2014-09-15, Metro, Seinabo Sey




Hela popvärlden fick upp ögonen för Seinabo Sey, 23, tack vare låten ”Younger”. Nu spås hon en lysande framtid. Wkd:s Johan Kellman tog ett glas vitt på Riche med en soulpop-drottning i vardande. 


Vi ses på södra Birger Jarlsgatans finaste, anrika Riche. Seinabo Sey har själv valt plats för intervju och hon berömmer de vackra stuckaturerna. Men egentligen känner hon sig mer hemma på luttrade sunkkrogen Dovas, intygar hon. ”Där får alla vara med”. Riche är dock mer synkad med Seinabos musik. Hiten ”Younger” låter i allt väsentligt mer som byxdress och vitvinlunch, än skogshuggarskjorta och Mariestad. Ljudbilden: praktfull, luftig och mondän. Det är svårt att greppa att Halmstad-tjejen bara är 23 år.


Hur är läget?


– Bra! Har fett mycket jobb med att göra klart kommande fullängdsalbumet bara. Jag är i studion varje dag. Dessutom har jag nyligen flyttat, från ett vardagsrum i Farsta till en etta på Gärdet. Och så ska jag snart ut på turné i hela Norden. Bara att styra upp rätt ljus till scenshowen är ett heltidsjobb.


Det har hänt mycket för dig på kort tid, hur upplever du all uppståndelse?


– Precis när ”Younger” hade kommit kändes det ett tag lite jobbigt att gå ut, för att det var så många som kom fram och skulle hälsa. Men nu är det svinlugnt. Det är overkligt hur mycket support jag får. Jag blir fascinerad. Och känner mig väldigt ödmjuk inför det.


Är det sporrande eller pressande när en musikjournalist som Jan Gradvall skriver att ”Younger” är ”en av svensk musiks starkaste debuter genom alla tider”?


– Jag har otroligt stor respekt för honom, men andra människors åsikter är ganska flyktiga för mig. Även om det så klart i stunden är kul att höra. Man måste komma ihåg att den låten skapades under en tid när jag inte fick någon uppmärksamhet överhuvudtaget. Uppmärksamheten får inte, kan inte, vara en variabel. Det blir ologiskt för mig.


Förstod du tidigt att ”Younger” skulle bli en hit?


– Nej. Bara för att alla sa att det skulle bli en hit så vägrade jag gå med på det. Ett tag kände jag att: nu måste vi sluta prata om den här låten som ”The holy grail”! Mitt grundläge är att strunta i förväntningarna. För att vara frisk i huvudet som måste jag tänka att jag gör det här för min egen skull, bara.


Din pappa var musiker i Gambia, du har pratat om honom som en stor inspirationskälla?


– Jag är uppvuxen med musik. Så mycket av det jag skriver och tänker är sådant jag bär med mig från barndomen. Pappa hade förmågan att formulera sig på ett vackert sätt. Många av de visdomar han sa till mig har jag sparat. Han gick bort förra året och det är ett sår som finns, men ur det såret kommer också mycket inspiration.


I en intervju sa du att din skiva är 8 procent tårar – är det viktigt för dig att det finns en melankoli i låtarna?


– Skrev jag åtta? Haha. Gud vad ”speciellt”. Nja, alltså, åtta procent i form av: ”Jag kan inte det här, jag pallar inte!”


Varför sjunger du?


– Min lillasyster är 13 år och jag tänker på henne: när jag var 13 så hade jag inga förebilder i Sverige som såg ut som mig. Om det hade funnits det så hade jag kanske inte blivit mobbad när jag var i den åldern. Det känns väldigt häftigt att jag, förhoppningsvis, kan vara den förebilden för någon annan nu.


 


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014