleen, Anne Swärd och Maria Sveland

 

 

 

ANNE SWÄRD

 

Det är förstås en klyscha, men, jag har verkligen all sorts litteratur hemma. Jag har också väldigt mycket böcker, säkert tusentals. Och det är ingen ordning bland dem, ingen ordning alls. Vill man vara snäll kan man säga att det är ett ”kreativt kaos”. Böckerna ligger i travar, i alla rum. I arbetsrummet kan man knappt röra sig. Röran är väl i någon mening ett avtryck av mig som person. Högarna tenderar också att flytta sig, de är som levande väsen som vägrar stå snällt och ordentligt i hyllorna. Jag har lagt ner fruktansvärt mycket pengar på böcker genom åren.

 

Mina böcker får aldrig vara i fred, de står inte och dammar. Man kan säga att jag lever i ett intimt förhållande med dem. Även när jag inte läser böckerna så tittar jag mycket på dem; håller dem i handen. Jag har inte läst alla – långt därifrån. Och jag kommer aldrig hinna göra det heller, men det gör liksom ingenting. Vissa tycker att det är skamset att ha böcker hemma som de inte läst, det har jag aldrig förstått.

 

Böcker är otroligt vackra föremål, somliga av dem har jag köpt enbart på grund av omslaget eller titeln. Just nu läser jag ”Ediths brev” som är en brevväxling mellan Edith Södergran och Hagar Olsson som är jättefin. Jag köpte den för en tia i någon bokhandel för länge sedan. Det är något speciellt med gamla böcker tycker jag; det vackra, tjocka, pappret. Jag dras ofta till lite udda böcker. Nyligen läste jag en essä om majoritetsbefolkningen i New York – råttorna.

 

Jag har faktiskt stulit några få böcker genom åren. Det är fruktansvärt länge sedan, jag hoppas att det är preskriberat nu. Det där har förstås tärt en del på samvetet men samtidigt säger det väl någonting; känslan av att – den här boken tillhör mig.

 

En av mina böcker fick jag av en konstnärsänka när jag var i tonåren. Hon gav den där boken, som betydde otroligt mycket för henne, till mig eftersom hon visste att jag var så intresserad av litteratur. Den boken, som jag har kvar fortfarande, är en signerad utgåva av ”Utsikt från en grästuva”, av Harry Martinson, som den gamla kvinnan hade varit nära vän med. Den första boken jag läste, som jag minns, var ”Petter och hans fyra getter” av Einar Norelius. En rimmad saga som jag också läste för mina barn när de var små.

 

Vad litteraturen betytt för mig som person eller mitt författarskap är svårt att uppskatta. Böckerna har varit mitt universitet och i bästa fall gjort mig till en mer mångfasetterad person. Jag har försökt läsa så varierat som möjligt, böcker av författare med så olika bakgrund och erfarenheter som möjligt. Rent konkret har litteraturen, många gånger, räddat mig från att bli deprimerad. Framförallt när jag var yngre var böckerna en flykt från den vardagliga livsledan, snarare än något uppbyggligt.

 

BJÖRN af KLEEN

 

Jag är inte någon boksamlare, det kan jag inte säga. Eftersom jag har flyttat mycket de senaste åren har det blivit att jag rensat ut eftersom. Att ha ett hem proppfullt av böcker som man aldrig skulle få tid att läsa skulle vara lite ångestskapande. För mig är böcker en bruksvara, inte främst en prydnad.

 

Jag läser mycket. Delvis för att jag har ett läsande jobb. Privat läser jag i sjok kan man säga. När jag är ledig, och särskilt när jag har semester, blir det att jag läser mer. Jag är akut kvällstrött så jag har svårt att läsa på nätterna. Jag läser nog allra helt en berättande litteratur som har sina rötter i den europeiska litteraturen. Gärna samhällstillvända böcker snarare än en litteratur som är språkligt upptagen av sig själv. Det blir självklart så att jag läser mycket journalistik och reportage. När jag läste litteraturvetenskap var jag väldigt upptagen av litterär journalistik. Jag är fascinerad av litteratur som är baserad på research men som ändå förmår vara lekfull i stilen. Jag skrev min C-uppsats om Annette Kullenberg och min D-uppsats om Tom Wolfe, som ju är den så kallade nya journalistikens själva förgrundsfigur.

 

Vad jag tycker om böcker som fysiska objekt… Det finns en värme i litteraturen. Ett liv nära litteraturen känns som ett rikare liv. I perioder som jag läser mycket får världen nog fler nyanser. Horace Engdahl brukar säga att om man är sjuk och konsumerar bara kultur så kan man bli frisk. Och vice versa: att man blir sjuk av dålig kultur. Det låter förstås högtravande, men jag tycker att det ligger någonting i det.

 

När jag var i Colombia i sex veckor, i samband med inspelningen av dokusåpan ”Paradise Hotel”, läste jag mycket. Dels för att jag hade tid men också på grund av att jag befann mig i en miljö som var så tom på kultur. Jag hittade en bokhandel där med internationell litteratur och espresso, och den butiken blev nästan som en hägring för mig. Att komma ifrån den falska, självrefererande och artificiella berättelsen jag befann mig i och i stället träda in i böckernas värld blev plötsligt en stor upplevelse.

 

När jag skrev ”Jorden de ärvde” läste jag mycket facklitteratur. ”The decline and fall of the british aristocracy” av David Cannadine är en gigantisk bok om den engelska adeln som var viktig för mig under arbetet. I början av arbetet med boken läste jag svensk skönlitteratur för att hitta en ton, typ PO Enqvist. Men det var livsfarligt eftersom man var så osäker i bokskrivandet och därmed lätt kom att härma stilen i de böcker man för ögonblicket läste.

 

Hunter S. Thompson var viktig för mig när jag var yngre men i vuxen ålder har nog mina största läsupplevelser varit Thomas Mann. Ryszard Kapuścińsk är också speciell eftersom jag gjorde, enligt hans översättare åtminstone, den allra sista intervjun med honom på Hotell Diplomat i Stockholm. Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” har jag just nu också en lite särskild relation till eftersom jag i somras skrev det svenska förordet till pocketutgåvan och läste den flera gånger i samband med det. "Wokas lax?" fick jag av Stig Larsson. Han ringde upp mig vid ett tillfälle och frågade om jag ville äta middag på nyårsafton. Det kändes väldigt högtidligt! Och i samband med det fick jag den boken som han också signerade; ”Till min kollega och vän Björn, Stig.”

 

MARIA SVELAND

 

Ända sedan jag var mycket liten har jag varit en bokslukare – och allätare. Jag kommer från ett icke-akademiskt hem där det inte fanns så mycket böcker, vilket på ett sätt var befriande. Vissa av mina vänner, som kommer från mer kulturella hem, har haft en tydligare uppdelning mellan ful och fin litteratur. Jag har aldrig haft ett sådant förhållande till litteraturen, jag har alltid slukat det som råkat komma i min väg och det har aldrig funnits några dogmer ovanifrån.

 

Min första starka läsupplevelse var nog Enid Blytons ”Fem-böckerna”… jag minns tydligt när jag kom på att man kunde låna böcker – flera samtidigt – på bibliotek. Så jag gick dit, jag var kanske 8-9 år, mycket glad i hågen. Men så berättade bibliotekarien att de inte hade ”Fem-böckerna” eftersom att det inte var ”tillräckligt bra litteratur”. Jag kommer aldrig glömma den skammen, att något som jag älskade inte var fint nog. Det där har nog präglat mig ganska mycket.

 

Jag har alltid älskat goda berättelser. När jag var 11-12 började jag sträckläsa Jackie Collins och Stephen King. För mig har ett vackert språk alltid varit som att titta på ett vackert vykort eller en solnedgång, och visst, det kan ju vara trevligt. Men om det inte finns en story – då går det bort för mig. Konsten är förstås att lyckas kombinera ett vackert språk med en bra berättelse.

 

Jag har ingen ordning på mina böcker. De är inte placerade efter författare eller färg, det är ganska kaotiskt. Vilket i och för sig på ett ganska bra sätt representerar min vildvuxna litteratursmak. I mina bokhyllor kan man verkligen hitta riktigt bra och riktigt dåliga böcker. Jag ger bort ganska mycket böcker eftersom jag inte har något behov av att äga dem. Mina böcker är ganska vanvårdade också; jag läser mycket i badkaret. De är också knöliga och har vikta hörn. Ibland klottrar jag kommentarer i marginalen också. Det är mestadels pocket.

 

Jag har mycket feministisk litteratur. Klassikerna förstås: Faludi, Beauvoir, Duras – och så vidare. De böckerna har påverkat mig mycket. Susan Faludis ”Backlash” håller jag faktiskt på att läsa om just nu. Den var verkligen en ögonöppnare när den kom 1991, då var jag 17 år. Nina Björks ”Under det rosa täcket” släpptes när jag var urfattig student men jag köpte den ändå eftersom det var en sådan bok som jag verkligen ville äga. Många romaner har också betytt mycket: ”Kvinnorummet”, Erica Jongs ”Rädd att flyga”, Suzanne Brøgger och Susan Browne.

 

Joyce Carol Oates är en av mina stora favoriter och en annan som betytt mycket, som jag upptäckt på senare år, är Richard Yates. Sapphires ”Precious”, var också fantastisk. En väldigt rolig bok som jag läst nyligen är Charlotte Roches ”Våtmarker”.

 

Av någon anledning så älskar jag biografier av och med porrstjärnor. De blir liksom, på ett omedvetet sätt, ofta intressanta ur ett feministiskt perspektiv. ”Att älska som en porrstjärna” till exempel, som är skriven av idioten och manssvinet Neil Strauss, är förstås inte feministisk men blir det på ett omedvetet sätt ändå. På ytan berättar den om ”hur man suger kuk som en porrstjärna” och har en massa snaskiga bilder, men under ytan är det ett tydligt feministiskt dokument. Det vill säga en berättelse som indirekt gör att man förstår varför hon hamnar där hon hamnar.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014