2019-09-22 Göteborgs-Posten, Den nya gröna bokvåge


Klimatkrisen blir ett allt vanligare tema i skönlitteraturen. Men vad kan en roman egentligen göra för världen? Johan Kellman Larsson undersöker den nya gröna bokvågen. 

 

Infernaliska skogsbränder i Amazonas. Våldsamma cykloner i Mocambique. Oöverträffade nivåer av skyfall i Japan. Översvämningar och jordskred i Bangladesh, Indien och Nepal. Värmerekord i Europa. Ett historiskt oväder på Bahamas. Allt under det senaste året. I spåren: miljoner hemlösa, tusentals döda. Det sägs överallt, hela tiden – men är värt att upprepas: Lyckas vi inte minska koldioxidutsläppen de närmaste decennierna har vi bara sett början. Att hoppas på litteraturen som botemedel när klimatkrisen skenar framstår kanske som naivt. Vad kan egentligen en bok göra för världen?

 

– Jag tycker inte att det är ett naivt hopp. Jag tror att det redan sker, säger Johannes Heldén.

 

Heldén, ekopoet och konstnär från Katrineholm, bär blårandig murarskjorta och tar små munnar grönt te. Vi träffas på Bonniers Konsthall i Stockholm, där han visar två verk i höst. Det är en ovanligt het och fuktig sensommarmorgon. Kläderna klibbar mot huden. Samma dag som vi ses anländer den svenska klimataktivisten Greta Thunberg till New York, efter en seglats över Atlanten. Dagen innan har Johannes Heldén rest i rakt motsatt riktning. Han har just flyttat tillbaka till Sverige efter ett år på Manhattan där han bott och verkat, tack vare ett stipendium från Konstnärsnämnden. Johannes Heldén angriper miljöpolitiska frågor på poesins vis. Diktsamlingarna, menar han, ger läsaren möjlighet att föreställa sig vad som kan ske om vi fortsätter på den inslagna vägen. 

 

– Jag tror absolut att litteratur och konst kan bidra till samhällsförändring. Sen är kanske inte processen alltid så tydlig. Det kommer förmodligen inte publiceras en roman som plötsligt förändrar människors sätt att förhålla sig till världen. Det är, tvärtom, en komplex och långsam rörelse. Men det är klart, om någon skulle läsa mina böcker och ana ett budskap i ögonvrån, eller plötsligt bestämma sig för att bli vegan, så är det givetvis fantastiskt.

 

Johannes Heldén räknas som en av Sveriges mest tongivande konstnärer och poeter just nu. De senaste åren har han rört sig alltmer i riktning mot frågor som tangerar klimatkrisen. De senaste två diktsamlingarna, ”Astroekologi” från 2016 och ”First contact” från i våras, kretsar kring en värld av artutrotning och genomgripande ekologiska förändringar. Hans poesi är som skärvor, budade från en svårbegriplig men fantasieggande framtid. Ekokatastrofen är redan ett faktum. Nu har mänskliga bosättare sökt sig ut i universum för att skapa helt nya ekosystem. Johannes Heldén myntade begreppet astroekologi – som ligger som en finmaskig väv över allt han gör – eftersom det kombinerar två ord som han uppehållit sig vid. 

 

– Läran om ekologi som helhet, fast ur ett kosmiskt perspektiv, på andra planeter. Att arbeta med att utforska den här sortens begrepp är det bästa sättet för mig att påvisa hur världen förändras. Men det är inga dystopier jag skriver fram. Det är viktigt för mig att det finns kvar en strimma hopp i mina böcker.

 

Det finns de som invänder att science fiction och ekofiktion borde försöka undersöka mer överskådliga utmaningar, som stigande livsmedelspriser och skogsbränder.

 – Mina verk handlar om de frågorna, men kanske inte på det förväntade sättet. Jag vill vrida till det ett extra varv, försöka skapa nya perspektiv. Det kan exempelvis vara att undersöka växters medvetande, eller vad det väcker för känslor att skapa fiktiva djurarter som sedan blir utrotade. Jag tror att det även kan finnas en effekt i att skriva om något lite mer komplext. Att inte nödvändigtvis följa en mall.

 

Idén om att ­klimatet påverkas av mänsklig aktivitet har behandlats inom litterära genrer såsom science fiction åtminstone sedan 1960-talet. Inte sällan har det handlat om postapokalyptiska berättelser. Klimatfiktion – eller cli-fi – har vuxit fram ur den här traditionen och slog igenom i början av 2010-talet. Under det här paraplyet ryms en bredare samling litteratur. Om det fanns ett klimatfiktionens Hard Rock Café så skulle det sitta signerade fotografier på alltifrån Margaret Atwood, Ursula LeGuin, Ian McEwan, Kim Stanley Robinson och Cormac McCarthy ovanför bardisken. Från kioskvältande science fiction-skildrare med dystopiska framtidsvisioner, till finsmakarförfattare som uppehåller sig vid samtiden. Vissa skildrar livet före katastrofen. Andra låter själva klimatet vara aktören som styr händelseförloppet. Ur ett nordiskt perspektiv är det först under de senaste åren som klimatfiktionen slagit igenom på bred. 2019 framstår genren alltmer som den nya litterära husmanskosten. Förutom Johannes Heldén har författare som Jonas Gren, Maja Lunde, Lyra Koli, Amanda Svensson, Mats Söderlund, Emmi Itäranta och Mats Strandberg nyligen skrivit böcker på temat. 

 

–  Med tanke på de effekter på klimatet som har börjat märkas är det förstås ingen slump att den ekomärkta litteraturen växer explosionsartat just nu, säger Camilla Brudin Borg, litteraturvetare på Göteborgs universitet, som undervisar i ämnen som klimatfiktion och ekokritik.

 

Bara under de senaste åren har hon märkt av ett ökat intresse för sina kurser.

 

– Om man gör en snäv definition av cli-fi så ska klimatet vara en utpräglad “aktör” i berättelsen. Men det går även att inkludera andra böcker, som ”Hungerspelen”.

 

I den bästsäljande hungerspelstrilogin av Suzanne Collins, som senare filmatiserades i lika många delar, förs kampen mellan revolutionens ofrivilliga galjonsfigur Katniss Everdeen som (med livet som insats) slåss mot den kallhamrade diktatorn Snow. Författaren dröjer inte vid själva premissen – som likväl är central för berättelsen. En liten klick överklass har skapat ett system för att utnyttja det övriga samhället. Och nu räcker resurserna inte till alla.

 

– Det är inte svårt att läsa boken som en allegori över västerlandets utsugning av övriga världen. Vilket i sin tur ofta beskrivs som själva roten till klimatförändringarna.

 

Ibland vädras åsikten att den konstnärliga kvaliteten hotas av en aktivistisk agenda hos författare. Eller att god litteratur nödvändigtvis inte bör fungera som samhällsspegel. Men Camilla Brudin Borg vill gärna bredda den synen. 

 

– Det finns förstås alltid en risk att det inte blir god konst om budskapet är för ensidigt framhävt. Men det råder inga tvivel om att litteraturen kan fungera som diskussionsstartare, eller vara ett viktigt verktyg för att utforska komplexa skeenden.

 

På frågan om vad litteraturen kan göra för världen säger hon: 

 

– Hollywood-dystopier och katastrofscenarier av Den Stora Vågen-typen erbjuder sällan några lösningar eller kreativa tankar. Och man kan förstås fundera på om de huvudsakligen skapar en känsla av hopplöshet, snarare än en framåtrörelse. Vissa menar att det enbart leder till att folk drar nattmössan ännu längre ner över öronen. Andra att en sorts klimatpanik i slutändan kan fungera konstruktivt.

 

Camilla Brudin Borg talar om att det troligen krävs ett paradigmskifte för att vända den negativa klimattrenden. Förenklat kan man säga att det inte räcker med att frosta av frysen och shoppa lågenergilampor. Vi måste börja tänka på ett nytt sätt.

 

– Romaner och diktsamlingar kanske inte på egen hand kan skapa ett nytt paradigm. Men jag tror absolut att en grön boktrend kan understödja ett sådant skifte. 

 

Extremväder! Artutrotning! Havsförsurning! Nyhetsuppdateringarna framstår ofta, redan i vår tid, som en klimatroman i koncentrat. Så varför gör vi inte en radikal 180-graderssväng och dundrar in i det nya paradigm som Camilla Brudin Borg och andra talar om? Kanske är problemen för abstrakta att relatera till. När valet står mellan att 1. köpa en ny stadsjeep, med både parkeringsassistans och krispig design; eller 2. köra vidare i den gamla skrothögen eftersom man faktiskt borde tänka på barnbarnsbarnens teoretiska framtid och artens överlevnad. Då är valet för de allra flesta fortfarande busenkelt (stadsjeepen). Kanske är det också därför Greta Thunberg – hur knivskarpt och övertygande hon än formulerar sig – har så svårt att skapa någon verklig klimatpolitisk effekt. Vi gillar gärna hennes bilder på Instagram, men kommer snart ändå att boka ett höstlovsflyg till Lanzarote. Litteraturen kanske inte heller kan få oss att bryta passiviteten. Men som Camilla Brudin Borg är inne på: den kan hjälpa till att framkalla andra känslor än vad klimatrapporterna (och tidningsreportagen) klarar av. Att underbygga den vetenskapligt förankrade hotbilden med känslor, innan science fiction-mardrömmarna blir vardagsmat.

– Litteraturens förmåga att sätta tankar och känslor i rörelse och att utforska nya sätt att se på världen ska inte underskattas, säger Camilla Brudin Borg.

 

I slutet av september utkommer cli-fi-romanen ”Sista hösten i Legoland” på Norstedts förlag. Författaren Hanna Rut Carlsson har en miljövetarutbildning från Köpenhamns universitet och inspirationen till romanen är till stor del sprungen ur hennes arbete med just miljöfrågor, berättar hon. Hon skrev den också av ren ilska. 

 

– Det är så himla tråkigt med plakatkonst. Men faktum är att jag ville skriva den här boken eftersom människor runt mig inte tar klimatkrisen på allvar. Och liksom för att säga: ”Titta, så här jävla illa kan det faktiskt gå om vi inte börjar ta ansvar.” 

 

”Sista hösten i Legoland” handlar om klimatkollapsen, den som smyger allt närmare. Men det är inte en klassisk dystopi. Medan sandstormarna slår mot skyltfönstren och våldsamma vågor kastas mot Danmarks stränder fortsätter människorna att spela Fifa och jämföra Tinderprofiler. En grupp svenska pensionärer håller upp kartorna för ansiktet som skydd mot sanden, medan de letar efter en öppen smørrebrødsrestaurang. 

 

– Det är helt enkelt svårt att byta riktning, och börja leva på ett annat sätt. Vi har heller ingenstans att vända oss med den skuld vi bär på. När religionen fanns kunde vi åtminstone bikta oss, säger Hanna Rut Carlsson. 

 

Den enda som riktigt tycks inse faran i romanen är en klimatmedveten tioåring. Förnekelsekulturen är så utbredd eftersom vi inte vet hur vi ska överge den rådande världsbilden, menar Hanna Rut Carlsson. I Köpenhamn, där romanen utspelar sig, har människorna slutat tro på något annat än sig själva. De märker inte ens att själva grunden som allting vilar på är på väg att försvinna. 

 

– Vi litar så hårt på att det ekonomiska systemet och tillväxten ska lösa alla problem. Samtidigt som överkonsumtion är en stor del av problemet. Det var med den utgångspunkten som jag fick jag idén till en roman om en stad som gräver undan fundamentet under sina egna fötter.  

 

I romanen kommer tre orakel (!) till jorden för att varna mänskligheten. Men det är svårt att få någon att lyssna. Oraklet Miranda vill försöka nå fram till människorna genom konst. Hon ifrågasätts av sina orakelkollegor men försvarar sig: ”Konsten når deras undermedvetna genom associationer, och den skapar nya förståelseramar, ändrar omedvetna tankestrukturer.” Hanna Rut Carlsson har, precis som Johannes Heldén och Camilla Brudin Borg, en förhoppning om att konst och litteratur kan bidra med förändring.

– Klimatkrisen är en kulturell, andlig kris och känslomässig kris. Och den här sortens frågor kan kulturen deala med. Det handlar om att vi behöver föreställa oss ett annat liv än det vi hade tänkt. Överge en förlegad världsbild. Göra uppoffringar. Och skapa en ny berättelse. 

 

Är det konstens uppgift att få oss att vilja rädda klimatet?

– Svår fråga. Helst vilja skriva en liten uppsats som svar. Jag vet inte om konsten har någon uppgift. Men jag tror att många skapar konst för att de vill dela sin inre verklighet med andra. Klimatförändringarna och andra ekokriser är en viktig del av min verklighet. Så jag ville vända mig till de omkring mig och säga: kan ni också se det här? Jag tror att många konstnärer ställer samma fråga med det de skapar, oavsett ämne. 

 

Går det åt rätt håll, skulle du säga, eller är den sista hösten och tysta våren snart här?

– Jag tycker att det är stor skillnad i dag jämfört med när jag började skriva den här romanen för två år sedan. Folk i allmänhet börjar oroa sig, eller hur? Vilket är bra. Nästa steg är att börja prata mer konkret kring vilka problem som vi står inför. 

 

---

 

Tre andra ekomärkta kulturtecken i tiden

 

Musik, Grimes 

Electromusikern Grimes kommande skiva har fått titeln ”Miss_Anthropocene”. Ett konceptalbum om en klimatförändringsgudinna som njuter av jordens undergång. Varje låt gestaltar olika sätt att utrota mänskligheten. ”Mitt mål är att göra klimatförändringar kul”, skriver artisten på Instagram.

 

Konst, Olafur Eliasson 

Konstnären Olafur Eliasson arbetar just nu med en dokumentation av vad som hänt med 42 av Islands glaciärer sedan han senast dokumenterade dem för 20 år sedan. Fotoserien ingår i Olafurs retrospektiv ”In real life” på Tate Modern i London (visas t o m 5/1 2020). Den kompletteras snart med nya foton av samma landskap, vilket avslöjar den globala uppvärmningens inverkan.

 

Antologi, Vad håller ni på med?

Pinfärsk antologi som ges ut av förlaget ”En bok för alla”. Greta Thunberg, Annika Norlin, Mats Jonsson och Inger Edelfeldt med flera delar sina tankar om klimatet i form av noveller, krönikor, poesi och serier.

 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020