2020-05-15 Café, Seinfeld


Det är över 20 år sedan Seinfeld skrotades. Så varför hostade Netflix nyligen upp fem miljarder kronor för de globala rättigheterna – och varför kan vi fortfarande inte sluta säga "Yada yada yada"? Café tar hjälp av humorveteranen Andres Lokko och norra Europas största Seinfeld-fan för att reda ut varför tv-institutionen om ingenting plötsligt blivit allting.   

 

Runt omkring mig råder ett fullskaligt vardagskrig. Infanteriet är på frammarsch (understimulerade ungar som tjatar om efterrätt), fienden förbereder en marin attack (diskmaskinen krånglar), kemiska stridsmedel sticker i halsen (begynnande corona-klåda?!) och tyska maskingevärskulor viner genom luften (en alltjämt växande hög av obesvarade jobbmejl). Men det spelar ingen roll. För när klockan slår 17.30 så stannar allt. Hela mitt väsen graviterar mot TV6. Det är som om det slår lock för öronen – och det enda som tränger igenom är den där studsiga Seinfeld-jingeln. Plötsligt är jag en tablå-tv-evangelist. Omärkligt lyfts jag ur skyttegraven och brakar istället rakt in i Jerry Seinfelds tätt förslutna Upper West Side-universum. Likt en hägring sträcker den ut sig framför mig: den livsnödvändig trettiominuterspausen. En mental Versaille-fred.

För i det där vardagsrummet står tiden stilla.

Det är som att komma hem. Hem till den himmelsblå soffan. VHS-samlingen. Flingpaketen. Porttelefonen. Den välfyllda kylen som Kramer älskar att gräva i. Det är i själva verket mer som att komma hem än att komma till mitt riktiga hem. I min nuvarande lägenhet har jag bott i fem år men Jerry Seinfelds fiktiva vardagsrum – seriens ground zero – har jag frekventerat sedan slutet av 90-talet. Susanne Nylén, presschef på mediebolaget Nent Group som äger TV6, berättar att jag inte är ensam om detta mediala grottmänniskobeteende. Många med mig konsumerar Jerry, George, Elaine och Kramer – och deras återkommande sociala tågolyckor – på just detta sätt. Totalt kollar drygt 70 000 på tablåsändningen av Seinfeld på TV6 varje vardag. Det är som om hela Borås skulle bänka sig. En svindlande siffra. Och än mer svindlande blir den om vi samtidigt håller i tanken att det rör sig om en lastgammal tv-serie som sänds på en division 2-kanal. Dessutom har Seinfeld stabila tittarsiffror, trots att det skett en skarp förskjutning mot digitalt tittande de senaste åren.

 

– Formatet har verkligen en hängiven kärnpublik, säger Susanne Nylén. 

 

Just det här påståendet tog Netflix fasta på när man i höstas ropade hem de globala rättigheterna till seriens samtliga 180 avsnitt (som kommer att finnas tillgängliga från och med nästa år). Exakt hur mycket Netflix hostade upp för konceptet som Larry David och Jerry Seinfeld kokade ihop efter ett besök på en koreansk deli på Manhattan i slutet av åttiotalet är okänt, men enligt Los Angeles Times stod det 500 miljoner dollar på prislappen. Motsvarande 4,8 miljarder kronor alltså. Jämför exempelvis med Vänner, som samma streamingjätte betalade 100 miljoner dollar för. Seinfeld är den komediserie som alla andra komediserier jämförs med, kommenterade Netflix innehållschef Ted Sarandos i samband med monsteraffären:

 

– It is as fresh and funny as ever.

 

Det sista avsnittet av Seinfeld sändes 1998 (våren 2000 i Sverige) men på internet lever tv-serien vidare. Konton som "Seinfeld Current Day" har 245 000 följare på Twitter och leker med tanken på nya avsnitt, anpassade efter vår tid.

 

"George: Jerry, kolla på det här mejlet jag fick av Elaine.

Jerry: Ja?

George: Det avslutas med ‘skickat från min iPhone’. SHE'S STICKIN IT TO ME JERRY."

 

Det insomnade twitter-kontot "seinfeld today" förädlade också den här kufiska  konstarten med tweets som: "Jerry blir paranoid kring sin flickväns förflutna när hennes iPhone automatiskt ansluter till Newmans wi-fi" och "Elaine försöker gå till botten med huruvida hon är inspirationen till emojin som föreställer den dansande kvinnan."

På Instagram kryllar det av olika Seinfeld-konton, där "seinfeldtv" ligger i pole position med nästan en halv miljon följare. Förutom att pumpa ut videoklipp och fanart listar kontot favoritavsnitt och säljer Seinfeld-merch. Några färska nyhetsrubriker, som understryker tv-seriens inflytande på den samtida offentligheten: "Yada yada – vetenskapsmän döper nytt virus (inte corona, skribentens anm.) efter Seinfeld-uttryck" (Science Magazine); "Republikanerna borde göra en Seinfeld" (Fox News) och "Vår tid behöver Seinfeld" (Kristianstadsbladet). Även inom delar av universitetsvärlden har serien tagit ett Bubble boy-fast grepp. För tio år sedan inledde en professor vid Rutgers-Robert Wood Johnson Medical School i New Jersey, en studiecirkel i ämnet ”Psy-feld”. Med studenternas hjälp analyseras karaktärernas beteenden. Ett par slutsatser? Kramer lider av schizoid personlighetsstörning och Jerry uppvisar tvångsmässiga beteenden. Även amerikanska filosofer har undersökt Seinfeld, bland annat med hjälp av Ludwig Wittgensteins "Filosofiska undersökningar" och Albert Camus "Främlingen".

Så vad bottnar Seinfelds stigande konjunkturkurva egentligen i? Kan det ha med omvärldsläget att göra?

Total corona-kalabalik. Klimatkaos. Galopperande gängkriminalitet. Nya krisnivåer av psykisk ohälsa. Dessutom: Ulf Lundell köper elcykel och Karl Ove Knausgård slutar röka. Nu fattas det bara att det presenteras nya uppgifter som kan lösa Palme-mordet (vänta, det är ju också på gång). I denna tumultartade tid är Seinfeld en konstant. Världen må vara ur led – men 17.30 (i mitt fall då) dundrar ett nytt avsnitt igång och just ikväll är faktiskt Elaine bjuden på bar mitzvah av sonen till sin före detta chef och vi vet att vi kommer kunna vila i hennes eskalerande vardagstrassel en stund, istället för att behöva nysta i vårt eget. Dubbeldippare, excentriska baseballklubb-ägare, soppnazister och bilbliotekspoliser blir våra livbojar på ett stormande hav. Vissa dagar är det en varm filt att vara i det där vardagsrummet på 129 W 81st St lägenhet 5A (för att vara adress-exakt, även om serien i själva verket spelades in i Los Angeles).

Andra dagar kan det rentav fungera som en näve Prozac.

Tomas Axelson är docent i religionsvetenskap vid Högskolan i Dalarna och har ägnat stora delar av sin forskning åt att undersöka gränslandet mellan religion, film och medier. Att titta på en serie som Seinfeld, menar han, handlar inte bara om eskapism. Eller att slå ihjäl tid. Det kan fylla en betydligt djupare mening än så.

– Att titta på en tv-serie kan vara både vilsamt – och viktigt – för oss. Den rörliga bildens förmåga att beröra och göra verkliga avtryck är större än vad vi tror. Det kan erbjuda en existentiell mening i en fragmentariserad tid. Jag har skrivit om tv-serier och film som "den fattiges terapi". Att man alltså kan använda det som ett slags medicin.

 

Tomas Axelson talar om begreppet "parasocialitet". Förenklat betyder det att du utvecklar vänskapsband till fiktiva karaktärer som påminner om verkliga dito. Med andra ord: När Elaines koleriska farsa gör George och Jerry gravt obekväma i en hotellobby så känner du med duon – inte bara för att det är kul, utan för att du faktiskt är emotionellt engagerad i deras skruvade liv. Detta är något som troligen är specifikt för den fiktion som skildras i tv-serieformatets berättande, som får utrymme att utveckla karaktärer över tid och försätta dem i en mängd komplexa situationer, säger Tomas Axelson, samtidigt som han plötsligt börjar fnissa så att det skrapar i telefonen.

 

– Som igår när jag såg det där Seinfeld-avsnittet då George blir sur på en dejt som tar åt sig äran för köpet av the big salad. Det är ju verkliga känslor! Avundsjuka, bitterhet, skam. Och den där gnagande känslan som man kan få av att vilja ställa saker tillrätta, som vi i det här fallet kan bearbeta genom George. Samtidigt som vi kan betrakta alltihop på distans – och på så sätt slippa det moraliska ansvaret.

 

Seinfelds stigande popularitet härleder Tomas Axelson också, delvis, till världsläget. Serien lades ner tre år före attackerna mot World Trade Center i New York.

 

– Efter den 11 september 2001 började en utbredd politisk pessimism växa fram i västvärlden. Seinfeld kan på så sätt fungera som en nostalgisk tillbakablick till tiden före den här vattendelaren i det kollektiva medvetandet och den geopolitiska världen. Genom Seinfeld kastas vi tillbaka till tiden före det att världen vändes upp och ner. På så sätt finns också en nostalgisk dimension av det mysiga repristittandet.

 

Kan tablå-tittandet förstärka den här nostalgiska dimensionen? Är det därför jag till och med älskar reklamavbrottet?

– Så kan det säkert vara. Men även mina söner kollar Seinfeld på nätet. Så serien verkar ha den rätt ovanliga förmågan att locka nya generationer tittare också. 

 

Seinfeld började sändas i USA 1989 och anledningen till att den lanserades mitt i sommaren var för att tv-cheferna inte riktigt trodde på idén. Ingen kunde naturligtvis föreställa sig att showen som inte hade någon egentlig handling, snart skulle betraktas som situationskomediernas svar på The Beatles. DN Kultur-förklaringen till seriens framgångar brukar vara att sitcoms vid den här tiden (M.A.S.H., Cheers, Alf, Cosby, The Simpsons) byggde på två eller maximalt tre parallella spår – medan Seinfeld aldrig byggde på färre än fyra – och att när manusförfattarna i slutet lyckades väva samman de olika trådarna blev effekten trollbindande. Men en annan aspekt som gjorde att serien stack ut på ett mer handgripligt sätt var att Larry David och Jerry Seinfeld grävde där det var genant. Skämten kretsade kring tidlösa – och potentiellt explosiva – ämnen som fejkade orgasmer, rasism, självmord, preventivmedel, psykisk sjukdom, plastikkirurgi, handikapp, religion. Samt huruvida det är okej att kissa i duschen på gymmet. (Den enda gång som ett avsnitt stoppades var när Larry Charles, en av de tongivande manusförfattarna vid sidan av David och Seinfeld, byggde ett helt avsnitt, "The Bet", utifrån ett vad som handlade om Elaine skulle våga köpa ett vapen i självförsvarssyfte.) De gränslösa, självfixerade och samvetsbefriade karaktärerna bröt mot alla oskrivna sociala regelverk. Seinfeld var så befriande fri från sensmoral och pekpinnar att den snart lockade 40 miljoner tittare per avsnitt i USA. 

Men i Sverige hade de fyra excentriska och skrupelfria New York-borna en lång startsträcka. 

När SVT importerade serien under namnet "Seinfeld – skämt åsido" hoppade den mellan olika sändningstider kring midnatt och lyftes ständigt ut ur tablån till förmån för andra program. Det var inte förrän TV3 började sända Seinfeld fem dagar i veckan som den fick fäste. I USA hade den då redan börjat göra ett djupt avtryck. Enskilda avsnitt som "The Contest" – där huvudpersonernas onanitävling utgjorde huvudspåret – betraktades som banbrytande (men gjorde samtidigt att nio konservativt orienterade annonsörer klippte bandet med NBC). Avsnittet då Kramers förnamn Cosmo (från början var det dock tänkt att han skulle heta Conrad) avslöjades fick lika mycket uppmärksamhet som en ny Stephen King-roman eller ett Madonna-album. Serien har introducerat ord och uttryck som blivit allmängods i språket, som  "yada, yada, yada", "not that there's is anything wrong with that", "giddyup!" och "hellooooooo". Och vem kan äta en pretzel utan att berätta hur förfärligt törstiga de gör dig, eller bada i pissljummet vatten utan att referera till den där gången George genitalier drog ihop sig som en Arket-polo efter första tvätten? Olika Seinfeld-arrangemang runt om i USA vittnar också om seriens slitstarka status. Den 5 juli i fjol var det 30 år sedan pilotavsnittet – vilket firades lika grundligt som nationaldagen. På baseballagets Mets hemmaarena i Queens var det till exempel officiell "Seinfeld-night", något som Per Bjurman uppmärksammade i en Aftonbladet-krönika: 

 

"Med en livs levande Jerry Seinfeld som förste pitcher och 40 000 George Costanza-citerande fans på läktarna, många utklädda till latexförsäljare, bubble boys, korpulenta brevbärare och Devils-supportrar med ansiktsmålning."

 

Just Seinfelds förmåga att på ett nästan sektliknande sätt locka gamla och nya fans är en annan förklaring till det aldrig sinande segertåget. Det är det som gör att den, likt Newmans och Jerrys konflikt, aldrig dör ut – utan kan repriseras år efter år. Norra Europas största Seinfeld-fan (förmodligen) råkar vara en person i min absoluta närhet. Seinfeld-Jonas, 37, har sett varje avsnitt minst 20-30 gånger säger han. Memorabilia-samlingen är förstås solid. Det är – bland annat mycket annat ("det blir nästan lite perverst om jag skulle rada upp allt") – böcker, tröjor, tavlor och brädspel. I den sistnämnda kategorin är Seinfeld-monopolet kronjuvelen.

 

– Vem vill inte hyra Newmans lägenhet för 150 dollar? Men det jag använder mest är en sweatshirt som jag beställde via en katalog från NBC 1998, säger han, fyrar av ett leende och sörplar i sig kaffe ur en Seinfeld-kopp.

 

När Seinfeld-Jonas var 14 år hade han två sidor på nätet som avhandlade serien, en på engelska och en på svenska. Han skrev också ett eget avsnitt som han döpte till "The Tap".

 

– I avsnittet flyttar Kramer in i Jerrys lägenhet, börjar brygga öl och orsakar en översvämning i fastigheten. Jag mailade manuset till NBC i omgångar och försökte få det producerat. Mitt fjortonåriga jag tyckte naturligtvis att det var obegripligt att de inte köpte det rakt av. Idag inser jag att det var ett haveri. Men det är är ett kärt minne, jag har fortfarande kvar det på en diskett någonstans.

 

Seinfeld-Jonas har förstås en encyklopedisk kunskap om serien, uppbyggd över 25 års tid. Och även han har knarkat serien som jag har gjort – och på det sätt som Tomas Axelson intygar att det är möjligt att göra: som en antidepressiv tablett.

 

– Det är oändligt många sömnlösa nätter jag spenderat med serien. I dessa perioder har det fungerat som ett tryggt och pålitligt ankare när mitt eget liv inte fungerat. Att just Seinfeld passar så bra för det här tror jag beror på att uttryckslusten i serien är så enorm, det finns alltid flera starka problem samtidigt och väldigt lite som inte driver dessa framåt. Det här i kombination med väldigt tydliga karaktärer, inte minst birollerna, skapar en slags fängslande trygghet.

 

"The Marine Biologist" är Seinfeld-Jonas favoritepisod. I avsnittet har Kramer slagit ut golfbollar i havet – "way, way out" – och George har ljugit om att han är marinbiolog för en dejt. När George och tjejen går på stranden möter de en folksamling som betraktar en strandad val. Plötsligt hörs någon ropa meningen som är ungefär lika citerad som Neil Youngs "It’s better to burn out than to fade away": "Is anyone here a marine biologist?". På grund av sin lögn tvingas George ge sig ut i havet för att försöka rädda "den stora besten". När George återberättar händelsen för de andra beskriver han hur han upptäckte att något hade proppat igen valens "blåshål". Han sticker ner handen i jackfickan och drar ut – en golfboll. Sveriges humornestor Henrik Schyffert har beskrivit det här som "Seinfelds rosebud-scen". Seinfeld-Jonas uppskattar avsnittet särskilt, säger han, eftersom här framträder George i sin renaste form. 

 

– Hans önskan att vara något mer får honom att göra vad som helst, till och med att grensla andningshålet på en val. Det finns både något hysteriskt kul och existentiellt i det. Det är det här han kan göra mest framgångsrikt i livet, att leva en lögn fullt ut. Det är George alla vill undvika att vara men inte kan låta bli att känna sig som ibland – en stor bluff som när som helst kan genomskådas.

 

Någon annan som håller just det här avsnittet högt är popkulturprofessorn och Henrik Schyfferts Killinggänget-kollega Andres Lokko. I en artikel 2002 utnämnde han The Marine Biologist till en av sina fem starkaste kulturupplevelser någonsin. När jag frågar om han står fast vid det kan jag nästan höra hur han ryggar tillbaka på andra sidan telefonen.

 

– Givetvis står jag inte fast vid det. Det vore oerhört tråkigt om världen och humorn, och jag, skulle ha slutat röra sig framåt sedan 2002. Men The Marine Biologist var och är ett av de mest perfekt och minutiöst noggrant konstruerade Seinfeld-avsnitten. Som dessutom får pluspoäng för referenser till soulsångaren Edwin Starr.

 

Hur har Seinfeld åldrats tycker du?

– Det är egentligen en oerhört svår fråga eftersom den humor man har upplevt i realtid, alltså när den är alldeles ny, är svår att blicka tillbaka på utan nostalgiska glasögon: man fnissar åt minnet av något kul snarare än att nyktert kunna avgöra dess relevans i dag. Samtidigt har just Seinfeld överlevt tidens tand betydligt bättre än mycket annan samtida humor eftersom serien är komponerad som en klassisk förvecklingsfars. Egentligen är det bara karaktärernas utmejslade nihilism och en uppdaterad referensbank som skiljer ett genomsnittligt Seinfeld-avsnitt från en, säg, hundra år äldre fars.

 

Killinggänget startades 1991 och året efter Seinfeld började sändas i Sverige. Vad har serien betytt för dig personligen och för svensk humor i stort?

– Vi drömde nog hyfsat tidigt om att någon dag kunna skapa "ett svenskt Seinfeld" med Killinggänget. Och vi inbillade ju oss naivt att både "NileCity 105,6" och "Percy Tårar" i slutändan skulle resultera i just något åt det hållet. Vi hade med andra ord ingen som helst självinsikt i att vår eventuella talang som grupp, och vår kollektiva avsaknad av tålamod, var mer lämpad för andra format än en, egentligen, traditionell sitcom. I alla fall insåg vi det nog inte förrän efteråt.

 

– Men för mig personligen och kanske även för svensk humor i stort, utgör Seinfeld en aldrig sinande citat-bank och är i dag ett fundament för att överhuvudtaget förstå humorns mekanik. Seinfeld står där – tillsammans med sin samtids konkurrenter som The Simpsons, Larry Sanders, Alan Partridge och Patsy & Edina – som oumbärliga komedihistorielektioner i paritet med Bröderna Marx eller I love Lucy.

 

Seinfeld som mentalt balsam, ett slags tv-seriernas medicinskåp, är det något du kan känna igen dig i? 

– Ja, om än lite motvilligt. Men det har nog mycket att göra med att jag är i rätt ålder och dessutom verkligen detaljstuderade serien professionellt i så många år. Det blir också uppenbart om jag råkar se ett avsnitt av Vänner från samma epok och hur den i dag – till skillnad från Seinfeld – lämnar mig helt oberörd.

 

Du skrev en gång: "Det enda som betyder något är ju att få oss att skratta." Vad har hänt inom humorskrået sedan Seinfeld lades på hyllan?

– Det som har hänt och eskalerat sedan det sista avsnittet av Seinfeld sändes är att humor inte längre alls nödvändigtvis är synonymt med skratt och ögonblickligt kul. Brittiska The Office – och, strax innan men i lite mindre utsträckning, kanske också Torsk på Tallinn – lyckades verkligen förädla humor i det nya århundradet mot en konstform med mycket bredare palett. Dess uppsåt blev plötsligt befriad från skrattkravet och gränsen mellan ”drama” och ”komedi” suddades i princip ut. Eller bytte ibland till och med både plats och funktion. Jag tror ju på allvar att till exempel Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap i en 2000-talskontext skulle ha lanserats och mottagits som en utmärkt svart komedi.

 

Hahahaha. Vad finns i humorväg idag som kan mäta sig med Seinfeld då, vilka är arvtagarna?

 – Det finns väldigt mycket tv-humor som egentligen är precis lika bra i dag. Skillnaden är bara den att det ändlösa utbudet av kanaler och plattformar i princip omöjliggör det för någon enskild serie eller humorist att uppnå samma majestätiska genomslag. Mina favoriter just nu – i synnerhet HBO-serierna High Maintenance och ”Insecure” som jag tycker är utomordentligt bra och moderna – verkar därför förbli ganska nischade angelägenheter. Det kommer sannolikt dröja ett decennium eller två innan vi kan se tillbaka på 2020, och enas om vilken humor som faktiskt definierade vår tid.

 

Någonstans här slänger jag ett öga på klockan och ber att få tacka för samtalet. Jag har nämligen en tv-tablå att passa. 

Ett vardagsrum att komma hem till.  

(Även om hela gänget, just ikväll, faktiskt ska vissla iväg till soliga The Hamptons för att ta en närmare titt på en väns bebis.)

 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020