2012-11-20, SVD (Tidningen August), intervju: Monica Lauritzen/Sara Stridsberg

 

 

 

Sara Stridsberg och Anne Charlotte Leffler – två dramatiker och författare från var sin tid. Johan Kellman Larsson träffade biografen Monica Lauritzen och Sara Stridsberg för ett samtal om oumbärlig dramatik, kvinnohat, förväntningar och ordets sprängkraft.

 

En fixstjärna på den litterära scenen som återkommande riktar blicken mot viktiga samhällsfrågor – och i synnerhet mot kvinnlig frigörelse. Monica Lauritzen har nominerats till Augustpriset för ”Sanningens vägar”, en brinnande biografi över 1800-talsdramatikern Anne Charlotte Leffler. Men läs beskrivningen igen. Nog skulle den lika väl kunna gälla en annan radikal – samtida – författare?

 

Jag stämmer träff med Monica Lauritzen för ett samtal tillsammans med en av vår tids mest hyllade svenska berättare och dramatiker, Sara Stridsberg. Den senare, vars namn man måste frasera ordentligt för att inte snubbla och landa i en annan nationalskald, har den här gången Augustnominerats för ”Medealand och andra pjäser”. En bok där varenda sida känns nedhackad av nödvändighet. Det är en frisk och kall tisdagseftermiddag i början av november och vi sitter på Kulturhusets café, mitt i Stockholm. På samma våning finns Stadsteaterns stora scen och ett par stenkast bort ligger Dramaten, där både Lefflers och Stridsbergs pjäser spelats många gånger. Monica beställer en tallrik kantarellsoppa. Sara ber om en kopp grönt te. Jag får inte betala.

 

Monica, finns det beröringspunkter mellan Anne Charlotte Leffler och Sara Stridsberg?

 

Monica: – Ja, visst. Att hon skrev både prosa och dramatik, men hade en särskild dragning till dramatiken. Hon drevs av samma experimentlust som du har Sara. Jag tycker arbetet med boken varit härligt eftersom Leffler var djärv, och så stark. Hon var också instängd i en bur av föreställningar och förväntningar, men lyckades bryta sig ur. Precis som kvinnorna i dina pjäser.

 

Sara: – Var kan man hitta hennes pjäser idag?

 

Monica: – Dels finns de på nätet. Och en del är också utgivna.

 

Betraktar du dig själv som radikal, Sara?

 

Sara: – Jag önskar jag var mer radikal, men i skrivandet finns en enormt stor frihet att tänka bortom det rådande. När jag skriver behöver jag inte vara fast i föreställningar som det som privatperson kan vara svårt att värja sig emot. Boken eller pjäsen är en tankerymd där det går att pröva saker.

 

Monica: – Där finns en parallell till Leffler. Jag tänker på ”En sommarsaga”, en av hennes romaner där hon, genom skrivandet, testar en möjlighet till ett friare äktenskap; tänker sig hur det skulle kunna vara. Du Sara är förstås mycket friare än vad Leffler var eftersom du tillhör en annan tid, men det finns samma frihet i skrivandet.

 

Sara – Ja, och jag vill ändå säga det, att det finns stora möjligheter i skrivandet, att det går att lämna sitt kön när man skriver, sitt ursprung. Och vi som skriver i den här delen av världen har en enormt stor frihet jämfört med många andra. Kanske glömmer vi det ibland.

 

Du Monica skriver att Anne Charlotte Leffler aldrig besökte teatern som liten. Hur var det för dig Sara, var du en flitig teaterbesökare i ung ålder?

 

Sara: – Ja, jag såg otroligt mycket pjäser. Tyvärr gör jag inte det lika mycket längre, dels för att jag har små barn. Förr kunde jag sitta igenom så otroligt mycket. Det gjorde inte ens något om det var dåligt.

 

Monica: – Anne Charlotte Leffler gjorde det däremot som ung vuxen, flera gånger i veckan. Och hon skrev då också ner vad hon tyckte. Det var hennes författarskola kan man säga. När förstod du att du ville börja skriva Sara?

 

Sara: – Det är svårt att svara på. Det är så lätt att det blir en efterhandskonstruktion. Alla barn skriver väl, mer eller mindre. För mig var det ett sätt att skapa trygghet, jag skrev ett sorts hjältinneberättelser när jag var barn. Jag var 25 år när jag första gången tänkte att jag verkligen skulle skriva en bok. Men det kändes fortfarande då som en omöjlighet, och en skamlig idé.

 

Monica: – Nämen.

 

Sara: – Första gången jag visade upp något jag hade skrivit, så trodde jag att rummet jag befann mig i skulle krackelera. Det gjorde det förstås inte, det var ju bara en text. Varken bra eller dålig. Men jag hade enorma föreställningar om vad som skulle kunna hända, en sorts katastrof.

 

En recensent skrev om Anne Charlotte Leffler att hon, eftersom hon tog plats i offentligheten som en man, fick utstå mycket hat i ”dåtidens kommentatorsfält”. Hur har kvinnohatet förändrats?

 

Sara: – Vad var dåtidens kommentatorsfält?

 

Monica: – Recensioner. Även gator och torg, och hur man behandlades i societeten. Det starkaste hatet mot Anne Charlotte Leffler kom från August Strindberg och Verner von Heidenstam, de skrev rena kvinnohatsbrev till varandra. Jag har läst att många kvinnor i dag får mycket hatbrev på nätet, har det hänt dig Sara?

 

Sara: – Nej, faktiskt inte. Men jag är inte heller en offentlig person på det sättet. Även om mina böcker virvlar omkring där ute och säkert väcker en massa olika känslor. Jag har medvetet hållit mig undan och fjärmat mig från reaktioner.

 

Sara, det är bitvis ganska tungt att ta sig igenom dina pjäser, rent känslomässigt. Hur var det att skriva dem?

 

Sara: – Det finns alltid perioder i mitt skrivande där det blir jobbigt, plågsamt. För mig går det inte att skriva en bok eller en pjäs utan att jag riskerar något. Men där finns också en eufori och en lycka. Jag är otroligt glad att jag kan skriva och har den möjligheten.

 

En vän till mig frågade om ”Sanningens vägar” var värd att läsa även om man inte har bra koll på Anne Charlotte Leffler. Ja, svarade jag, eftersom jag tycker att boken är lika mycket ett slags feministiskt manifest och en berättelse om Sverige, som en biografi. Håller du med Monica?

 

Sara: – Blir hon inte ett slags öga för världen? Jag tycker att bra böcker ofta kan fungera så. En människa är ett litet kikarsikte, men blicken på världen blir bred, den fångar in en tid och en större historia.

 

Monica: – Jag skrev den med en utgångspunkt i kvinnosolidaritet. När jag läser dina pjäser så är det också tydligt att det finns en kvinnlig blick. Du låter kvinnorna vara fria. De får göra sina utspel; de får vara obekväma, stökiga. Du tillåter dem det.

 

Sara, hur mycket av dig själv finns i karaktärerna i pjäserna?

 

Sara: – Jag finns nog i samtliga karaktärer och de är ju ganska många nu. De kanske inte ligger biografiskt nära mig själv, jag har varken varit prostituerad eller drottning över Sverige. Men i ”Medealand” så använde jag en gammal kärlekshistoria för att kunna beskriva Medeas enorma känsla av övergivenhet och ensamhet.

 

Vad betyder det att vara nominerad till Augustpriset?

 

Monica: – För min del känns det otroligt roligt, eftersom boken får uppmärksamhet. Sedan tyckte jag att det var särskilt kul eftersom det är ett pris uppkallat efter August Strindberg…

 

Sara: – För mig var det väldigt oväntat. Men det kändes fint.

 

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014