2020-02-10 Göteborgs-Posten, Annika Norlin


I mars släpper Annika Norlin – som framförallt är känd under artistnamnen Säkert! och Hello Saferide – sin skönlitterära debut. Novellsamlingen "Jag ser allt du gör" undersöker alltifrån bekräftelse till blytung sorg. GP möter den nybakade författaren i hennes gamla hemstad Östersund, på en plats som ristat djupa spår.

 

Den sista texten i Annika Norlins kommande novellsamling "Jag ser allt du gör" handlar om en kvinna som bär på en gränslös sorg. Därför börjar hon att gå. Kvinnan startar utanför Gällivare och traskar söderut. Novellen är svart och tung men samtidigt packad med underfundiga underskruvar. Precis som i de andra novellerna i boken finns här en kärv humor. Stilen leder tankarna till PO Enquist och Bodil Malmsten. Som när kvinnan med den gränslösa sorgen stannar vid en grillkiosk på vägen till Jokkmokk, äter fem korvar och får en gratis powerbank med ketchupens logga på. "Hon hade ju trots allt köpt så mycket korv."

 

– Jag har själv svårt att känna för kultur som bara är allvarsam. Jag försöker skriva så att läsaren får mycket att tänka på, utan att det blir tungt. Det berättar också någonting spännande om den här kvinnan när hon sitter i en bastu och kastar så mycket vatten på aggregatet att skinnet glödgas. Och plötsligt blir lite uppsluppen över det.

 

Det är dagen före nyårsafton i Östersund. Vi ses på biblioteket i Annika Norlins gamla hemstad. Hittar en plats bakom arkeologihyllan. Det skymmer redan utanför den väldiga tegelbyggnanden på Rådhusgatan. Isgata ner mot busstorget. Landskapet lika avskalat som Annikas språk. Hon växte upp på andra sidan Storsjön, på Frösön, men flyttade härifrån redan som nittonåring. Just biblioteket präglade henne djupt under ungdomsåren. Här plöjde hon brittiska musiktidningar, lyssnade på skivor ("dåtidens Spotify") och lånade containervis med böcker. Agatha Christie, Sue Townsend, Karin Boye, Jack Kerouac, Kerstin Thorvall.  

 

– Och så spanade jag efter "litterära" killar så klart, viskar hon, så där som man reflexmässigt gör på bibliotek, som om man förmedlar hemligheter till varandra.

 

Under femton år har Annika Norlin framförallt varit känd som popartisten Säkert! och Hello Saferide. Men hon är knappast någon litterär novis. Hennes låtar, fulla av både sprickor och ljus, hör till den bästa skönlitteratur vi har. Det rör sig om den där prosaiska sorten som likt en stark basgång tränger igenom bröstkorgen. Hon har dessutom redan vunnit två novellpriser och tonsatt poeten Sonja Åkesson. Ändå dröjde den skönlitterära debuten. Hon säger att hon alltid drömt om att skriva en bok, men att hon hade resignerat inför bilden av mig själv som en sprinter i stället för en maratonlöpare. 

 

– Jag har alltid skrivit kort. När jag arbetade som journalist handlade det ofta om att få ur sig ett par tusen tecken. Ett par av novellerna i den här boken är 50 sidor, det var länge helt otänkbart för mig att skriva så långt. 

 

En av nycklarna till att den litterära islossningen – att hon började tycka att det var roligt att springa novelldistansen – var att hon påbörjade en årslång skrivarkurs ledd av den finlandsvenska författaren Monika Fagerholm. Deadlines och textbearbetning fick stor betydelse. 

 

– En sak som som Monika sa, som hänger ihop med nåt jag själv alltid har försökt göra, är att man ska trycka där det värker. Och det lade nog grunden för den första novellen, "Bekräftaren". 

 

"Bekräftaren" handlar om en person som, i stället för psykolog, arbetar som just bekräftare. Ett uppdiktat yrke som i korthet går ut på att dunka klienterna i ryggen. Bekräftaren bekräftar ensamma pensionärer som tvivlar på sin existens och berömmer småbarnsföräldrar för alla grönsaksstavar de skär till sina bebisar eftersom bebisarna själva är för små för att säga tack.

 

– Novellen bottnar delvis i att jag upplever att människors förhållande till bekräftelse har förändrats.  Förr kunde man minnas alla komplimanger man fått på ena handen. Medan man nu får fem stycken på sociala medier varje dag ungefär.  

 

I novellen gräver också Annika Norlin i de olika lager av bekräftelse som kärleksrelationer är så beroende av. 

 

– Jag ville undersöka det där genom att skriva in en karaktär som är fruktansvärt bra på att bekräfta, men som är ganska jobbig. Här finns också en kille som inte behöver någon bekräftelse alls.

 

Den sistnämnda karaktären, som skapar stor förvirring hos berättarjaget, framstår som en anomali. Särskilt i vår bekräftelserusiga samtid, som Annika Norlin är inne på, där de flesta kan relatera till den närmast blodtörstiga jakten på gillamarkeringar och "du är så fin så jag döööör"-kommentarer på minsta promenadbild i knivskarpt vinterljus. Att peta där det är genant, är ett sätt att ringa in Annika Norlins litterära jaktmarker. 

 

– Det är genant att erkänna hur gärna man vill ha bekräftelse, någonting som alla är beroende av. Det kanske är det som jag är bra på, förresten, att försöka lista ut var det skaver. Det var nog därför jag drogs hit till biblioteket så mycket på gymnaiset. Jag kunde sitta och läsa eller vad jag nu gjorde, samtidigt som jag glodde på folk. 

 

Beträffande just bekräftelse är det svårt att inte fundera kring varför Annika Norlin, mitt i en våldsamt framgångsrik artistkarriär, växlar riktning. Har hon tröttnat på popstjärnelivet? Nej, säger hon bestämt, hon ser ingen motsättning mellan att skriva och göra musik. Däremot kan det vara väldigt intensivt med musiken. Att spela live medför ibland en viss sorts "klibbig ångest".

 

– Så det har varit skönt att göra något som inte är så extrovert. Jag kommer nog alltid vara peppad på att skriva låtar. Men det finns delar av det renodlade skrivarlivet som är enklare. Jag slipper vara chef över någon annan. Och jag slipper tänka på logistiken som kommer med turnébuss-livet. I skrivandet har jag också en redaktör, vilket är superlyxigt.

 

Innan Annika Norlin slog igenom som en av 2000-talets stora poppoeter arbetade hon som journalist. Senare började hon studera till psykolog. Journalistik, psykologi och skrivande, möjligen går det att tänka på som olika sidor av samma mynt. "Granskare av mellanmänskliga relationer", skulle hon också kunna titulera sig. Oro och kreativitet föder varandra, säger hon. 

 

– Helt plötsligt är det en fördel att jag har gått omkring och varit orolig hela livet. Orosfrukterna har blivit en juice, som jag nu kan förvalta.  

 

Hur orolig är du inför recensioner? 

– Jag började oroa mig över jullovet, när jag lät den ligga. Men nu plockade jag fram den igen, läste igenom med nya ögon och tänkte att jag själv skulle ha älskat den. Dessutom är popkritiken mycket grymmare i sitt upplägg. Med en bok kan folk tycka att den är tråkig, men de kan fortfarande kanske uppskatta en karaktär, eller språket. Men med en låt har jag bara tre minuter på mig. Antingen känner lyssnaren nåt, eller så känner den inget, och då är det tack och adjöss. Och så sitter jag där för evigt och självhatar och undrar varför jag inte höjde virveln i mixen.

 

 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020