2015-08-01, Språktidningen, The New Yorker




I över tre decennier har Mary Norris, 63,  arbetat på veckomagasinet The New Yorkers beryktade korrekturavdelning. Nu har hon utkommit med "Confessions of a comma queen". En bok om språk – som till hennes stora förvåning blivit en kioskvältare. 


I slutet av september 2001, när New York var lamslaget efter terrorattackerna mot World Trade Center, gjorde Mary Norris sitt yrkeslivs största misstag. Hon släppte igenom en felstavning. En av terroristerna hette Mohammed, men i texten som hon korrekturläste blev det i stället Muhammed, med u. På anrika The New Yorker, inte sällan beskriven som det korrekta språkbrukets sista bastion, var missen förödande. Eller med Mary Norris egna ord, "alldeles förfärlig". Särskilt i det känsliga läget.


– Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle kontrollera stavningen. You know, allt gick så fort under de där dagarna. Och enligt våra språkregler ska Muhammed stavas med u. När numret kom ut var terroristens namn redan överallt, i alla medier. Och vi var i stort sett ensamma om felstavningen.


Mary Norris försörjer sig på att hitta språkfel. Men vägen dit har inte varit spikrak. Innan hon började på The New Yorker 1978, arbetade hon bland annat med att köra mjölkbil, diska i restaurangkök och packetera mozzarella på en ostfabrik. Strax efter att hon tagit en masterexamen i engelska från University of Vermont fick hon genom en kontakt möjlighet till en arbetsintervju på The New Yorker. Tidningen, som utmärker sig med sina långa reportage, essäer, noveller och särpräglade skämtteckningar, är en av USA:s mest anrika. Bland medarbetarna genom åren märks kulturpersonligheter som Truman Capote, Woody Allen och Alice Munro. Mary Norris har sedan 1978 haft olika positioner på tidningens ökänt nitiska korrekturavdelning. Sedan 1993 är hennes titel, som det heter med The New Yorkers egen terminologi, "page OK'er". Det innebär att hon är den som lägger sista handen vid tidningssidorna. När jag ber henne beskriva hur det går till att språkgranska en text blir hennes svar omfattande. Det är svårt att hänga med exakt i hur strukturen ser ut, eftersom texten bollas fram och tillbaka i så många led. Skribenten, olika redaktörer, faktagranskare, korrekturläsare och "Page OK'er", alla spelar olika språkpolisiära roller. En slags språkets enträgna gränsvakter, som med höga taggtrådsstängsel försöker hålla misstagen borta. Kommatecknet, säger Mary Norris, är den vanligaste källan till kontroverser.


– Vi får många brev från läsare som tycker att vi överanvänder kommatecknet. Det gäller att begrunda varje skiljetecken. Här hittas de flesta misstagen. Men ofta tänker jag, om jag hittar ett kommatecken i en mening som kanske inte är helt nödvändigt, att 'författaren gillar nog just det där kommatecknet, det finns en orsak till att det är där', och så låter jag det vara.


Mary Norris älskar verkligen att hitta språkfel. Likt en arkeolog med korn på Dödahavsartefakter jagar hon tokiga stavningar. Hon minns sitt allra första fynd på The New Yorker med stor förtjusning: en författare hade blandat ihop "flour" (vetemjöl) och "flower" (blomma).


– Jag kan fortfarande häpna över att jag har ett arbete där jag får betalt för att läsa. Vilken dröm! Förutom det uppskattar jag den sociala delen av arbetet. Vi har alltid ett stort avslutningsmöte med de långa texterna där alla får säga sin mening. Nyligen var det en lång text om ostron, så då tog alla med sig ostron och åt. Vi försöker göra det lite lekfullt på det viset. 


Språkgranskning bygger på en bred kompetens, säger Mary Norris.


– En duktig språkgranskare klarar sig inte enbart med en kunskap om språk. Jag  har haft stor nytta av erfarenheter inom exempelvis trädgårdsarbete, musik, rörmokeri, religion och New Jersey. Något av det allra finaste med språk är att det finns alltid något nytt att lära.


Det finmaskiga och intrikata nätet av språklig granskning på The New Yorker har vuxit fram sedan tidningen startade för 90 år sedan. Mary Norris berättar att hon länge drömt om att skriva för tidningen och själv släppa en bok. Hon har flera opublicerade manus i skrivbordslådan. Samtliga har blivit refuserade. Det var inte förrän 2012, då en redaktör på tidningen bad henne skriva ett försvarstal av kommatecknet, som hon insåg att hon inte sett skogen för alla träd. Artikeln – "In defense of nutty commas" – var en replik på en sågning av tidningens liberala användande av kommatecken.


– Min text blev en viral succé. Jag fattade ingenting, säger hon och fnissar så att det skrapar i luren.


Ett av Mary Norris refuserade bokmanus handlade om hennes syster Dee, som genomgått ett könsbyte. Grammatik, interpunktion, syftningsfel och apostrofer har visat sig vara långt mer kontroversiellt. I april debuterade Mary Norris, 63 år gammal, med "Between you and me: Confessions of a comma queen."


Jag frågar vad det är med språk som fascinerar henne.


– Så fort jag lärde mig att läsa började jag upprepa orden högt i mitt huvud, och noterade saker med dem: hur de var stavade och hur de var åtskilda. Det var... trollbindande. Som magi, jag kan inte förklara det på något bättre sätt. 


I boken går Mary Norris till botten med vem som bestämde att det skulle vara ett bindestreck i den engelskspråkiga stavningen av Moby-Dick; listar grammatiska snedsteg i kända låttitlar; granskar det felaktiga användandet av "who" och "whom" samt uppmärksammar språkmissar som undsluppit hennes egen redaktion. Det finns också ett stycke där hon tar seriekommat i stenhårt försvar. Så kallad Oxfordkommatering används inte i svenskan, men innebär att man sätter ett komma innan konjunktionen i en uppräkning av tre eller fler saker (vanligt förekommande i The New Yorker). Den bästa kvaliteten en korrekturläsare kan ha, menar Mary Norris, är hög intelligens och lågt ego.


– Mitt problem är att jag inte är särskilt intelligent. Och jag har ett stort ego. Därför måste jag vara på min vakt och inte ta det personligt när en författare har synpunkter på min läsning.


Du skriver att "Lexikonet kan vara ett fantastiskt hjälpmedel, men det ska inte alltid ha sista ordet." I vilken utsträckning handlar ditt arbete om att värdera korrekt språkbruk gentemot författarens egen röst?


– Det är en stor del. En gång ville jag rätta en mening, från "She's going door to door like she is deliviring pizza" till, vilket det bör

skrivas om det ska räknas som korrekt engelska, "As if she were deliviring..." När chefredaktören till sist tog författarens parti så kändes det förödmjukande. Sådana situationer uppstår ibland, sorten som får dig att vilja gå raka vägen till närmaste bar.


Mary Norris har genom åren korrekturläst författare som Woody Allen, Pauline Kael och John Updike. Hon medger att det kan vara nervöst att arbeta med de mest uppburna författarna.


– Fast ju bättre författaren är desto enklare brukar personen ha att ta sig sig ändringsförslag. Och vara öppen för idéer. En risk för oss korrekturläsare är att vi blir förslappade och säger: 'Den här texten kan väl inte innehålla några fel, det är ju Philip Roth vi talar om.' Alla gör misstag.


Mary Norris är strikt emot att sätta upp språkliga förbud. Även när det kommer till f-ordet och n-ordet. "Historien visar att förbud

inte fungerar" skriver hon i boken, "varken för sprit, sex eller ord".


Någon särskilt intressant förändring i språket som du noterat under det senaste decenniet?


– Något som är på väg att förändras är könsneutrala pronomen i tredje person singular. Samhället har lärt oss att använda maskulint genus som standard, men tack vare kvinnorrörelsen och en ny öppenhet gentemot transpersoner går vi mot nya tider.


Du har sagt att en dos självkritik är en avgörande egenskap för alla korrekturläsare.


– Om du har för mycket självförtroende kommer du göra misstag. Varje gång jag tänker: 'den här texten behöver inte kollas igen, jag vet att den är perfekt' – då är det alltid något som jag missat. Så när jag känner mig för självsäker, då ögnar jag alltid igenom marginalanteckningarna en extra gång. Evig vaksamhet, det är vårt motto på redaktionen. Allt handlar om det. Keep looking.


© kellmanlarsson.se + Good Feeling Design 2014