2020-05-15 Göteborgs-Posten, Hundra år av ensamhet


Gabriel García Márquez "Hundra år av ensamhet" är aktuell i svensk nyöversättning. Romanen ska även, drygt 50 år efter att den gavs ut, bli tv-serie på Netflix. Alex Schulman, Tone Schunnesson och Lina Wolff ger sin syn på en av världslitteraturens stora klassiker – som haft en magisk betydelse för vår tids populärkultur.  

 

Gabriel García Márquez rökte 30 000 cigaretterunder arbetet med "Hundra år av ensamhet". Tre paket om dagen. I ett och ett halvt år satt han hukad över skrivmaskinen, med ett tjockt moln av rök runt sig. "Jag reste mig inte upp på 18 månader", sa han efteråt. Han bara skrev och skrev och skrev. Det liknade en besatthet. På väggarna i det lilla arbetsrummet i Mexico City satte han upp kartor över Macondo – det som skulle bli en av litteraturhistoriens mest berömda byar – och spikade upp ett släktträd över den märkvädiga familjen Buendía. När han var färdig samlade han ihop boksidorna med sina nikotingula fingrar, och gick till postkontoret för att skicka iväg dem till förlaget i Bueno Aires. Men Gabriel García Márquez var utfattig (hans fyra tidigare romaner hade sammanlagt sålt 2 500 exemplar) och han saknade de 82 pesos som frimärkena kostade. Först efter ett besök till pantbanken hade han råd att skicka iväg hela manuset. Historien om romanens tillkomst, nästan lika fantasieggande som boken, skrev förläggaren Paul Elie om i den glossiga amerikanska tidskriften Vanity Fair för några år sedan. När "Hundra år av ensamhet" gavs ut i våren 1967, orsakade den en pojkbandsiknande hysteri i den spansktalande världen. Över en natt förvandlades Gabriel García Márquez till en litterär popstjärna. Människor i alla samhällsklasser pratade plötsligt om den vindlande, suggestiva och oförlikneliga romanen. När boken tre år senare gavs ut på engelska (och svenska) var den globala succén snart ett faktum. Idag har "Hundra år av ensamhet", som låg till grund för "Gabos" Nobelpris i litteratur 1982, sålt i över 50 miljoner exemplar. Det brukar sägas att ingen roman i modern tid har inspirerat så många författare. Från Toni Morrison till Ian McEwan. Att supercelebriteter som Barack Obama, Oprah Winfrey och Shakira har hyllat den vittnar också om dess efterverkningar i vår tid. En svensk författare som influerats av "Hundra år av ensamhet" är Alex Schulman. Första gången som han läste "världens främsta roman", som han kallar den, var han på resa genom Sydostasien. 

 

– Jag träffade ett engelskt par, minns jag, som gav den till mig. Jag minns också att de första femtio sidorna var besvärliga, eftersom alla karaktärer hette i stort sett samma sak. Men sen var jag fast plötsligt, och mot slutet minns jag en känsla av ren sorg, över att den höll på att ta slut. Och när jag läste sista sidan var jag omtumlad, och när jag läste den sista meningen så grät jag så att tårarna rann nerför mina kinder, nerför halsen på mig. 

 

"Hundra år av ensamhet" följer sju generationer i familjen Buendía. Deras vidsträckta drömmar, halsbrytande äventyr och fasansfulla missöden. I centrum står Macondos grundare – den vetgirige, karismatiske  och halvtokige José Arcadio Buendía. Tiden, titeln till trots, existerar nästan inte alls i romanen. Allt tycks ske samtidigt. De långa meningarna måste, likt ett par skrotfärdiga Iphone-hörlurar, tålmodigt trasslas upp. Språket är förtätat och målande. Romanens världsberömda första mening – en kronologisk sjömansknop – sätter tonen. “Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendiá minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.” Under sin första läsning av boken hade Alex Schulman en tumme fäst på uppslaget i början, där fanns det en bild på släktträdet. Hela tiden vände han fram och tillbaka för att kunna hänga med, berättar han. 

 

– Men efter att ha läst den första gången så finns ju karaktärerna med en sen, och när jag läser den igen så är det två saker som händer: jag läser den ibland som en rad scener, som inte har med varandra att göra. För det är så väl berättat. Och dels fastnar jag i det ödesmättade, deterministiska, som att boken inte kunde skrivas på annat sätt, det var tvunget att börja så och tvunget att sluta så. 

 

Gabriel García Márquez har själv beskrivit "Hundra år av ensamhet" som en 400 sidor lång  "vallenato",  en speciell sorts colombiansk folkmusik. Och nog svänger det om texten. En av nycklarna till bokens framgångar är alla fantasieggande detaljer. Det är flygande mattor, folk som uppstiger bland molnen, mandelträd med evigt liv, barn med grissvansar, ett självspelande piano och en man som förföljs av en svärm gula fjärilar. "Hundra år av ensamhet" blev Alex Schulmans första möte med magisk realism.

 

– När jag läste den första gången hade jag i några år haft drömmen om att bli författare, och det första jag tänkte var: får man göra så här? Det var otroligt. Det var första gången jag läste magisk realism, och jag gillade det. 

 

Alla bra historier har ett mått av överdrifter och skruvade inslag i sig?

– Ja, fast jag tycker att den subtila magiska realismen är mycket bättre än den överdrivna. Den där flygande mattan, till exempel, tycker jag inte alls om. Däremot prästen som upptäcker att det kommer mindre och mindre folk till kyrkan och går runt till folksamlingar och lyfter lite lätt från marken. Som en liten konst, för att locka dem tillbaka. Det är ju fantastiskt, säger Alex Schulman.

 

Idag betraktas "Hundra år av ensamhet" som en bibel inom den magiska realismen. Ett föregångsverk. Och Gabriel García Márquez som genrens farsa. En tysk konstkritiker, Franz Roth, lanserade visserligen begreppet redan på 1920-talet men när "Hundra år av ensamhet" gavs ut var det fortfarande en stilart som låg i startgroparna. Magisk realism brukar definieras som "förhöjd verklighet". Det vill säga: inte renodlad fantasi, utan vanlig vardag – kryddad med magiska inslag. Som den dammiga träskbyn Macondo, romanens ground zero, där det händer fantastiska saker. I dag är den magiska realismen så sammanflätad med alla delar av populärkulturen att vi tar den för given. Woody Allen ("Kairos röda ros", "Midnatt i Paris"), Tim Burton ("Big Fish", "Kalle och chokladfabriken") och Guillermo del Toro ("Pans labyrinth", "The shape of water") är några samtida filmregissörer som varit med och populariserat genren. Flera rosade tv-serier de senaste åren har också kretsat kring överjordiska inslag som berikar verkligheten, som "Stranger things", "Twin Peaks" och "The Leftovers". Andrea Lundgren, John Ajvide Lindqivist och Marianne Fredriksson är några  svenska författare som gjort sig kända för att djupdyka i vardagsmagin. (Och, herregud, Selma Lagerlöf jobbade ju med magisk realism innan termen ens var uppfunnen.) Även för författaren Tone Schunnesson blev "Hundra år av ensamhet" en ögonöppnare.

 

– Jag läste romanen när jag var inne i en andra bokslukarålder, i slutet av tonåren. Då läste jag flera av de moderna klassikerna, och när jag kom fram till "Hundra år av ensamhet" blev jag helt blown away. Fram till den punkten hade böcker varit antingen magiska eller realistiska för mig. Magin hörde fram tills att jag läste García Márquez till barnlitteratur, eller mindre "värdig" litteratur. Romanen var en väldigt tillåtande upplevelse för mig, eftersom den öppnade upp en helt ny värld. Och visade att prosan var en mycket mer möjlig form än vad jag kunnat föreställa mig, säger Tone Schunnesson.

 

Under hela "Gabos" livstid var Colombia präglat av våld och krig. Under författarens första levnadsår inträffade en massaker på arbetare vid Colombias bananplantager. Händelsen kastade en lång skugga över Garcia Márquez liv. Brutaliteten går igen i Macondo. "Hundra år av ensamhet" är en skruvad släktkrönika – men den tecknar i stora drag även Colombias blodiga historia. Den magiska realismen blir ett sätt att förstå våldet, menar Tone Schunnesson. 

 

– För mig väcker den magiska realismen frågor om hur man minns saker och hur man skriver historien, och vem som har makt att göra det. Vissa saker är så hemska att de borde vara magi, och inte realism. 

 

Tone Schunnesson läste nyligen om boken och förvånades då, precis som Alex Schulman, över hur lite hon mindes av själva handlingen. 

 

– Istället har jag burit med mig romanen under alla år mer som en känsla, eller som ett bevis för prosans möjlighet. Det har nog att göra med det invecklade narrativet, och att alla heter mer eller mindre samma sak, säger Tone Schunnesson. 

 

I slutet av mars släpptes "Hundra år av ensamhet" i svensk nyöversättning av den svenska författaren Lina Wolff. Att översätta romanen, säger hon, påminde om att tänja ut en kropp, där varje muskel är spänd som en fiolsträng. 

 

– Den första utmaningen var att hitta tonen, den nästan osannolika vigheten i språket. Det påminner om att gå på ett extremt krävande yogapass där du ska vrida dig in i olika positioner. Du känner att du är stel, men ju mer du försöker desto mer ger kroppen efter, och stelheten försvinner. Ibland känns det som man inte mäktar med, men man får inte ge upp. Jag brukar tänka att det finns en perfekt mening där allt faller ut rätt, och försöka komma så nära den som möjligt. Men återigen, det handlar om ett slags vighet, man måste känna det samtidigt som man får ihop det förnuftsmässigt. 

 

Första gången Lina Wolff läste "Hundra år av ensamhet" bodde hon i Spanien. Nu har hon läst den många gånger, och tycker att den vinner i styrka för varje gång. 

 

– Första gångerna man läser är det vissa karaktärer som är de mest synliga, som José Arcadio Buendía till exempel och Aureliano, men sen träder andra fram, som Fernanda di Carpio som lever i föreställningen att hon är född drottning och Petra Cotes, Aureliano Segundos själsfrände och älskarinna. Med några få undantag är karaktärerna mångsidiga och komplexa och det är som om García Márquez utan ansträning jonglerade med tjugo brinnande bollar i luften samtidigt. 

 

Under arbetet med nyöversättningen började Lina Wolff fundera på det som Quentin Tarantino i "Pulp Fiction" lanserade som "gudomlig intervention" – idén om att det finns en överjordisk kraft med och styr berättelsen. 

 

– Som när de båda tvillingarna begravs och i sista sekund förväxlas och hamnar i den andres grav, eller slutet på hela romanen. Det är delar som det inte går inflation i, hur många gånger man än läser dem, man får alltid en känsla att det är nästan övernaturligt i sin perfektion. 

 

I höstas rapporterade New York Times att "Hundra år av ensamhet" ska bli tv-serie på Netflix, efter att Márquez  söner och streamingjätten mötts i en kompromiss. Författaren – som 2014 dog i lungcancer, 87 år gammal, och var skarpt emot att sälja filmrättigheterna – vände sig troligen i graven. Lina Wolff hoppas att Netflix gör något vidunderligt av möjligheten.

 

– Boken lämpar sig egentligen bra som tv-serie, och manusförfattarna behöver ju inte anstränga sig för att förtäta handlingen eller ge karaktärerna djup, vilket kan vara en utmaning annars. Här får man nog jobba på andra hållet, skära ner och förenkla. Men mästerverk som "Game of Thrones" har redan visat att det går, och därmed finns det hopp. 

 

Alex Schulman är, däremot, rädd för att serien kommer bli ett mycket omagiskt magplask.

 

– Jag kommer till 100 procent bli djupt besviken, kanske förbannad. Jag ser ett avsnitt, sen stänger jag av skiten.

 

 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2020