2013-09-15, Situation Sthlm, Love Lundell




Konstnären Love Lundell står på tröskeln till sitt stora genombrott. I höst ställer han ut sina nya tavlor på Galleri Anna Thulin på Södermalm. Situation Stockholm träffade Love i hans ateljé i Årstaberg. Det blev ett öppenhjärtigt samtal om måleriet, arbetsnarkomani – och om hur livet och konsten påverkas när man har Sveriges stora nationalskald som farsa.


Vintern 2010 studerar konstnären Love Lundell i Norge, på Trondheims Kunstakademi. Efter en kväll i den norska krognatten hamnar han i bråk och blir svårt misshandlad. I en sjukhussäng i Stockholm någon vecka senare – där han ligger och tar igen sig efter att ha fått sina tänder lagade – så ringer en reporter från kvällspressen.


– Jag fattar inte ens hur de hade kunnat få reda på det. Jag menar, jag heter ju inte Paris Hilton direkt.


Vid ett annat tillfälle ser Love pressfotografer som smyger i trädgården en morgon, när han är på besök hos sin pappa på Österlen. En annan gång blir Love återigen uppringd av en kvällstidningsjournalist, när hans gamla lägenhet på Södermalm drabbas av översvämning. Att vara son till Ulf Lundell sätter ofrånkomligen sina spår. I höst ställer Love ut sina nya tavlor på Galleri Anna Thulin på Gävlegatan på Södermalm – och tematiken är delvis skaffad ur den här bakgrunden.


– Tidigare har mitt måleri handlat mycket om barndomen. Om det finns en röd tråd i den här utställningen så är det övervakning. Det handlar om en känsla av att vara betraktad, som har följt mig genom livet. Det är som att folk alltid vill ha saker, både av mig och av närstående. För mig är det viktigt att konsten har ett sammanhang.


Vi sitter i Loves ateljé i industriområdet intill Årstabergs tågstation. Det vassa sensommarljuset som träffar fönstret, tvingar Love att kisa en aning medan han pratar. Hans konst står uppradad längs väggarna. Lukten av lack sticker lite i näsan. Där ute hörs pendeltåget med jämna mellanrum, när det dundrar över järnvägsbron. Lokalen är vitmålad. Konstnären själv, helt klädd i svart. I den här ateljén har han fått hyra in sig efter att en annan konstnär ”förbarmat sig” över honom, och abonnerat ut halva sitt utrymme. Det är nästan omöjligt, förklarar Love, att hitta den här typen av studior i Stockholm. Ateljén är en del av konstföreningen wip:sthlm. På två våningsplan ryms drygt 80 ateljéer, konsthall, verkstäder och projektrum.


Hur mycket tid har du lagt på tavlorna till höstens utställning?


– Runt 100 timmar på varje tavla. Totalt är det åtta månaders arbete. Jag började göra skisser i datorn i december. Det blev 16 större målningar, plus några småpluttar.


När jag tittar på tavlorna får jag en känsla av att du har svårt att sluta när du väl börjat?


– Svaret är på ett sätt – ja. Det är maximalistisk konst. Samtidigt är det alltid tydligt för mig när jag är färdig med en tavla.


Om du skulle sätta fler ord på din konst?


– Det där är svårt. Jag har under hela min samlade utbildning vägrat hålla föreläsningar, vilket ofta är obligatoriskt. Den muntliga presentationen, när jag gick upp med mitt masterarbete i Norge, var en katastrof. Åhörarna fattade ingenting. Och inte jag heller. Så ja, vad ska jag säga… Jag målar olika objekt och människor, och jag använder akryl och olja. Som sagt angränsar tematiken till ämnet: att vara betraktad. Sedan finns där ett vemod som jag försökt komma åt. Det är ofta drömmar, som utspelas i dåtid, nutid och framtid. Människor skiftar hela tiden färg och rum. Det är ganska kaosartat.


Love Lundell, 32, växer upp på Södermalm. Redan som barn blir han uppmuntrad att teckna och i sjunde klass säljer han sin första målning till sin mattelärare, för 500 kronor. Men att det är konsten som ska bli hans yrke, det har han fortfarande ingen aning om. 


– Min brorsa höll på med olika sporter och min syster med hästar. Jag försökte hitta en egen identitet, men det var svårt. Första dagen på seglarlägret i mellanstadiet började jag storgrina.


Efter avslutad gymnasial utbildning på Södra Latin (estetisk bild) går han två år på den förberedande konstutbildningen på Nyckelviksskolan på Lidingö. Först ett år på den allmänna linjen. Det avslutande året arbetar han med keramik. Det var inte alls ett lyckat val, berättar han med ett snett leende. 


– Det var som att vara ihop med en idiot. Efter det har man lärt sig vem man absolut inte ska vara tillsammans med.


Efter Nyckelviksskolan kommer Love in på Pernbys Målarskola, på Östermalm. Han beskriver tiden där som en milstolpe i sin konstnärliga utveckling. Efter två år är han villrådig. Han vill bo kvar i Stockholm men kommer inte in på några av de nya utbildningar han söker.


– Det var en hemsk tid. Jag var en jobbig ungjävel som drack alldeles för mycket alkohol och vägrade lämna Stockholm.


Till slut tröttnar Love på frågor om vad han ska göra med sitt liv. Han söker till masterutbildningen vid Trondheims Kunstakademi, kommer in och blir kvar i fem år. Misshandeln inträffar den sista terminen på utbildningen – mitt upp i slutarbetet. Händelsen gör att han måste tänka om rent konstnärligt, för att hinna bli klar.


– Det var i den vevan som jag började arbeta med kollage. Först av rent praktiskt skäl, eftersom det gick snabbare. Men sedan gillade jag den formen mer och mer och till slut kändes det nästan som att det blev min specialitet. 


Du har beskrivit dig själv som en arbetsmyra.


– När jag arbetar för mycket i perioder så blir det som när jag var liten och spelade tv-spelet Starcraft dygnet runt. När jag blundade så fortsatte jag att se spelet. Nu, när jag blundar på kvällen, så ser jag mina målningar istället.


Du nämnde tidigare att det finns ett vemod i tavlorna – men jag ser mycket svart humor och ironi också?


– Du har helt rätt i det. Någon sa det till mig vid ett tillfälle: ”Jag har aldrig hört någon som skrattar så mycket när han arbetar”. Jag får försöka ha kul eftersom jag är så ensam.


Ensam i själva arbetsprocessen, menar du?


– Nej, annars också. Och det har jag alltid varit. Jag har min tjej och sedan kanske ett par riktiga vänner, men i övrigt tycker jag om att vara själv. Jag är väldigt blyg av mig också.


Med det sagt, var det självklart att ställa upp på den här intervjun?


– Nej. Men min gallerist och min tjej övertalade mig. Jag blir nojig över vad jag ska säga, eftersom jag knappt själv vet vad jag håller på med. Och så hör jag min pappas röst i bakhuvudet: ”Äh, be dem dra åt helvete”.


Love har under åren samarbetat med sin pappa i olika sammanhang. För några år sedan gjorde han en backdrop och annan merchandise till en av Ulfs turnéer. Till Ulf Lundells roman ”Allt är i rörelse” (Wahlström & Widstrand, 2011), så skapade Love omslaget. Senast i raden av samarbeten är omslaget till albumet ”Rent förbannat”, som släpptes i fjol (Camilla Engström tog omslagsbilden, Sofia Möller foto till booklet och Love gjorde illustrationer).


Man blir nyfiken – har du på något sätt fått stöd i ditt konstnärskap av din pappa? Han är ju själv en framgångsrik konstnär.


– Du menar, om han varit någon slags mentor? Absolut inte. Att göra det här helt på egen hand har varit viktigt för mig. Det handlar förstås om att hitta en egen identitet. Jag tycker heller aldrig att jag haft någon fördel av det; jag har aldrig gått före i en kö i hela mitt liv.


Kan du bli trött på den här typen av frågor?


– Sinnesjukt trött, samtidigt som jag förstår att folk är intresserade. Men jag behöver inte vara en del av det, så att säga. Jag sitter ju bara här i Årstaberg och gör min grej.


Vad uppskattar du själv för sorts konst?


– En konstnär som jag tycker om är William Turner. Men utöver det så vet jag inte riktigt. Min tjej tycker att det är skittråkigt att vi aldrig går på konstmuseum. Ärligt talat så kan det också vara ångestframkallande att titta för mycket på andra. Jag är så koncentrerad på att fortsätta utvecklas själv.

   


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014