2019-11-15, Dagens Nyheter, Boken har blivit en dröm för alla  


Tidningen Skriva går bättre än någonsin, samtidigt som handböcker, skrivarkurser och poddar ger handfasta råd. Att ytterst få lyckas bli publicerade spelar ingen roll – intresset för att skriva litterärt har blivit en kvinnodominerad folkrörelse.


Att få sitt bokmanus publicerat hos något av de etablerade förlagen är lika svårt som att bli Europamästare i stavhopp. 

Det där var en överdrift – men jämförelsen har sina poänger. 

 

Ett par promille av alla inskickade bokmanuskript blir antagna. Och även om du mot all förmodan lyckas häva dig över förlagsribban så är chansen fortfarande mikroskopisk att boken kommer att sälja. Åtminstone i något betydande antal. En bråkdel av Författarförbundets medlemmar kan leva på skrivandet. Att sy ihop en roman är dessutom något av det mest tidskrävande du kan ägna dig åt.

Men trots denna skoningslösa verklighet ligger där ett kaffefläckigt bokmanus i var och varannan skrivbordslåda. Inte sällan utvecklat på någon av de många skrivarkurser som ges av högskolor, bildningsförbund och av mindre föreningar runt om i landet, och på distans. Varifrån kommer denna skrivande folkrörelse? 

– Många drömmer nog om en friare yrkestillvaro, kombinerat med en längtan efter att få uttrycka sig. Och då kan tanken på att skriva kännas lockande. Det där med att skriva en roman, bli utgiven av ett stort förlag och uppnå någon sorts finlitterär status står alltjämt högt i kurs. Det är författardrömmen med stort F, säger Tobias Regnell, chefredaktör på Tidningen Skriva, som riktar sig till aspirerande författare.

Skriva, som startades 2011, har delvis samma ton som tidningen Topphälsa. Skriva är fullmatad med artiklar som: ”Bli utgiven på förlag – 10 tips som ökar dina chanser” och ”Refuserad? Ett nej är bara början!”. Jag frågar Tobias Regnell om det här inte är lika bedrägligt som träningsmagasinens ”Kom i form med vegetarisk kost”? Han tror dock inte att Skriva riskerar att orsaka något ”skrivmissbruk”. Dessutom, menar han:

– Vi vill gärna bidra till en avmystifiering av författaryrket. Det behöver inte vara så dramatiskt. Och våra artiklar handlar inte bara om hur du ska gå till väga för att bli utgiven. Vi har en bred famn, och försöker vända oss till alla som tycker om att skriva. Oavsett vad de har för mål.

– Alla våra läsare siktar inte på att debutera på något av de stora förlagen, många skriver också av andra anledningar, som att färdigställa en släktkrönika, eller utveckla sitt dagboksskrivande.


Tobias Regnell talar om ett slags demokratisering av författardrömmen. Det tangerar andra tecken i tiden, från framgångsrika självpublicerande författare till nya plattformar för egenutgivning. Fenomen som luckrar upp en historiskt sett förborgad förlagsvärld. 

Även könsbalansen håller på att förändras, vilket DN nyligen visade i en kartläggning med rubriken ”Kvinnor på väg att ta över författaryrket”. Där framgår bland annat att 72 procent av årets svenska debutanter är kvinnor.

Tidningen Skriva är ett led i det här nya litterära kretsloppet. Och initiativet har visat sig vara gångbart. Den senaste räckviddsmätningen från Sifo Orvesto i oktober visar att Skriva växte med tolv procent jämfört med motsvarande mätning i fjol. 

– I somras slog vi all time high. Varje nummer har i dag omkring 40.000 läsare, säger Tobias Regnell.

Samtidens effektiva odlande av skrivardrömmen beror till viss del på författarna själva, som gärna själva publicerar handböcker i skönlitterärt skrivande. ”Om konsten att läsa och skriva” av Olof Lagercrantz brukar i svenska sammanhang betraktas som en bibel. Den mest omhuldade internationellt sett är kanske Stephen Kings ”Att skriva – en hantverkares memoarer”. (Dock sågar författaren själv den här typen av handböcker, eftersom han menar att de ofta är fulla av skitprat: ”Överste Sanders, som grundade Kentucky Fried Chicken, sålde en helvetes massa friterad kyckling men jag är inte säker på att någon vill veta exakt hur det gick till.”)

John Ajvide Lindqvist, Magnus Linton, Therése Granwald och Gun-Britt Sundström är exempel på svenska författare som släppt böcker om skrivande under det senaste året. I september kom både Karl Ove Knausgårds ”Oavsiktligt”, en essäbok där han berättar om varför och på vilket sätt han började skriva, liksom Anneli Jordahls essä om skrivande, ”Orm med två huvuden”. I oktober kom P C Jersilds ”Skriv först fråga sen: Manual för nybörjare”.

Litteraturvetaren Sofia Pulls har i sin färska avhandling ”Skrivande och blivande” analyserat ett trettiotal svenska läromedel och handböcker i genren, från slutet av 1970-talet fram till 2015.

– Handböcker för skönlitterärt skrivande har ökat kraftigt från 1980-talet fram till i dag. En av anledningarna tycks vara att det uppenbarligen finns en marknad. Många människor är helt enkelt intresserade av skrivande. Skrivandet har även blivit synligare i samhället, genom exempelvis internet och skrivarkurser.

Sofia Pulls visar i avhandlingen att dagens handböcker riktar sig till en skribent som framför allt vill slå igenom på bokmarknaden. Detta, menar hon, bidrar till en ganska snäv bild av vad skrivandet och litteraturen är och kan vara.

– Att ”slå igenom” tycks vara det handböckerna tror att skribenter strävar efter i dag. De visar en ökad individualisering – vilket hör samman med ideologiska tendenser i samhället – där skrivandet är ett sätt att synliggöra sig själv som subjekt. Att bli lyckad inför sig själv och andra.

Författaren framställs allt oftare som en vanlig person, säger Sofia Pulls. Du behöver inte nödvändigtvis vara en naturbegåvning för att lyckas. Vilket gör att vägen till att bli författare tycks ligga öppen för alla.

– På 1980-talet diskuterar handböckerna oftare skrivandet som en väg till samhällsförändring och skribenten som en del av ett kollektiv, medan det nu handlar om individens lycka och om att vara produktiv. Skrivandet ska helst, om vi ska tro handböckerna, resultera i en publicerbar bok, säger Sofia Pulls.

Om det finns någon som förstår vilken kapten Ahab-liknande prövning det innebär att bli publicerad, är det Ida Linde. Hon har själv lyckats harpunera den vita valen, blivit etablerad författare, utgiven på anrika Norstedts. Sedan tio år är hon även lärare på Biskops-Arnö, en av landets mest prestigefyllda författarutbildningar.


Majoriteten av skrivaradepterna bosätter sig på ön för att ägna ett år åt fokuserat läsande och skrivande. Biskops-Arnö har utbildat författare sedan tidiga 1980-talet, runt 200 sökande konkurrerar varje år om 16 platser (Sara Stridsberg, Monika Fagerholm, Daniel Sjölin och Kristina Sandberg är några före detta elever).

Varför har författaryrket blivit en drömfabrik?

– Alla människor har ett behov av att uttrycka sig. Att själva skrivandet som konstform är så populärt hänger nog också ihop med med att alla kan skriva: du behöver bara papper och penna, säger Ida Linde.

I många fall handlar inte drömmen om författarskapet om själva skrivandet, menar Linde.

– Snarare en romantisk idé om vad en ”författare” är. Någon som är fri. Som bestämmer över sin egen tid. Som får uttrycka sig fritt och uppfinner sin egen värld. Och dessutom får bekräftelse och uppskattning av ett stort antal läsare. 

Ida Lindes ord får mig att tänka på det som Bodil Malmsten skriver i ”Så gör jag – konsten att skriva” från 2012, som just utkommit i en påkostad nyutgåva: ”Det är inte som författare jag skriver det här – medan jag skriver, skriver jag. Författare kommer efteråt.” Ida Linde igen:

– Drömmen om att bli publicerad handlar nog mycket om hoppet. Att det ska ske ett mirakel som plötsligt öppnar helt nya möjligheter i livet. Och så klart om en önskan att ingå i det långsamma samtal som litteraturen är, att inte bara skriva för sig själv. Kanske har man haft en magisk läsupplevelse som satt i gång den önskan. 

Problemet, understryker Ida Linde, är att det är mycket mödosamt att skriva en roman.

– Och under den tiden vet man inte om det kommer att bli någonting. För att stå ut med det måste man vara hängiven både litteraturen och skrivandet i sig. Och eventuellt lite dum, som jag brukar säga till eleverna. 

Idén om det rödvinspimplande och ogrumlade geniet framför skrivmaskinen – någon som stänger in sig på kammaren i ett par år och sedan utkommer med ett storslaget bästsäljarepos som bländar omvärlden – ger hon ingenting för.

– Ingen uppfinner språket själv för första gången. Jag önskar att lika många som drömmer om att skriva böcker var lika intresserade av att läsa böcker. All litteratur uppstår ur en dialog med världen, säger Ida Linde.


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020