2012-07-01, Vi Läser, Kulturkolonin Yaddo

 

 

 

Tre och en halv timmes tågresa norr om New York ligger den legendariska författarkolonin Yaddo. Sedan 1926 har den fungerat som inspirationskälla för många stora amerikanska författare. Johan Kellman Larsson reste dit för att ta reda på varför.

 

Lesley M. Leduc fläktar sig genom att vifta händerna framför ansiktet. Det är en av de första riktigt varma och fuktiga våreftermiddagarna i New York. På nyheterna talas det om rekordtemperaturer för mars månad. Lesley, som har arbetat på Yaddo sedan 1997, berättar att kolonin inte har så många gäster just nu.

 

– Under det vi kallar för ”small season” - från oktober till maj - är det ungefär 12- 15 stycken. Under sommaren är det i stället fler, mellan 32 och 34. Om det är några berömda personer här nu? Det kan jag tyvärr inte berätta.

 

Vi befinner oss strax utanför den lummiga medelklassförorten Saratoga Springs, tjugofem mil norr om New York. De flesta av de sjutton hus som ligger på det fyrahundra hektar stora område som omger Yaddo - inklusive den femtiofem rum stora, slottslika huvudbyggnaden - är över hundra år gamla. Lesley skrattar när jag säger att det känns som att promenera rakt in i en Sagan om ringen-kuliss.

 

För att komma till Yaddo – denna litterära tillflyktsort som en gång haft Philip Roth, Sylvia Plath och Truman Capote som gäster – har jag några timmar tidigare tagit Intercity-tåget norrut från Pennsylvania Station på 31:a gatan. Efter att ha passerat Harlem fortsätter tåget att ringla sig upp längs Hudsonfloden, förbi förorter som Yonkers, Croton-Harmon, Poughkeepsie och Rhinecliff. Det här är en utflykt som i många decennier har lockat konstnärer som behövt ta en paus från det intensiva Manhattan. Det tidiga 1900-talets kanske viktigaste litteraturkritiker Edmund Wilson skrev till och med en bok, ”Upstate”, som enbart handlar om hans romantiska förhållande till den lantliga idyllen här uppe. Det är knappast en slump att Yaddo – som många anser haft stor betydelse för amerikansk kultur de senaste hundra åren – ligger just här.

 

– Att få möjlighet att arbeta ostört, samtidigt som du har närheten till New York, tror jag varit en del av förklaringen till att många sökt sig hit genom åren, säger Lesley M. Leduc.

 

Yaddo invigdes år 1900 och tog emot sina första gäster 1926. Grundarna var poeten Katrina Trask och hennes make, den välbärgade finansmannen Spencer Trask. Syftet med Yaddo var att främja kultur som stod fri från marknadskrafter. I en tid då den amerikanska ekonomin expanderade snabbt, menade Spencer och Katrina Trask att det var viktigt att skapa en särskild plats för konstnärer som annars inte skulle få något svängrum i en kommersiell värld. Och Yaddos funktion som ett slags fristående pensionat för konstnärer har cementerats sedan dess.

 

Varje år antas tvåhundra personer från hela världen som gäster. De får stanna upp till två månader, helt utan kostnad. Varje dag serveras tre mål mat: just den här dagen bjuds det på ”sliced roast beef och peppers” till lunch. Den ansedda amerikanska författaren och poeten Sarah Manguso skriver till mig i ett mejl att Trasks ursprungstanke med Yaddo fortfarande är högst aktuell.

 

– Eftersom USA förnekar sina medborgare allmän sjukvård – för att inte tala om kulturstöd – tvingas många konstnärer ha jobb vid sidan av som de avskyr för att få tillgång till sjukförsäkring. Att få möjlighet att några få veckor här och där få reservera tid till vårt egentliga arbete är därför oumbärligt.

 

Sarah Manguso säger att hon ansökte till Yaddo, helt enkelt för att det ”framstod som ett paradis”.

 

– Under mina sex veckor där skrev jag klart ett första utkast av vad som så småningom blev min bok ”The two kinds of decay”. Jag skrev nästan trettiotusen ord under den perioden, så Yaddo måste ha lockat fram en outsäglig kraft i mig.

 

När jag och Lesley promenerar runt på Yaddos ägor dyker plötsligt en gänglig gestalt upp på en av de ensliga skogsvägarna. Mannen, som visar sig vara dramatikern Eric Lane, promenerar med oss en bit. Även han har upplevt den ”kraft” som Sarah Manguso nämner.

 

– Jag har skrivit några av mina absolut bästa texter här. Den kraft jag får härifrån bottnar i något som jag aldrig hade upplevt innan jag kom hit första gången: en känsla av att ingå i en konstnärlig gemenskap. Därför återvänder jag ständigt hit, det här är mitt tolfte besök på Yaddo, säger Eric Lane.

 

Författaren Brian Evenson pekar på den rent praktiska betydelsen. I ett mejl skriver han:

 

– Till vardags undervisar jag vid Brown University i Rhode Island. Förutom studenter som pockar på min uppmärksamhet har jag också en familj att ta hand om, vänner i New York som jag gärna hälsar på, olika administrativa åtaganden och en massa annat. Allt detta är förstås mycket trevligt, men också jäktigt. Att hitta tid till skrivande kan vara svårt, men på Yaddo ges konstnärer möjlighet att fly undan ljudet från omvärlden. Vilket i sin tur skapar en möjlighet att höra helt nya saker.

 

Antalet anekdoter – eller myter? – från Yaddo tycks vara lika många som stället har haft gäster genom åren. Som den att en berusad John Cheever ska ha åkt på en släde nerför den stora trappan i huvudbyggnaden. Eller att den nyförälskade Carson McCullers ska ha stormat in i Katherine Anne Porters rum i ett försök att vinna hennes gunst. Eller att ett spöke en gång ska ha skrämt slag på en målare under ett nattligt besök. Eller att Delmore Schwartz gömde sin fru - det är inte tillåtet med gäster - på sitt rum och smusslade med sig rester till henne från middagen. Det finns också andra, kanske mer tillförlitliga, historier. När Lesley M. Leduc visar mig Yaddos bibliotek berättar hon:

 

– Jag hittade ett brev från David Foster Wallace nyligen som var daterat 1990. Det hade kommit med posten tillsammans med en bok. Författaren var förkrossad eftersom han hade packat ur en gammal väska och upptäckt boken som på insidan hade stämpeln: ”Propery of Yaddo”. Han undrade om han kunde ersätta oss på något vis, vilket naturligtvis inte var aktuellt.

 

Yaddo gästades tidigt av författare som kom att tillhöra de mest betydande i sina generationer. Men även på senare år har man haft besökare som Jonathan Franzen, Amy Tan och Bret Easton Ellis. Vad är då hemligheten? Hur kommer det sig att så många letat sig just hit? Jag ställer frågan till Micki McGee, professor i sociologi vid Fordham University i New York och redaktör för antologin ”Yaddo: making American culture” (2008).

 

– De Yaddo-författare som jag intervjuat talar om olika saker. Dels betydelsen av att till exempel få bo i samma rum som Sylvia Plath. Andra pekar på själva platsen, dess skönhet och historia. Självklart handlar det också om att få arbeta ostört, samtidigt som du kan se fram emot spännande samtal med andra konstnärer vid middagsbordet, säger Micki McGee.

 

Varför Katrina och Spencer Trask grundade Yaddo vet ingen med säkerhet. En starkt bidragande orsak tros dock vara att alla deras fyra barn avled i ung ålder. När de plötsligt stod utan arvtagare bestämde de sig: Yaddo skulle i stället få bevara parets namn åt eftervärlden. Det var dessutom parets yngsta dotter, som Spencer överhörde när hon lekte på gården och försökte rimma på ”Shadow”, som gav upphov till namnet. 1899 skrev Katrina Trask efter en promenad i skogen att hon i en drömsyn hade sett ännu ofödda konstnärer sittandes under tallarna – ”creating, creating, creating.”

 

© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014