2012-11-20, SVD (Tidningen August), intervju: Peter Fröberg Idling/Ingrid Carlberg

 

 

 

Raoul Wallenberg och Pol Pot, två historiska personer, den ene med gloria, den andre demoniserad. Ingrid Carlberg och Peter Fröberg Idling har nominerats för sina två historieskildringar – en biografi och en skönlitterär skildring. Hur går man tillväga för att beskriva historiska skeenden på så olika sätt? Vi träffade författarna för att samtal om konsten att navigera i det förflutna.

 

”Adolf Hitler var en tysk politiker som inte fick någon större betydelse för den europeiska politiken.” Citatet är hämtat ur Nordisk familjebok från 1929 och författaren Peter Fröberg Idling – som Augustnominerats för sin romandebut om diktatorn Pol Pot ”Sång till den storm som ska komma” – återger det med ett snett leende. Jag, Peter och författaren och journalisten Ingrid Carlberg, som å sin sida nominerats för sin fullödiga biografi över den svenske diplomaten Raoul Wallenberg, sitter på ett konditori på Södermalm i Stockholm, dricker kaffe och talar om historieberättandes förmåga att ändra perspektiv på världen och det förflutna.

 

Ingrid, din bok är en omfattande historieskildring på nästan 700 sidor. När i processen bestämmer man sig på vilket sätt man vill berätta och hur detaljerad man vill vara i beskrivningen?

 

Ingrid: – Jag ville faktiskt stryka ned den 200 sidor – men fick inte för förlaget. De ville ha hela berättelsen, eftersom det inte har skrivits någon ambitiös svensk biografi om Raoul Wallenberg tidigare. Många av de böcker som finns är ganska svulstiga, romantiska, skildringar, ofta av utländska författare. Jag visste redan från början att jag ville skriva en levande berättelse, men byggd på fakta.

 

Peter: – Vad var det som du ville stryka?

 

Ingrid: – Lite här och var. Jag såg det som ett ideal att den inte skulle vara tjockare än 500 sidor. Det kändes lite egendomligt, som journalist är man ju oftast i motsatt situation, då kämpar man för att få behålla text.

 

Peter, till skillnad från ”Pol Pots leende” har du nu skrivit en historisk roman om diktatorn – vad är den största skillnaden mot det dokumentära berättandet?

 

Peter: – Det är en ganska likartad arbetsmetod. Jag är inte så förtjust i den där genreuppdelningen heller. Men eftersom den finns så brukar jag säga att jag står med fötterna på varsin sida om den gräns som delar fiktion och fakta. I den förra boken lutade jag mer åt fackhållet, medan den här går mer åt det skönlitterära. Jag har förhållit mig tämligen fritt till fakta, för storyn skull; vissa personer har bytt namn och händelseförloppet har dragits ihop. Till skillnad från Ingrid har jag strukit nästan en tredjedel – och för det var min förläggare bara glad (skratt).

 

Har det varit jobbigt att göra våld på sanningen?

 

Peter: – Efter förra boken kände jag att redovisningsbehovet var borta. När jag skrev den här så dubbelkollade jag inga väderleksrapporter. Hur känner du angående det Ingrid, skulle du tycka att det var jobbigt om det visade sig vara fel på en sådan perifer detalj i din bok?

 

Ingrid: – Hela min idé har ju varit att komma så nära sanningen som möjligt genom att gräva djupt i detaljerna. Skriver jag att det har varit en solig dag så har jag varit på Kungliga biblioteket och kollat dagstidningarna.

 

Har er ambition varit främst att berätta en ny historia – eller förändra en redan existerande bild?

 

Peter: – Det finns mycket lite kunskap om Pol Pots första 40 år. Men de som kände honom beskrev honom som sympatisk. I jämförelse med andra massmördarikoner från 1900-talet – Hitler, Mao och Stalin – så är skillnaden där påtaglig. Det gör också honom mer intressant. Pol Pot styr aldrig skeendet, men spelar samtidigt en avgörande roll. Plötsligt befinner han sig i toppen. Framförallt var han en god administratör.

 

Ingrid: – Det var Raoul Wallenberg också faktiskt. En av få beröringspunkter kanske (skratt). Jag skrev boken för att själv förstå. Vem han var, vad han gjorde och vad som egentligen hände. Detta för att komma ifrån de förenklade bilderna. Fallet Raoul Wallenberg är ett nationellt sår, och jag tror att vi svenskar har ett stort behov av att förstå vad det var som hände. Där ville jag bidra.

 

Vad är den största missuppfattningen om era huvudpersoner?

 

Peter: – Folk vet inte så mycket om Pol Pot, så det finns nog inte så mycket missuppfattningar. Bilden av honom är generellt väldigt ensidig. Han buntas ju ofta också ihop med Hitler och Mao som gemene man är mer bekant med.

 

Ingrid: – Där fyller historieberättandet en viktig funktion. Bilden att alla ondskefulla despoter är födda med en programmatisk ondska, den stämmer naturligtvis inte. Missuppfattningar om Raoul Wallenberg? Det finns många. De flesta tror att han var en bortskämd ”karriärdiplomat”; inget kunde vara mer fel.

 

Båda böckerna vidrör ondskan i dess renaste form. Eller i ditt fall Peter, ondska i danande. Hur är det att som författare närma sig den här sortens svarta kapitel i människans historia – kan det vara påfrestande?

 

Peter: – För mig är ”ondska” ett ganska ointressant begrepp. Vad det handlar om är ju enskilda handlingar som i stunden framstår som rationella. Det är sällan något görs av ren illvilja. Det finns ofta andra drivkrafter bakom sådant som i efterhand framstår som monstruöst. Till och med Anders Behring Breiviks handlande var rationellt – utifrån hans världsbild.

 

Ingrid: – Fast i fallet förintelsen fanns verkligen en ondskefull plan. Mitt sätt att förhålla mig till ondskan varit ”don’t tell, show”-principen. Att berätta så konkret och avskalat som möjligt. Det som berörde mig mest var att skildra den diplomatiska processen som följde efter Raoul Wallenbergs försvinnande, när jag korsklippte familjens kamp med Sveriges agerande. Det var bitvis psykiskt påfrestande, jag skrev med en klump i halsen.

 

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014