2019-05-12, Göteborgs-Posten, Litteraturen som lyckopiller 


Kan skönlitteratur göra oss lyckliga? Under de senaste åren har intresset för biblioterapi – idén om att romaner kan lindra psykisk ohälsa – exploderat i Sverige. Johan Kellman Larsson undersöker varför allt fler förespråkar att vi borde läsa Proust istället för att knapra prozac.

Litteraturkritiker brukar tala om tegelstensromaner. Den liknelsen räcker inte till för att beskriva Ulf Lundells roman “Frukost på en främmande planet”. Boken är med sina närmare 900 sidor hög som en mjölkpall, tung som en brevpress. Den här sortens litterära kolosser kan orsaka stressutslag hos somliga – men för Sofia Oldin Cederwall var det precis tvärtom. Under våren 2012 blev ”Frukost på en främmande planet” rentav livsavgörande för henne.

– Den var som en dagbok som aldrig tog slut. Och så är den så luftigt skriven. Det var väldigt avkopplande att försvinna in i Lundells värld, säger Sofia Oldin Cederwall.

Sofia, till vardags gymnasielärare i svenska och historia vid Hulebäcksgymnasiet i centrala Mölnlycke, var under den här perioden sjukskriven för utmattningssyndrom. Det hade börjat med koncentrationssvårigheter. Hon fick plötsligt svårt att fokusera på fackböcker och elevtexter. Sedan började magen krascha, samtidigt som migränanfallen blev allt tätare. Hon beskriver det som att kroppen till slut bara la av.

– Har du varit med om att kroppen spänner sig i korta stunder när du är väldigt stressad? Det var som om jag hade fastnat i det tillståndet. Hjärnan bara kokade.

Några månader senare var Sofia fortfarande sjukskriven. Men hon låg inte längre enbart i sängen och stirrade på ljusfjärilarna i taket. Nu orkade hon plocka ur diskmaskinen, eller ta en skogspromenad. Framförallt hade hon återfått lusten att läsa skönlitteratur. En eftermiddag besökte hon det lokala biblioteket. På anslagstavlan i entrén satt en fastnålad lapp med rubriken: “Är du kvinna, sjukskriven och läser skönlitteratur?”

– Det sammanfattade mitt liv på ett ganska träffande sätt.

Avsändaren var Göteborgs universitet, som sökte underlag till en tvärvetenskaplig studie. Forskningen kretsade kring betydelsen av skönlitterär läsning under sjukskrivningstiden. Vid den här tiden var termen biblioterapi i stort sett helt okänd i Sverige.

– I efterhand har jag förstått att det där mötet blev en nyckel för mitt tillfrisknande. De ställde en massa olika frågor om mina läsvanor. På något sätt var det som om jag plötsligt förstod att, shit, den här romanläsningen som jag håller på med bidrar ju faktiskt till att jag mår bättre i stunden.

Efter mötet började Sofia ta böckerna på större allvar.  Hon inrättade en särskild plats, ett slags privat skyddsrum, hemma i villan på Hisingen. I rummet ställde hon en läsfåtölj, en blanksliten historia som hon ärvt av sin pappa. Hon formaliserade sitt läsande, satt ett par timmar varje dag. Sofia minns att hon drogs särskilt till självbiografisk litteratur. Förutom Lundells “Frukost på en främmande planet” läste hon Bodil Malmstens “Loggböckerna”, Martina Lowdens “Allt” och Joyce Carol Oates “Dagbok 1973-1982”. När jag ber henne beskriva effekten av läsningen tänker jag att det låter som om hon, under tiden hon satt i den där fåtöljen, skickade hjärnan till någon exklusiv kurort.  

– När jag läste så kunde jag släppa allt annat runt omkring mig. Hjärnan fick äntligen slappna av. Under läsningen fick jag samtidigt möjlighet att reflektera kring hur det är att leva, vad det innebär att vara människa och hur man kan förhålla sig till livet när man hamnar i en situation där man inte mår bra.

Det här biblioterapeutiska synsättet, riskerar inte det att leda till en alltför bruksmässig syn på skönlitteraturen? Ska inte böckerna läsas som konst i första hand, snarare än som medel för ett hälsomål?
– Redan innan jag blev sjukskriven var jag en storläsare. Men att läsandet kunde hjälpa mig i ett sjukdomstillstånd var något helt nytt. Att litteraturen kunde få kroppen att slappna av, det var en häftig insikt. Det känns inte som att jag fått en ny syn på vad man ska ha litteraturen till, utan bara ännu en anledning att läsa. Självklart ska vi läsa böcker som konst. Men det är ändå lite coolt att det också kan fungera som en väg till bättre hälsa.

Frågan om skönlitteraturens betydelse för människors psykiska välbefinnande har varit högaktuell i ett par tusen år. Redan i det antika Grekland betraktades böcker som läkemedel för själen. Men det är först under 1900-talet som den här synen på litteraturen har kokats ned och fått ett samlingsnamn. Begreppet biblioterapi myntades för drygt 100 år sedan av en präst i tidskriften The Atlantic Monthly. Efter första världskriget började amerikanska militärsjukhus dela ut böcker till traumatiserade soldater, vilket blev banbrytande. Ungefär samtidigt användes Jane Austens romaner i terapeutiskt syfte i Storbritannien. I Sverige var biblioterapi under lång tid ett helt outforskat område. Men den senaste tiden har intresset för litteraturens läkande effekter svällt, sakta men säkert, som en dagboksroman av en smågrinig nationalskald.  

– Det har skett en stor förändring de senaste åren, säger Cecilia Pettersson, lektor och forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Cecilia Pettersson tillhör spjutspetsen inom det här forskningsområdet i Sverige.

– När jag började forska på biblioterapi 2011 så fick jag ofta förklara vad det handlade om. Många hade aldrig hört talas om det. Idag upplever jag att kunskapen är relativt stor, både inom akademin och i samhället i stort.

Det räcker med en snabb googling för att vidimera det som Cecilia Pettersson säger. Jag hittar biblioterapi på kulturhus, bibliotek, behandlingshem, folkuniversitet, sjukhus och äldreboenden. I bokhandlar, kyrkor och fängelser.  Samtiden verkar ha blivit närmast fixerad vid idén om att kunna läsa sig frisk. Hösten 2017 startades landets första akademiska utbildning i biblioterapi vid Ersta Sköndal Bräcke högskola i Stockholm. Ungefär samtidigt lanserade SVT:s litteraturmagasin ”Babel” biblioterapi som stående programpunkt. I den färska biblioteksutredningen betonas vikten av ”Skönlitteraturens positiva effekt för människors hälsa, biblioterapi”. 2013 listades begreppet i Nationalencyklopedin:

“samlingsnamn för insatser som genom läsning syftar till att bota eller lindra psykisk ohälsa, höja livskvalitén eller bidra till en personlig mognadsutveckling.”

En av mina frågor till Cecilia Pettersson stjäl jag från rubriken till ett uppmärksammat reportage om biblioterapi i tidskriften The New Yorker från 2015: “Can reading make you happier?”

– Skönlitteratur kan påverka hälsa och välbefinnande positivt, ja.

Det Cecilia Pettersson säger, fast på forskarspråk, är att frågan inte kan besvaras så enkelt.

– Det finns ju även exempel på litteratur som utlöst självmordsepidemier, som Goethes “Den unge Werthers lidanden” på 1700-talet. Man ska vara försiktig med att betrakta skönlitterär läsning som en quickfix. Däremot kan man se läsningen som en av många metoder, eller en del av en terapi.

Jag tänker att det finns de som kommer vecka pannan när de läser den här texten, och tänka att det där med biblioterapi låter ungefär lika pålitligt som att spå i kaffesump. Vad säger du till dem?

– Att de inte är tillräckligt inlästa på forskningen, som idag är utbredd, framför allt i USA och i Storbritannien. De senaste åren har det publicerats en mängd studier om hur både vuxna och barn med olika psykiskt relaterade sjukdomar samt människor som befinner sig i chock eller i sorg har tagit hjälp av läsning i sin rehabiliteringsprocess.

Cecilia Pettersson har själv gjort två empiriska studier. Den första omfattade sjukskrivna kvinnor som läste på egen hand (där Sofia Oldin Cederwall medverkade). Flera av de medverkande kunde under delar av sjukskrivningstiden, av olika anledningar, inte läsa alls. Men när de senare återerövrade sin läsning så fick det stor betydelse, säger Cecilia Pettersson.

– Vilket i sig var positivt för välbefinnandet. En kvinna upptäckte att hon slappnade av när hon läste och då försvann hennes smärta. Ett annat exempel var en kvinna med utmattningssymptom, som när hon slog på en ljudbok märkte att hon kunde utföra enklare vardagssysslor.

I en annan studie undersökte Cecilia Pettersson vad läsning och samtal om litteratur hade för effekt på personer med långvarig psykisk ohälsa. Litteraturcirkeln träffades tolv gånger. Deltagarna var förtidspensionerade till följd av depression, ångest och psykos.

– Alla vittnade om att deltagandet i cirkeln ledde till ett positivt välbefinnande som spillde över på det dagliga livet. Cirkeln var självförtroendestärkande och gav samtidigt ork att fungera i sociala sammanhang.

Cecilia Pettersson är just nu mitt uppe i sin tredje studie. Den här gången undersöker hon en grupp kvinnor som upplevt psykisk ohälsa efter förlossning. Varför forskningen kring biblioterapi under lång tid varit eftersatt i Sverige har Cecilia funderat mycket på, berättar hon.

– Jag uppfattar det som att vi i Sverige är rädda för eller har en aversion mot nya behandlingsformer. Viljan att rekommendera biblioterapi inom vården har inte varit särskilt stor, enligt mina erfarenheter.

Hur ställer du dig till böcker på recept, som ibland diskuteras? Att läkaren, istället för en pillerburk och ett par vändor hos psykologen, ordinerar Philip Roth och Viveca Lärn.
– Det här praktiseras i redan i stor utsträckning, exempelvis i Storbritannien. Du får litteratur av en läkare men behåller kontakten med vården. Jag tänker att böcker på recept absolut kan fungera men jag tror att det är en stor fördel om mottagaren är en läsvan person. Läser man i grupp, så kallad interaktiv biblioterapi, så har man mer stöd och den formen tror jag kan passa även de som är mindre läsvana. 

Vilka unika egenskaper har skönlitterär text, funderar jag på under arbetet med det här reportaget. Kan man inte lika gärna begrava sina mentala krämpor under ett tjockt lager Netflix, eller lyssna på Bob Dylans senaste bootleg? Nej, forskning visar att just litteraturläsning faktiskt förändrar hjärnan. Rent medicinskt. Skönlitteraturen stödjer och utvecklar empati, påverkar det abstrakta tänkandet och tränar det kognitiva systemet på ett unikt sätt. Men hur är det med läsandets enäggstvilling – skrivandet? Om idén om skönlitterär läsning som terapeutisk verksamhet idag är brett förankrad, så har liknande tankar kring skrivandet länge legat i startblocken. Ann Westermark, som driver verksamheten Skrivhälsan i Göteborg, menar att även den här kategorin nu är på väg över första häcken. För tio år sedan sökte hon på ordet skrivterapi på Google. Söktjänsten svarade med en fråga: "Menade du skrikterapi?"

– Intresset för det terapeutiska skrivandet har vaknat på allvar de senaste åren, säger Ann Westermark. 

Genom Skrivhälsan erbjuder Ann bland annat skrivarkurser som syftar till att stärka människors psykiska hälsa. Hon är involverad i olika projekt och verksamheter, där hennes metoder introduceras för personer med trauman och psykisk ohälsa.

– Deltagarna skriver och sedan reflekterar man ofta gemensamt kring texten och använder den som ett bollplank, utifrån en given metod.

Ann Westermark är övertygad om att man kan bli lyckligare genom att förstå mer om sig själv och sin omvärld, och att det terapeutiska skrivandet kan vara en bra väg för att nå dit.

– Jag har genom åren träffat många som efter skrivandet känt sig befriade från något som de tidigare upplevt att de suttit fast i. Och allt du behöver är papper och penna, och en vilja att förändra. Det är som att öppna ett fönster och släppa in en ny vind. 

En författare som, i draget från just det där fönstret, upplevt den här transformationen är Fredrik Backman. I sitt sommarprogram i P1 för två år sedan berättade Backman att han var väldig orolig som barn.  Han hade svårt att få kompisar och att över huvud taget prata med andra människor. Men när han började skriva i lågstadiet hittade han plötsligt ett sätt att uttrycka sig. I programmet jämförde han skrivandet med att spela ett instrument.

– Plötsligt kan man se i ögonen på den som lyssnar att nu känner du det jag känner. Det är så här jag mår, det är här det gör ont. Och det var så bokstäver funkade för mig. De blev mitt sätt att kommunicera. Och jag tror att det räddade mitt liv, sa Fredrik Backman.

Sofia Oldin Cederwall sjukskrev sig först en vecka. Hon tänkte att det skulle räcka för att vila ut, så att hon sedan kunde komma tillbaka till arbetet. Det tog ett år. Men idag är hon fri från utmattningssymptom, och läsfåtöljen har fått ett ansiktslyft.

– När lönen började ticka in igen lämnade jag in den för omklädning.

Jag frågar vad hon har tagit med sig från sjukskrivningsperioden.

– Jag har uppvärderat den skönlitterära läsningen. Nu ser jag det inte längre som något som jag gör för att lata mig, utan som något som har ett stort personligt värde. Jag känner mig faktiskt lite stolt över det där idag. Böckerna. Läsningen.  



© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020